Jul!?

Kan man se vilken som är före respektive efter?

Med hallen klar och bara köket kvar, var det inte svårt för mig att luta mig bakåt och ta det lugnare och eftersom advent inträtt, med lite glögg. Lugnare takt än mitt normala tempo kan av illvilliga personer beskrivas som katatoni, men där är jag inte benägen att hålla med - även en sengångare rör sig, eller hur? Dock oändligt sakta förstås. En filosofi i min smak.

Fionas innandöme har blivit fyllt med diverse grejor till den milda grad att inga fler jobb kan göras innan något annat blir avslutat. Så synd! He he. Särskilt bekvämlighetsinrättningens utrustning tar upp stor plats och jag har bestämt mig att slå mig till ro, tills det arbetet kan slutföras. Mitt substitut för Fiona



har blivit promenader i vår stad, något jag faktiskt längtat efter trots att det innebär ett visst mått av ansträngning.



Här i Vadstena och Motala gillar folk att dekorera lite extra. Många använder sina fönster, som är så lågt placerade på husen att också barnen når upp, som rena skyltfönster för juldekorationer. De flesta är dekorativa och smakfullt arrangerade och gör en glad till sinnet. Vämjelig smak lyser med sin frånvaro. Det är skoj att gå runt och titta på vad folk anser hör till advent och jul.



Kulörta illumineringar verkar att vara bannlysta till fromma för gnällgubbar som jag, som anser att de ger en stämning av gyckel och marknadsspektakel. Vita lampor hör dekorationer till och lyfter fram färgen på det omkringvarande.



Adventssljusstakar och julstjärnor finns i nästan varje fönster vare sig huset är privatbostad eller inhyser ett företag. Ljusslingor i granris, virade runt



balkongräcken och småträd, är enkelt vita, lättar upp mörkret och gör energibolagen lyckliga. Inga blinkande historier i blått,vitt och rött som är starkt hysteri- och epilepsiframkallande.



Här och var klättrar en tomte upp, ett tema vi inte sett förut men som ger ett så



fredligt intryck och det är nog inte bara barnen som spricker upp i idel leenden. Hustrun påstod att hon såg att det ryckte lätt i mina mungipor för en nanosekund, men det är bara elakt förtal. Jag bara undrar om någon skulle reagera om en tjuv iklädd tomtedräkt klättrade upp för en balkong mitt bland alla docktomtar?



Den här byggnaden är ett hotell vid torget i Motala och vann vårt inofficiella pris för bästa fasadutsmyckning. Priset är att få ha oss som gäster och eftersom det är jul, tar vi inte betalt för det. Vi tror att vi gör dem en tjänst, enär tillströmningen av gäster torde öka hundrafalt. "Här bodde Lars-Göran och Marie"



Även farvattnen runt Göta kanal, här strax bredvid i Borensberg, används som utställningslokal. Motivet har ni sett förut, eller hur? För ovanlighetens skull ser de glada ut, vilket jag också tänkt mig borde vara det naturliga. Men hur ofta ser man den här smått omtalade händelsen avbildad på detta sätt?



Här var man välkommen (vi måste vara långt från storstäderna) att stiga in genom grinden för att se närmare på det utställda. Själva gick de in i huset på gaveln.



Visst är det ett överdåd, men jag tror att det också är lite reklam för deras firma, som de har i huset. Och visst finns det sämre sätt att göra reklam på? Förmodligen hade de roligt också.

Förmodligen får också vi roligt, då vi över jul träffar nära och kära.



Till sist vill jag önska alla en fröjdefull jul genom detta stycke, som kommer era ögon att garanterat tåras.

God jul

I glöggtider

Slottsparken, hård kuling

Det är inte bara båtmässan som tar betalt för att man ska komma in och spendera



pengar, även julmarknaden i Vadstena slott gör så, dock till hälften av kostnaden för båtmässan men inte till halv glädje, om man nu har andra intressen än båtar. Särskilt



den käras håg står till julmarknader av det traditionella slaget och en marknad inuti ett gammalt slott, ger en passande inramning och en atmosfär av fest. Marknaden ägde rum på två plan plus i ett annex som såg ut som vilket hangar som helst. Men där



fanns godsakerna och smakproverna, tillika kaféet, så det må vara förlåtet.

Smolk i bägaren kom det när jag såg en kvinna i en elrullstol på avsatsen utanför hissen. Hissen går upp till första våningen, men från avsatsen var det tre trappsteg till tröskeln till marknadsrummet och så två på insidan...

Sedan fick vi besök av en afrikaresenär - min yngsta dotter som bland annat hälsat på min äldsta dotter som fortfarande är i Afrika. Hon kom för att retas med oss några dagar och visa den film hon och hennes färdkamrat åstadkommit. Vi hade roligt som vanligt och körde henne sedan till Upplands-Väsby, norr om Stockholm, varvid vi också hälsade på min yngsta son med sambo. Natten spenderade vi i mors gästsängar, efter att ha pyntat hennes hem med adventssaker och knölat med ljusstakar som inte behagade att lysa. Några av dem (hon har alldeles för många) gick inte att få fart på och de bar jag ner till husets "miljörum" (soprummet) där det redan låg ett antal ljusstakar i elektronikkärlet. Verkar att vara ett vanligt problem.

Dagen efter hämtade vi loggen som vi lämnat in hos Silva, i de norra förorterna, i samband med Lambis veterinärbesök tre veckor tidigare. Den loggen köpte vi för tre år sedan, då Silva konstaterade att givaren inte längre fungerade och att det var en utgången modell. Instrumentet gav vi till vänner, som saknade just instrumentet. En ny logg och givare inhandlades och den fungerade förträffligt det första året. Nästa år fungerade det oftast, men inte alltid och det blev sämre. Jag trodde på dålig kontakt eller något sådant och tänkte ta itu med felsökning så småningom. Till saken hör att jag trodde att det var ett års garanti på instrumentet och att kabeln till givaren är ett helsike att installera. Så när kabeln väl är dragen, har man ingen lust att göra om det.

Efter min felsökning hade instrumentet hunnit bli äldre än två år och det fungerade inte alls. Vi bestämde att reparera det, om det gick. Så jag ringde till Silva för att arrangera inlämningen och fick då höra att instrumentet hade en garantitid av två år...

Nå, Silva var mycket serviceinställda och vi fick en ny givare till ett fördelaktigt pris, mindre än vad vi hade räknat med. Fast när man tänker på att vi hade kunnat få det utbytt på garantin, om jag hade fått ändan ur vagnen lite tidigare...

Efter Silva åkte vi ut till de södra förorterna och hämtade det beställda ankarspelet. Med åtskilligt mycket lättare plånbok for vi vidare och försökte hitta nya ljusstakar åt mor. Affär in och affär ut gav inget resultat - bara dyrare modeller kvar och vi beslöt att leta hemmavid i stället.

Vi åkte förbi Katrineholm på vägen hem och överlämnade vår gamla plotter till en nybliven segelbåtsägare, som tyckte att den plottern var lagom dyr att börja med. Må han glädjas av den länge. Vi höll utkik efter arbetarpartiets Göran Perssons herrgård, men såg inget i dimmorna.

På landet är det verkligen mörkt när det regnar och vi undrade ofta vart vägen tog vägen. Just det, det regnade - hela eftermiddagen och kvällen. Ögonen är inte vad de en gång har varit och vi var halvblinda efter varje möte. Tack vare min oerhörda skicklighet och koordinationsförmåga lyckades jag lotsa oss alla säkert hem. Men varför var det så många bilar bakom oss, nästan en kilometer lång rad?

Ett par veckor senare, när den kära skulle knåda deg till lussebullar i köksmaskinen, lämnade den in sin avskedsansökan med omedelbar verkan. Den här gången kastade vi oss över garantisedeln direkt. Ett år till hade vi och sålunda lugnade, knådade vi degen för hand, vilket också går om man är på det humöret. Men maskinen var köpt på Konsum i Nynäshamn och bara de kunde lösa in garantisedeln fick vi höra. Skomakaren i Nynäshamn har fortfarande våra båtdynor samt en blus som han skulle laga. Den kära saknar sin blus och vi räknar faktiskt med att han åtminstone har hunnit laga den och då har vi en ännu större anledning än bara pengarna för köksmaskinen att åka dit. Pengar är inget värt jämfört med den käras välbefinnande, även om de i viss mån ökar mitt välbefinnande men hennes ökar mitt mest. Pengar är också bra att ha när man ska köpa en ny maskin, men då vi fortfarande var stadda vid kassa, kunde vi lägga ut så länge.



Då affären, som hade ett bra pris på den maskin vi i stället ville ha, låg utefter Göta kanal, gjorde vi också ett marknadsbesök vid Brunnby gård som ligger invid kanalen. Vi har varit nyfikna på deras produkter, de har bland annat musteri, men inte tagit oss för att gå in förut. Den här gången hade de utställare i en stor före detta lada i två plan och det fanns massor av produkter i vackra förpackningar att beskåda. Nedre planet handlade bara om mat och övre om saker. En del utställare där kände vi igen från julmarknaden på Vadstena slott. Vi såg också produkter från Janes



kryddbod, Nynäshamn, som hade sin båt vid samma vinterbrygga som Fiona låg vid sista vintern där. Det var skojigt, för de är trevliga människor trots att de har motorbåt.

Tejp

Med Fiona övertäckt från för till akter och utan skarvar och öppningar, torkade däcket snart upp och det blev nästan trevligt. Det fixade jag dock relativt snart genom att breda ut en mängd saker. Tur att jag inte har någon bild på sittbrunnen,
där tronar bland övrigt en tron...

Toaletten är en evig följetong. I år ska jag montera in en ventil som ska förhindra flera fadäser liknande den vi hade i somras. Då använde vi toaletten med bordsgenomföringen fortfarande stängd, vilket fick till följd att tronens innehåll pumpades med våld fel väg genom septiktankens tömningspump med den konsekvensen att det inte längre gick att tömma den. Jag hade ingen lust att demontera pumpen utan närhet till reservdelar, om det skulle visa sig att det behövdes, så vi tömde våra lämningar rakt ut där vi var. Tur att vi alltid var enda båt.

Nå, inför landsättning kunde jag ge mig i kast med pumpen och kunde då konstatera att backventilerna av gummi, helt enkelt pressats till andra sidan om den klaff de skulle täta. Något fel var det inte på dem, utan det räckte att peta dem tillbaka till rätt läge.



Jag ska också installera ett förlängningsrör som ska svetsas fast på handtaget till bottengenomföringen, vilket då ska komma upp bredvid tronen så att vi kan öppna och stänga genomföringen utan att kräla på durken och famla i blindo efter kranfan, som är gömd bland rör och slangar under träskivan som stolen står på. Då blir det också lätt att se om kranen är öppen eller inte.



För närvarande ser toaletten ut så här i väntan på att svetsutrustning eller svetskunnig person med nämnda utrustning ska dyka upp. Det som var installerat i toaletten var så klart tvunget att förvaras någon annanstans, exempelvis i sittbrunnen...

Demonteringen av det gamla ankarspelet var något jag gruvade mig lite för. Jag vet inte hur många år det suttit där på sin för saltvattenstänk utsatta position, men nog var det ett tillräckligt stort antal för bultar att oxidera. Men just det faktum att de oxiderat fast i spelet, gjorde att de inte snurrade när jag skruvade av muttrarna under däck. Det som blev besvärligt var i stället den kättinggenomföring som var



monterad med en stor mutter under däck. Den syns upptill i bilden där det kommer in blått ljus. Skottet in till kättingboxen gjorde det snålt om utrymme och befrämjade inte något gott humör under processen.

Det svåra var att få armarna att räcka från platsen vid muttern, upp genom luckan till skansen och fram till kättinggenomföringen. Jag gav upp det försöket, enär mina armar visserligen är långa men dock långtifrån 3 meter var. Det gällde alltså att fixera genomföringen på däck så att det gick att skruva underifrån. Svaret på det visade sig efter många försök med allehanda varianter, att bli en rörtång som



riggades i horisontellt läge och låstes i klämposition med tejp. Underifrån kunde jag lossa muttern lite i taget, innan rörtången tappade greppet och behövde riggas igen. Det blev ett fasligt rännande upp och ner genom luckan men envishet gav utdelning och det var med tillfredsställelse jag kunde betrakta den icke älskade tingesten.

Jag har kommit underfund med att genomföringen var för smal så det hände inte sällan att någon kättinglänk kom på tvären och vägrade att ge sig ut i det fria. När jag studerade det nya ankarspelets monteringsanvisningar, såg jag att kättinghålet ska vara avlångt och det är förstås för att kättinglänkarna ska kunna passera hålet även om de är på tvären. Genomföringen som var monterad på Fiona var nog något påfund från en tidigare ägare, som tyckte att han var smart.

Inspirerad av framgången med kättinggenomföringen, tog jag itu med demonteringen av badstegen från akterspegeln. Det var samma problem där; armarna räckte inte till. Då tejp visat sig så effektivt vid avancerade arbeten, klättrade jag in i akterstuven och tejpade fast en ringnyckel på muttern och kilade fast nyckeln så att den inte kunde rotera under tiden jag stod på stegen och skruvade från utsidan. Voilà! Le bloody problemas fixat!

Nästa delpart i projekt badstege är att göra/få tillverkat nya byglar med längre ben, så att stegen kommer längre ut från akterspegeln. Nu är den så nära att stegpinnarna ligger an mot aktern och då blir det svårt att få fäste för fötterna, även om det är små, små änglafötter.

Förlängd båt

Vi hade bestämt oss, eller rättare sagt, den kära hade bestämt oss att vi skulle köpa ett elektriskt ankarspel. Jag höll med henne i somras när jag hade så ont i axlarna, men precis som hon väntade sig, blev jag snål så fort Fiona kommit upp på land och värken och minnet bleknat. Men jag gav mig för övermakten och det särskilt när jag tänkte på säkerheten. Med elektriskt ankarspel går det fortare att få upp ankaret om det blir nöd, hustrun kan köra upp ankaret om jag inte kan eller är utslagen och en person kan både köra båten mot ankaret samtidigt som det spelas upp, då vi ska ha reglage både i sittbrunnen och vid spelet.

Dynorna från båten skulle ju transporteras till skomakaren i Nynäshamn för lagning och Lambis tänder behövde sin årliga översyn och eftersom hon har ett blåsljud på hjärtat och veterinären vi gått hos vet hur hon ska sövas (det går inte med narkos längre på grund av det) och finns i Upplands-Väsby, norr om Stockholm, tänkte vi göra dessa saker samtidigt samt gå på båtmässan för att studera ankarspel i huvudsak. Utöver detta kunde vi glädja lilla mor med vår närvaro över natten.

Ett takräcke inhandlades för transporten av dynorna, som virades in i flera lager plast och spändes nogsamt fast på nämda räcke. De tre H:na (hustru, hund och han, dvs jag) tog också plats jämte packning och så susade vi motorvägen fram i 85 blås.

Ett kort stopp i Södertälje hos våra vänner, de nyblivna föräldrarna, för att överlämna några krukväxter som den kära med sina gröna fingrar fått att växa oss ur huset. Vännerna har gott om plats i sin villa och tog gärna emot dem. Den kära kan nämligen inte för allt i världen slänga några blommor. Aldrig i livet.

I Nynäshamn hade vi nöjet att träffa och bli bjudna på fika och mackor hos vår vän vars motorkonserveringstips jag följde mindre framgångsrikt. Det var också han och hans fru som vi fick våra fåglar Bruce och Sheila av, för vilket vi är mycket tacksamma. Han å sin tur, är mycket tacksam att ha blivit av med dem och det till någon som sköter om dem väl. Tror han ja.

Sedan åkte vi till Häggvik där Silva har sin verksamhet och lämnade in vår logg, som behagat ge



upp andan. Därefter blev det mässan och en rundvandring. Vi fick det tänkta ankarspelet demonstrerat och blev därvid övertygade vilken modell av det fabrikatet



vi skulle välja. I övrigt var mässan like lite upphetsande som annars och vi stannade inte längre än behövligt.



Nästa dag gjorde vi Lambi olycklig genom att ta henne till veterinären. Hon var inte glad och ville helst springa iväg från undersökningsrummet. Men tandskötseln gick fort och bra (hon har inte så många tänder kvar) och vi kunde snart vräka oss upp på motorvägen igen, den här gången söderut och hem.

När vi tänkte vidare på det här med att installera elektriskt ankarspel för att det bland annat skulle gå lätt att ta upp ankaret, kom vi på att det inte var så lätt att fälla det. Ankartenen måste nämligen skjutas för hand förbi pulpitens tvärgående rör och också förbi bygeln tvärs över ankarrullen, innan det kunde falla ner av sig själv. Det där var alltid pyssligt och det fanns risk för att klämma handen. Vidare så måste ankarkättingen närmast ankartenen hållas ner med foten vid upptagning, tills tenen kommit under genuarullen. Det var också lite krångligt och krävde vana. Med andra ord skulle det inte vara lätt för den kära eller någon annan att både sänka och ta upp ankaret med den utrustning vi hade. Så vi funderade på att köpa ett peke med ankarrulle.



Om vi också köpte en bra stege till peket, kunde den kära, som har problem med att lyfta sitt ena ben då och då och har svårt att komma ombord då Fiona ligger förtöjd mot flytbrygga eller andra låga underlag, behändigt ta sig av och på båten. Jo, vi skulle förstås alla kunna ta oss lättare av och på och möjligheterna att ta sig iland vid landförtöjning skulle också öka och den kära kunde slippa stanna ombord på grund av det motsträviga benet.



Vi valde ut en lämplig modell och gjorde en kopia av plaströr med dess yttermått, som jag riggade upp hjälpligt. Det såg inte för tokigt ut och modellen vi valde kunde nog fås att passa.



Återigen gick vi till den lokale båthandlaren och gjorde en beställning...



I köpet av Fiona ingick en gammal lagning på styrbords fribord och vi har sedan den första förälskelsen (det var nog mest mina ögon som var blinda av kärlek) retat oss något på färgdifferensen. Vi hade också ett par andra saker vi ville åtgärda, vilket krävde en så gott som exakt nyans, så vi bestämde att försöka få tag på färg. En duktig billackerare, som vi blivit rekommenderade, hänvisade till vilken färghandlare som helst i stället, för de färger han arbetade med, kunde bara sprutlackeras. En enkomponentsfärg borde duga bra, tyckte han. Vi funderade på hur vi skulle få någon annan att komma till Fiona för att blanda till rätt nyans, men insåg det orimliga i det. Då kom den kära på att vi kunde ta bort ruffluckan och se om den hade samma nyans som skrovet, vilket den också hade.

Den tog vi med oss till en målerifirma nära oss och vi fick hjälp av en tjänstvillig kille som själv haft båt. Han föreslog att vi skulle lämna luckan hos honom några dagar så skulle han göra färgprover tills han hittade en som matchade. Anledningen till att det skulle ta några dagar var att varje färgprov måste torka innan det kunde bedömas. Det blev klart efter en vecka och då hade han gjort sju färgprover och det kostade oss ingenting. Vi bara betalde normalt pris för färgburken. Men firman har vunnit en ny kund.



Den kära hustrun tog sig projektet i hand så fort vi fick en dag med sex plusgrader, för under den temperaturen borde vi inte måla. Hon började med att vattenslipa det reparerade stället något. Sedan torkade vi av ytan och värmde upp den lätt med en värmepistol.



Därefter tog hon den specialrulle och -pensel vi köpt hos målerifirman och strök ut ett lager som såg alldeles för ljust ut. Men det var precis så som det skulle ske, enligt målarmästaren. Färgen mörknar efter hand. På våren ska vi slipa färgen en del och lägga på ett lager till och sedan rubba upp ytan runt det målade, så att övergången inte blir så märkbar. Låter bra i teorin. Vi har inte gjort sådant här förut, så vi vet inte om vi ska tro på det...

Otäckt

Vi fick celebert och ovanligt besök en morgon när vi fortfarande låg kvar i sängen; den här lille rackaren hade nog landat på fönsterblecket i köket och tagit sig in genom fönsterspringan, för att sedan fladdra vidare in i rummet och så rätt in i balkongdörrfönstret. Inte med världens smäll, utan han/hon lyckades hålla sig kvar i luften och vända tillbaka och landa på böckerna i bokhyllan, undrande vad tusan den gett sig in på. Och fram för allt, hur den skulle ta sig ut igen. Jag skyndade mig att gå upp och öppna båda balkongdörrarna på vid gavel och talgoxen tvekade inte en sekund. Men det var roligt med besöket.



Vi har väl aldrig travat i skog och mark så mycket som vi gjort här. Skogarna är som gjorda för upplyftande studier, då det oftast är öppna lövskogar med inslag av barrträd. Jag tycker inte om barrskogar, för de är så mörka och tråkiga och saknar karaktär. Här är vi åter igen på väg till Tåkern för att titta på fåglar och fika.



Bara att åka till och från någonstans, är soliga dagar så himla upplyftande för det är så vackert.



Inte lider vi någon brist på sjö och -fågel och vattenvyer heller, allt finns "runt hörnet" så att säga och skådespelet pågår jämt.



Andra skådespel som pågått har varit vårt arbete med vattenlinjen. Den såg rent förskräcklig ut och vi tänkte passa på att göra ett grundligt jobb när vi hade så gott om tid. Först inhandlade vi en multistege som också kunde förvandlas till en stadig plattform, hög nog för oss att nå ända upp till relingen. Den kära kändes sig oändligt trygg på den och gjorde gladeligen en stor del av jobbet. Ett bra köp med andra ord.



Jag gjorde sliparbetet med maskin och kan bara säga att med rätt verktyg går arbetet så mycket lättare. På bilden syns det väl tydligt hur det såg ut före och efter slipning?

Vår gamla svartvita plotter fick gå i pension och ersattes av en färgplotter. Jag har haft svårt att se vad som är djupkurvor och vad som är land från rorsmansplats och har ofta varit tvungen att släppa rorkulten och kliva över skotbalken för att komma närmare. De olika färger som en färgplotter ritar upp kommer säkerligen att göra det lättare för oss att se vad som är vad.

I år beslöt vi satsa på stort, eftersom vi har tänkt att ha Fiona på land varje vinter framöver, och köpte en täckställning i aluminium. Men fasligt så dyra de var och de som fanns till salu på Blocket var oftast till åttametersbåtar och ibland till tiometers. Vi ville ha en tolv meter lång ställning, så att presenningen inte skulle gå över ändorna av nocken, för då var det stor risk att det skulle skavas hål i den. De ställningar som lätt kunde förlängas till våra önskade mått, fanns inte direkt i närheten och transportkostnaden tillsammans med priset på ställningen inklusive nytt förlängningsrör, kom väldigt nära nypris för hela rasket. När vi sedan såg att det var höstpriser på täckställningar, slog vi till och beställde en ny hos den lokale båthandlaren där vi köpt både elmotorn och plottern. Vi ligger nog bra till där nu...

Hos dem fick vi sedan låna en släpvagn för att transportera det långa paketet till båten. I paketet sedan låg det mängder med rör i olika längder och dimensioner. I de två kartonger som följde med, låg skruvar och muttrar tillsammans med alla kopplingar. Inte en grej satt ihop – det var meningen att köparen skulle montera varje pinal själv. Man borde ha fått betalt för det, tycker jag. Första halvan av dagen gick åt bara till att sätta ihop klämmor och kopplingar och pricka av på följesedeln och det var lätt frustrerande att se timmarna fladdra iväg för något som inte var planerat. Sedan skulle de olika rören sorteras så att man fick ihop dem med sina syskon på det att de så småningom blev just till en ställning enligt beställning. Därpå var det slut på dagen och tålamodet och fortsättning bestämdes till följande dag. Kanske.



Under tiden jag knåpade med täckställningen, polerade och vaxade hustrun skrovet. På bilden gör jag bara ett prov med vaxet, resten gjorde den kära.



Efter att jag fått ihop alla komponenter och sorterat ut de olika rören och bestämt vad som ska vara var, var det inte så svårt att få upp ställningen. Lite planering gjorde underverk. Fint blev det och fram för allt rakt. Vi tror på det här.

Lite kuriosa - båten till höger om Fiona har varit ägd av en klubbmedlem i Nynäshamn, Nils och Gerd Fresk, som också till nyligen ägt OE 36:an "Funbird".

Hjärnan, hallå!

Vadstena slott

Efter Fionas landsättning blev det vackert väder och vi övergav henne igen för annat.



Båtupptagning i slottets vallgrav

Vi promenerade i sta´n, vilket vi hade svårt att få nog av och vi satt på parkbänkarna framför slottet vid Vätterns strand. I kvarteren runt klosterkyrkan



finns det vackra murar och gator med kullersten. Det påminner om Visby en del men är mycket stillsammare.

Vi tog också en biltur till Askersund, vilket vi besökte med båt förra sommaren. På



vägen dit stannade vi vid norra Vättern, där det finns något som liknar skärgård. För oss kändes det mer som att segla i Mälaren med alla dessa träd på öarna. Det såg bättre ut från vår utsiktspunkt än vad det gjorde från båten.

När vi seglade närmare Askersund, dök det upp ett vackert slott. Det såg ut att vara stängt för allmänheten så vi fortsatte. När vi så fick se en vägskylt med slottets namn, svängde vi in för att se om hur mycket som var öppet för oss från det hållet.



Bara allén i sig var värd ett besök. Vid slutet av den fanns det en parkering för allmänheten och slottets omgivningar var tillgängliga till fots. Vi gick inte ur bilen, för vinden blåste isspikar och den kära hade dragit på sig en förkylning.




Den här fjärden seglade vi upp mot Askersund då vi passerade slottet och slottsbryggan finns till vänster om huset i bild.



I Askersund var hösten lika vacker som i Vadstena, men det gick inte att promenera utan att förvandlas till en isstod i de ohyggligt kalla vindarna. Vi gjord det enda



i ett sådant läge och slank in på ett vackert kafé, inrättat i ett gammalt hus vid torget. Kaféet har funnits på den platsen sedan 1784.

Jaha, och nu ska jag berätta om när jag förlorade kontakten med min hjärna. Åter en gång. Den här gången hände det när jag skulle konservera motorn för vintern. Till en början gjorde jag rätt, nej förresten, det gjorde jag inte kom jag på. Nå, jag tänkte köra en glykolblandning genom motorn och blandningen hällde jag genom sjövattenfiltret. Filtret, som jag tog bort, sitter i en burk där en slang för sjövattnet kommer in och där en annan slang för sjövattnet går till motorn. Jag tänkte alltså hälla blandningen genom en tratt som jag satt på slangen som går till motorn och köra så länge att jag såg glykolblandningen komma ut genom avgasröret. Under det röret hade jag konstfärdigt riggat upp en hink av miljöhänsyn, för att förhindra att glykolet kom ut i naturen.

Operationen började med att jag fyllde slangen till motorn med glykolblandningen innan jag startade motorn. Men det var fasligt vad mycket det gick att fylla. Jag tänkte att blandningen säkert rinner genom slangen långt in i kylsystemet och att jag inte skulle behöva köra motorn länge innan det kom ut genom avgasröret.

Men jag kände på mig att något var fel, men vad kunde jag inte förstå. Fast vad var det som porlade? Inget i båten i alla fall. Kom det utifrån? Jag klättrade ner för stegen och såg hur glykolblandningen rann ut genom sjövattenintaget rakt ut i naturen. Och då förstod jag att jag satt tratten på fel slang och att blandningen alls inte runnit mot motorn. Fyra liter åt skogen och det som var kvar, skulle knappast räcka.

Det gjorde det inte heller, men jag hade en liter glykol ombord i mina gömmor och den räckte till för att konserveringen skulle bli fullständig.

Och nu till den riktigt dråpliga händelsen: av en god vän hade jag fått höra hur han gör motorn klar för vintern och han vet vad han gör, så jag tänkte följa samma procedur. Vad jag mindes var att han efter att ha kört glykolblandningen genom motorn också körde motorn tills avgasslangen kändes mycket varm (låter helt galet så här efteråt). Så gjorde jag och det tog en faslig tid. Sedan fick jag för mig att ringa till min gode vän och höra mig för om konserveringen och ifall jag mindes rätt. Det hade jag inte gjort. Om man gör som jag gjort, finns det stor risk att impellern gått upp i molekyler eller ännu värre, upplösts i bitar som kunde täppa till kylkanalerna med överhettad motor och ännu värre saker som följd. Nej, man skulle köra utan impeller tio till femton sekunder bara, inte mer. Ridå.

När jag tog bort locket till impellerhuset, såg jag att det inte gått bra, impellern fanns visserligen där, men delar saknades. Jag fick bort impellern och undrade var alla bitar var. Kanske i slangarna till och från impellern? Jag tog bort dem och skakade. Ingenting. Jag ställde en plastburk på durken och la änden av slangen med tillrinnande vatten i den. Sedan fyllde jag på vatten genom sjövattenfiltret tills att det kom ut i burken. Då låg det några gummibitar där. Skönt, tänkte jag, där är de. Jag tittade också i impellerhuset om jag kunde se några bitar där och i öppningen



till ena anslutningen, kunde jag krafsa fram en liten bit. Bäst att jag försöker rensa huset bättre, funderade jag. Så jag satte en slang till en anslutning i taget



och blåste till hårt. Det ta mig sjutton regnade små bitar!

Tur i eländet var att det såg ut att vara alla bitar och att ingen gått vidare mot motorn.

Dagens sensmoral: kontrollera innan operation om osäkerhet råder och låt inte LG pilla ensam med grejor han inte förstår.



Tröstfika i solen

Land ohoj

När jag i våras ringde runt till olika båtklubbar i Vadstena och Motala för att ordna båtplats för Fiona, blev vi varse att det inte var möjligt att ligga i sjön på vintern i vår nya stad, eftersom de inte har el i hamnen. Det var också kö till sommarplatserna för större båtar och dit räknas Fiona i det här sammanhanget. I Motala kunde det kanske ha gått att få en vinterplats med el, men vi vill dagligen kontrollera att det inte blivit strömlöst i båten , och då måste det vara nära till hamnen. Motala ligger inte precis på promenadavstånd.



Därför bestämde vi oss för att ta emot erbjudandet om landplats hos Motala segelklubb för Fiona, samt att låta henne ligga vid boj på sommaren. Vi hoppades att vi skulle komma att trivas med den lösningen, något som bara tiden kan utvisa. Några fördelar för det ju också med sig; vi får bättre möjligheter att gå igenom all utrustning inklusive masten, det blir lättare att göra reparationer och annat samt att vi inte behöver ha Fionas väl och ve i tankarna varje dag. Jag försöker att inte se mig själv som en förrädare...



Hittills har vi låtit allting vara kvar i båten på vintern (utom det år då hon stod på land) och det är mycket behagligt och slött. Så icke i år. Vi utrustade vår bil med dragkrok just för det här syftet (i huvudsak), för den rymmer inte mycket. Vi hyrde en släpvagn med kåpa och fyllde nästan vagnen helt och hållet. Jösses, så mycket grejor det var ombord. Och så ska allt tillbaka igen till våren. Och så ska masten på - vilket jobb! Men som jag skrev här ovan så är det lättare att kontrollera utrustningen på det beskrivna sättet och det första felet hittade vi när vi tog ner förseglet ur förstaget; schackeln till fallet kom neddimpande i delar. Sedan såg vi att tyget på dynornas undersidor börjat sköra och var i stort behov av utbyte. Innan vi flyttade hade vi dynan till stickkojen inlämnad till skomakaren i Nynäshamn och han bytte undertyget både billigt och mycket bra. Vi tänker ta dynorna upp till honom igen, för vi tror att det lönar sig. Dessutom kan vi nog göra några andra ärenden i krokarna samtidigt. Hälsa på lilla mor till exempel.



I lägenheten hade vi fått upp det mesta som skulle upp ur förråden och det blev plats för det som dvalts i Fionas innandöme. Kartonger från golv till tak. Sedan segel och dynor som verkligen är utrymmeskrävande, liksom gummijollen. Fiona flöt efteråt lätt på vattenlinjen, tömd som hon var på både grejor och trivsel.

Samtidigt som båten skulle göras i ordning för landvisiten, gjorde sig hösten som vackrast. Färgerna blev gyllene och luften stod hög och klar. Vi tog tillvara på de soliga dagarna och åkte ut med bilen. Omberg har blivit en av våra favoriter,




varifrån man har en vidsträckt utsikt över både land och vatten. Just att ha vatten i närheten hela tiden, är något vi tycker är en stor fördel med den här delen av Östergötland. Vi har inte fått känslan av att vi bor på vischan, även fast vi gör det. Vatten och båtar är hela tiden närvarande. Likaså en välbehövlig frånvaro av larm och stök.



Fika- och rastbord finns allestädes närvarande och det går ju inte att åka förbi dem bara.



En något tristare dag spenderade vi ombord och jag bytte olja i motor och backslag. Fast det var inte bara för att det var en tristare dag som vi åkte till båten - hon skulle också lyftas dagen efter och oljan är lättare att byta om motorn är varm. Jag gick också igenom båtvagnen och smorde upp vantskruvarna till stöttorna, så att allt skulle fungera bra vid upptagningen. Däcken behövde inte luftas, trodde jag...



MSK har ett smidigt system för båtupptagning; lyftoket löper i en travers, så att när båten väl är lyft till rätt höjd, är det bara att köra in den över vagnen och sänka ner. Vill man spola av botten, sänks båten ner på kajen först och så gjorde vi.




Vi provade med en bottenfärg vi inte använt förut senaste gången vi målade och vi blev totalt överraskade av att färgen lossnade helt och hållet. Det fanns inget kvar på botten av den, utan allt var på kajen, där det såg ut som om en enorm slakt ägt rum. Allting var rött.

Lastningen av vagnen blev trixigt på grund av att de kopplar vagnarna i nosdraget. För att det ska gå att styra traktorn då, måste vagnen vara i absolut jämvikt, åtminstone om båten är tung. Det blev svårt då det visade sig att vagnen jag köpt egentligen var ett nummer för liten. Stöttorna ville inte riktigt räcka till och det löste sig inte förrän jag tagit bort plankan som kölen stod på. Vad värre var, var att däcken blev hoptryckta nästan ända till fälgen. Det var definitivt för mycket vikt på vagnen. Men en av killarna som hjälpte till, föreslog att vi skulle kolla lufttrycket i däcken och vid behov pumpa upp dem. Jag har inget att säga till mitt försvar.



Efter att däcken blivit pumpade med flera kilo, gick det ganska bra att dra vagnen och Fiona kom till sin plats efter ett par timmars arbete. Det var tur att hon var sista båt dagen, så att ingen behövde stå och vänta. Vi tyckte bara synd om killarna som skötte upptagningen, de hade säkert kunnat göra något roligare den dagen än att hålla på med en krånglig båt.

Å andra sidan var jag inte arg fastän vindgeneratorstolpen tog i lyftoket när de körde iväg med Fiona, varvid ett fäste rycktes upp ur relingen...