Risö tur och retur

En lång sträckbog tvärs över Bråviken med revad stor och genua, vilket gav Fiona en fart mellan 5,5 och 6,5 knop där hon plöjde genom de från öster inrullande vågorna, blev inledningen till årets första riktiga segling och flerdygnsutfärd. Så trevligt var det att vi fortsatte förbi vårt tänkta mål och seglade lika långt till som vi redan tillryggalagt, och la till vid Risö i stället. Och till vår stora förvåning var vi de enda där. Så stor var förvåningen, att när jag tittade i kikaren efter inloppet till viken och inte såg några master, undrade om det verkligen var inloppet jag såg. Bäringar och GPS kollades och alla sa att det stämde. Hade någon en olaglig surströmmingsfest eller hade vattenskoterförbundet årsfest därinne månntro?

Mina misstankar kom på skam, för det var faktiskt inget konstigt med viken. Var var då allt folk? Denna plats är ju ultrapopulär och helt ensam ska man inte förvänta sig att få vara någonsin.

Men vänta! Där bakom udden ligger det en båt i alla fall! De verkar att hålla de häckande och därmed ljudliga tärnorna sällskap. Visserligen blåste det ostliga vindar och små vågor rullade in, men det fanns flera mycket bättre platser att förtöja vid än just där. Fast de kanske var människor som inte störs av ett så intensivt skriande som en flock tärnor åstadkommer på natten.

Vi valde i alla fall "vågbrytaren", vilken är vår favoritplats i Risö. Därifrån kunde vi alla lätt kliva i land från peket, då denna befinner sig i jämnhöjd med klippan. Dessutom finns den bästa utsikten just där. Men inte vindlä, men det brukar inte bekymra oss. Blåser det i sittbrunn, sätter vi upp sittbrunnstältet och så är det inte mer med det.

Vi la märke till två måsar som betedde sig som om de kanske ruvade på den lilla kobben framför oss. Men vi trodde att ruvande fåglar inte lämnade redet för någon längre stund, vilket dessa två gjorde. De var mer borta än vid redet. Jag var tvungen att gå och titta efter om det verkligen fanns ett rede. Det fanns det,

vackert omgärdat av kustbaldersbrå. Men skulle det någonsin bli något av ägget med det ruvningstekniken trots den vackra omgivningen? Det lär visa sig.

En lustig sak vi lagt märke till sedan vi flyttat till Oxelösund är att många båtar med utländska flaggor inte alls har seglat så långt som det verkar. Den här båten

för en australisk flagga, men låg över vintern på varvet som så många andra utlänningar. Vi har många gånger sett engelska, tyska och holländska båtar i skärgården och sedan igen på varvet. Skenet bedrar. Vi skulle också kunna föra australisk flagg, eftersom hälftenägaren, den kära hustrun, är också australisk medborgare. Det skulle se ut det. Men vi nöjer oss med att föra en liten flagga i babords sejnfall, vilket visar att det finns en australiensare i besättningen.

I och med att den kära hustrun i början av innevarande år fick en ortros, vilket är en manick som appliceras på benet och avlastar den sjuka delen av knäskålen, kan hon nu igen börja gå lite lätt. Det har varit en fröjd för oss alla tre att åter kunna se oss omkring på öarna eller var helst vi velat. Dock måste Lambi bäras då hon, på sitt artonde år, inte ser var hon går och dessutom sätter sig på rumpan då och då när vänstra bakbenet viker sig, samtidigt som hon haltar svårt med sitt högra framben. Finns det rollatorer för hundar? I väntan på att en dylik kommer ut i handeln, bär jag henne på ryggen i en speciell ryggväska. Men hon är glad till sinnet och vill gärna leva länge till.

Efter en vecka på samma plats, lättade vi ankar då vindarna skulle vara goda för hemsegling. Det var de också. Utan malörer skulle vi få vara den här gången heller - när vi började rulla in förseglet, låste den sig och gick varken att rulla in eller ut. Det blåste 8 m/s så det blev lite bökigt. I brist på bättre idéer föll vi av och gick med vinden med siktet inställt på någon lävik. Då vi fick det lite lugnare kunde jag gå upp på däck och undersöka vad felet var. Det visade sig att revlinan gått i beknip på rullen och det gick relativt lätt att reda ut med en

skruvmejsel. Lugnet återställt och snart låg vi förtöjda vid hemmabryggan i lagom tid för middagen, vilken dök upp på bordet igen utan att jag haft en aning om hur. Undrar om den kära hustrun har något med saken att göra?

Premiär, återblick och farväl

Det är väl så att man efter en lång vinter och efter idogt arbete på båten, vill ut på sjön när solen skiner för att se om det är lika skönt som man tror sig minnas att det var senast man var ute eller om det är så där jämrans kallt som man någonstans i bakhuvudet också har ett svagt minne av, trots att det är väl förträngt. I lördags var förhållandena rätt och vi for ut för att se hur det förhöll sig med den saken.

Vinden ven och solen sken. I medvinden stängde vi av motorn och gled för bara riggen i tre knop tre fjärdedelar av vår tänkta sträcka, alltså 1,6 M. Behagligt och skönt och så länge solen sken, riktigt varmt. Faktiskt så var det ett önskeväder, så det var inte att undra på att vi kände oss upprymda. Inget arbete var det heller med sättning och skotning av segel, bara en viss kurshållning.

Men i vår vik var det redan en annan båt. Vi har bara en endaste gång sett någon där, så varför just idag? Nå, vi gled längre in i viken än de så de störde knappast. Dessutom fick de bidra till utsmyckning av den bild jag tog av viken. Något måste de ju betala för att de haft mage att lägga sig i "vår" vik.

Några timmar räckte för att roa oss tillräckligt och middagen tänkte vi inta hemma, så vi led inte av att lätta ankar. Vill bara nämna i sammanhanget att elankarspel är en välsignelse.

En bild till tog vi och det var på hemvägen. Den fick avrunda dagen. Hasselö heter ön i fråga.

Ibland får man chansen att visa att man har ett gott hjärta någonstans väl dolt och att man inte bara är en illvillig gubbe med onda anlag. Den chansen fick jag dagen efter vår utfärd.

Den dagen skulle jag lasta in merparten av våra tillhörigheter, alltså halva hemmet, i Fiona och därför kört bilen till servicebryggan. Fattades bara båten, som jag gick för att hämta. Nästan samtidigt som jag lade till vid servicebryggan (jag gasade på lite för att hinna före om de också skulle till samma brygga, då det bara ryms en båt där) som ligger invid mastkranen, kom det in en stor träbåt men den förtöjde vid mastkranen. Då frågade skepparen om vår båt var en Enderleinkonstruktion, en OE 36:a? Det förnekade jag inte och då svarade han att hans båt också var det, en Enderleinsk kustkryssare. Och den var vacker.

Jag började bära ombord sakerna och gluttade samtidigt på de andra för att se vad de hade för sig. Till slut tyckte jag att det var säkert att inleda ett samtal så jag frågade vad som stod på. Skepparen svarade därvidlag att de hade problem med förstaget - det gick inte att hissa segel i det. Någon del av profilen hade fått en knix eller skada och de var där för att utröna om det gick att göra något åt. Problemet var bara att de inte kunde komma tillräckligt nära mastkranens ben, där det fanns stege, på grund av vindmätargivaren i masttoppen som stack ut en halvmeter eller så och tog i tvärbalken på mastkranen. På det avstånd som båten låg, kunde de inte inspektera förstagsprofilen. Då vaknade något djupt i mig och jag föreslog att de kunde ta sig upp i en båtsmansstol. En dylik hade jag in en av lådorna jag skulle bära ombord...

Det förslaget togs tacksamt emot och snart hängde den yngre av de två och dinglade högt däruppe. Han kunde där konstatera att det inte gick att göra något åt skadan och bryderier uppstod tillsammans med djupa suckar. En snilleblixt gjorde entrè hos den äldre av de två som visade sig vara far till ynglingen uppe i skyn och boende i norrförort till Stockholm, men som hade båten liggande i Oxelösund. Fadern tänkte att det kanske kunde gå att hjälpa seglet förbi skadan om man tog det försiktigt. Vi gick till verket och jag hjälpte till med att mata in det alldeles nya och styva seglet (båtens 50-årspresent) i profilen medan fadern vinschade. Sonen lyckades sedan leda seglet förbi skadan och snart var det hissat i topp. Toppen tyckte också fadern att det var, för säsongen var därmed räddad utan att behöva göra något svårt och komplicerat ingrepp som djupt kunde påverka det allmänna välbefinnandet.

Jag kände mig riktigt nöjd med mig själv. Får bara se till att sådant här inte händer för ofta.

Den malören påminde mig alltför tydligt om förra vårens problem då vi i vår tur också hade fått en skada på förstagsprofilen, i den näst översta profildelen. Men för vår del gick det inte att hissa sviveln förbi skadan och därvid gick det inte heller att hissa segel. Jag tänkte mig att vi kunde segla med bara stor och stormsegel på kutterstaget, men där, sa den kära hustrun, hade jag fel - vi skulle aldrig kunna njuta av seglingen med så lite segel uppe i lätta vindar. Alltså måste vi göra något. Men vad? Så mycket visste jag att det kunde vara ett rent elände att få isär rullfocksprofilen och det arbetet lockade inte. Dessutom hyste jag tvivel om det överhuvudtaget var görligt av mig med mina (bristande) kunskaper och utrustning. Eftersom det inte fanns något att förlora,

tog jag till brutalt våld och försökte i ett fåfängt hopp vinscha sviveln förbi skadan, lokaliserad mitt på profildelen, men det resulterade bara i att den delen lämnade sina kamrater nedanför.

Detta nämnde jag någon vecka senare för vår gode vän i Nynäshamn, när vi språkades vid och talade om sommarplaner. Jag tog för givet när jag nämnde problemet, att han bara skulle lyssna deltagande och inte erbjuda sig att hjälpa till, då han var sjuk. Hade jag vetat bättre, skulle jag inte sagt något. Men det gjorde jag inte och han mer eller mindre begärde att vi skulle ta oss till Nynäshamn och hans och hustruns riggverkstad. Efteråt förstod vi att han ärligt ville hjälpa oss med arbetet, för det höll hans tankar borta från sjukdomen och för att han inte kan låta bli att hjälpa andra.

Ett par dagar senare var vi på väg med Fiona samtidigt som en ny profildel var på väg med Posten och det var tänkt att vi skulle sammanstråla i Nynäshamn och ställas under Björns, den ovan nämnda vännen, regi. Alla infann sig i tid. Därefter vidtog det hårda arbetet. Först skulle jag klättra (det är infernaliskt tungt att vinscha upp en person) upp i masttoppen med en

båtsmansstol under mig (jag är verkligen höjdrädd) så att jag kunde sitta och jobba, och där lossa förstaget och ta med det ner. En masttopp pendlar väääldigt mycket i vågor. Jag höll i mig för glatta livet när båtar passerade och Björn hojtade nerifrån däcksnivå och frågade hur svårt det kunde vara? Han vet inte vad höjdskräck är, han som hade som jobb att klättra i båtmaster.

Ett fall krokades i profilens öga och sakta firades både jag och profilen ner. Samtidigt som tog mig mot tryggare nivåer, höll jag profilen iväg från masten och allt den kunde fastna i. Marianne, Björns hustrun, och en annan båtägare från bryggan, hjälpte till med att föra hela förstaget in på bryggan utan att den blev för mycket böjd. Operationen var framgångsrik förutom att jag var som gelé en stund efter och oanvändbar.

Men jag återhämtade mig och ett ännu värre arbete vidtog. Att få isär en gammal rullfock är något för de stora verktygen. Slägga och tålamod är lämpligt. Men det gick och det var värt timmarna vi förbrukade. Dock hade det inte lyckats utan Björns erfarenhet och kunnande. Björn och Marianne bjöd på rekreation i form av middag hemma hos dem på kvällen och ett par glas vin gav mig modet tillbaka.

Nästa dag monterade vi ihop allt igen och om man inte vet man vad man håller på med, är det dömt att misslyckas. Vilket jädrans Mekkano! Och så omvänt mot dagen innan - profil och jag upp i masten. När man sitter där uppe och ska pilla in bultar och låsringar samtidigt som man vrider vajern rätt och det gungar då och då, infinner sig gärna en viss panik. Vad händer om man tappar bulten exempelvis? Hål i någons huvud som står under och en tur till ner och upp i masten - om man nu får tag i en ny bult av rätt dimension? Men till min förvåning klarade jag det. Reaktionen väl nere på däck var ännu värre än dagen innan och jag var uträknad resten av dagen och det blev den kära hustruns jobb att samla upp bitarna och sätta ihop mig igen.

Men nya dagar kommer intill världens ände och även jag vaknade till en ny dylik, full av arbetsglädje och lyckorus över att inte behöva klättra upp till måsnivå igen. Segel hissades och skot kopplades, rullades in och täcktes med strumpa. Björns och Mariannes bil lånades och en del handlande vidtog, varefter båten fylldes igen med diverse förnödenheter för fortsatt segling norröver. Men det var tusan vad kallt det var! Fast det är en annan historia.

Två veckor senare var vi tillbaka i Nynästrakten, men denna gång hemma hos Björn och Marianne i deras skärgårdshus. Vi stannade över natten och fortsatte dagen därpå på grund av de kraftiga vindarna som blåste in i gattet där vi låg. Det var sista gången vi såg Björn - några veckor senare tog sjukdomen hans liv, 65 år gammal, och världen stannade.

Ombord på Gipsy Lady, Björns och Mariannes hem under många år.

Björn är, var, en av de människor som lämnar ett tomrum efter sig som inte går att fylla och är djupt saknad av så många.

Sjösättningen gick bra. Värre gick det sedan. Följande hände: vid starten av motorn lät det ungefär som vanligt, det vill säga det skvättade smått ur avgasröret. Så gör det varje år och efter en stund ersätts skvättandet av rejäla plask. Med andra ord fanns det inget att oroa sig för för stunden. Så jag puttrade iväg med masten på däck mot Fionas sommarhamn där vi också skulle masta på, strax under en sjömil bort. På tomgång gjorde hon 2,8 knop och det var bra att börja med. Utanför vågbrytaren ett par kabellängder bort, ökade jag farten något till 4,5 knop. Ett par minuter senare tyckte jag att det kunde vara bra att kolla motorinstrumenten som är monterade vid navigationsbordet av alla ställen. Fasa!!! Temperaturen var över 100 grader! Motorn i fara! Jag tittade igen och igen för jag kunde inte tro mina ögon! Till slut insåg jag att det inte var en synvilla, att något verkligen var på tok. Då tog jag äntligen det intelligenta och (borde vara) självklara beslutet att stänga av motorn. För vad mera fanns det att göra? Ja, mer än att försöka hålla paniken i schack.

Tur i oturen var att det om styrbord fanns en liten vik nedanför bogserbåtarnas kaj och att vädret var lugnt. Den första biten gled Fiona på sin rörelseenergi, men det räckte inte hela vägen. Den sista sträckan, cirka 150 meter, "rodde" jag med rodret. Inte det lättaste, men det gick. Axeln protesterade senare ordentligt på natten, men jag negligerade den. Under tiden gick jag igenom alla möjliga tänkbara katastrofer i mina tankar och man hinner tänka alldeles för mycket när man sakta tar sig igenom vattnet. Vad hade hänt, hur länge hade den gått varm, hade motorn tagit skada, hur skulle det ordnas och fram för allt - till vilken kostnad? För stor? Kallsvetten sipprade forsade om mig.

Och sedan då, ska jag ankra eller driva under tiden jag börjar leta efter felet? Ankra, så klart. Men om inte motorn startar sedan? Ska jag strunta i att leta efter felet och ringa efter Sjöassistans - som medlem lär det inte kosta något att bli bogserad till närmaste hamn. Men det vore patetiskt. Vad har jag på sjön att göra om jag inte kan göra så mycket som möjligt själv? Ska jag driva i den svaga vinden och sjön och hjälpa till med rodret tillbaka till utgångshamnen ? Ska jag vinka med båda armarna när någon båt far förbi? Fånigt. Jag var ju knappast i nöd. Ska jag ankra och simma till land, bli landkrabba på heltid och låtsas att båten där i viken inte är min båt? Nej, det var för kallt i vattnet.

Alltså, ankra och börja leta.

Öppnade jag kylvattenintaget? Jo, visst gjorde jag det. Dessutom kom det ju ut lite vatten. Men tänk om det bara var handtaget på ventilen som rörde sig och inte kulan? Ner i stuvfacket, ut med alla sakerna, bort med täckluckan och in armen. Nog fungerade ventilen och dessutom stod den i öppet läge. Men tog den in kylvatten? Av med locket till filtret - vattnet stod i den inkommande slangen, så det borde vara riktigt. Vad mera då? Impellern? Nej, den var ju förvarad i plastpåse över vintern, inspekterad och bedömd felfri och insmord med glycerin före montering. Bäst att kontrollera ändå. Bort med motorinkapslingen och locket till impellerhuset. Inga vingar kvar på impellern. Ridå.

Funderade på varför den blivit förstörd. Hann den gå torr innan det kom fram nytt kylvatten till den efter att det som fanns i slangen var slut? Varför hände det då i år och inte de tidigare åren? Hmm...I så fall vore det bäst att hälla slangen full med vatten innan motorn startades. Bra vore det om jag hade lite mer motorkunskaper så att jag slapp gissa och improvisera.

Men först tog jag bort in- och utgående slang vid impellerhuset och tömde dem på de bitar som lossnat från impellern. Dessbättre såg det ut som att alla eller åtminstone de flesta kom ur. Gastkramande att tänka på om det blev kvar en bit som satte sig på tvären i någon kylkanal. Bara tiden skulle utvisa om så var fallet. Och så dit med en ny impeller, av vilka jag alltid har en reserv med ombord och sedan locket på. Provstart....

Ur avgasröret kom en rejäl skvätt vatten, lika mycket som när det är som det ska. En lätt befrielse infann sig för stunden, men inte tillräckligt stor för att lugna mig. Den stora skulle komma när jag hunnit köra mera, hoppades jag. Innerligt.

Förtöjning vid bryggan en kort stund senare. Men varför skälvde benen så? Bäst att åka hem en stund och tänka på annat.

Senare återvände jag och fick på alla vant och fall och diverse snören som jag anser vara nödvändiga, så att den kära hustrun och jag skulle kunna masta på så fort kranen blev ledig. Det blev den. Så småningom.

Inga katastrofer hände när det blev vår tur, även om det inte gick helt smärtfritt. Men med tanke på att det bara är vi två som mastar på den här extratjocka och tunga masten, så får jag vara nöjd. Det allra bästa var att vi nu kunde börja göra Fiona i ordning för sommarens seglingar. Det känns som en evighet sedan sist!

Vaknade upp till ljudet av regn som smattrade utanför. Hur kom det sig, kan man fråga sig? Att det regnade alltså. (För vaknar upp gör jag faktiskt varje dag, även om den närmaste kretsen tvivlar). Jo, för att jag tog av presenningen dagen innan. Det gjorde jag för att det var kvävande varmt under den, vilket ökade motståndet att utföra något som helst sorts aktivitet och dessutom hade gubbtjuven några båtar bort, som hittills varit tyst de få gånger han varit där, fått igång bilstereon genom vilken han givmilt och ljudligt lät mig ta del av en populär radiostations ljudmassa, vilket i mina och den kära hustruns öron låter som terror. Varvsfriden var med andra ord borta och därför var det lika bra att sjösätta så snabbt som möjligt och fortsätta någon annanstans med det som återstod av vårens arbeten.

Arbetstempot höjdes till sällan skådade nivåer (medeltempo för normala båtägare) och polering klarades av under dagen samt lack av reling och andra trädetaljer. Täckställningen demonterades och befinner sig nu på vinden.

Det änd- och tröstlösa nagelfarandet av däcket i jakten på dålig nåt avslutades för tillfället. Ett nytt fäste för vindmätaren, som vrider in mätarsnurran över

mastoppen där inte lyftvajern till mastkranen kan fastna, konstruerades och monterades. Kamouflering av tidigare bottenkänningar meddelst spackel applicerades.

Polermedlet torkades av på ena sidan av båten och trehundra andra saker ordnades innan det blev hemgång för en trött kropp.

Dagen efter följde den kära hustrun med mig till båten (det slutade faktiskt att regna) och hjälpte till med bottenmålningen under tiden jag gnuggade bort polermedlet från andra sidan. Det var faktiskt värre än på förra sidan och jag undrar vad jag gjorde annorlunda. Men jobbet blev gjort. Dock släpade armarna i backen när jag gick och den kära hustrun kunde knappt gå och det berodde inte bara på hennes knäskada.


Eftersom jag var så trött, vaknade jag före gryningen (kändes det som). Varför är det alltid så? Idag gick jag igenom de sista sjuhundra sakerna och stuvade undan allt löst som kan skramla i golvet under transporten ner till vattnet och dammsög invändigt. Jag tejpade vattenlinjen före målningen av bottnen, men det var en skräptejp som jag säker köpt billigt någonstans. När jag drog bort den, tog den också med sig bitar av underlaget. Så det kände jag mig tvungen att måla i idag.

Men nu är Fiona klar för sjösättning och den äger rum på söndag morgon innan gryning, det vill säga halv tio. Vattentåliga kläder och skodon är framtagna, eftersom prognosen säger att det kommer att regna just de timmarna. Men glad jag är ändå.

Nåtmassa för 190 kr/tuben och primer á 290 kr/250 ml från Sika eller Biltemas nåtmassa för 60 kr/tuben och primer för 70 kr/250 ml? Fyra tuber och en burk primer räknade jag med att förbruka och då skulle det kosta 1050 för Sikas produkter mot 310 för Biltemas. En skillnad på 740 kronor. Hm, hm.


Eftersom det är en avsevärd skillnad i pris, måste det väl också vara en avsevärd skillnad i kvalitét, eller hur? För det kan väl inte vara så illa att vi blir lurade? Så nedrig är väl ingen. Väl? Dessvärre finns det ingen som publicerat något test över hållbarheten på Biltemas nåtmassa ännu men eftersom jag oftast tänker med plånboken och dessutom är ovillig att gynna någon som försöker sko sig på min bekostnad och utöver detta, bara vill veta, tar jag risken och har jag både inhandlat och applicerat nåtmassa nu på den del av däcket jag hittills hunnit med.

Tidigare, när jag tätade om rutorna, införskaffade jag en kraftig patronpistol för väldigt många kronor. Ont gjorde det då, men den kära hustrun, självklar innehavare av vishet och förstånd, tryckte på. Efter att tidigare ha nåtat om hela däcket med en enkel pistol för några tior och därvidlag ådrog mig svår kramp i handen, borde jag avhålla mig från att göra om den trevliga erfarenheten, tyckte hon. Därför har jag nu en pistol som inte kräver mycket handkraft (tack, kära hustru!) och min uppfattning är att nåtmassan flyter ut bra, om det nu beror på pistolen eller massan låter jag vara osagt, och är lättarbetad.

Den verkar att härda i samma takt som den dyrare varianten och jag kan inte se någon skillnad mellan dem. Återstår att se hur den beter sig över tid. Jag är nyfiken på om snålheten har bedragit visheten. Det har hänt förut. Särskilt innan den kära hustrun förenade sitt liv med mitt. Varför gjorde hon det inte tidigare?

Skönjat luddigt vid horisonten: sjösättning. Men först mera nåtmassa - det räckte inte.

Påskbekännelser

Tre av våra fem förbrukningsbatterier har avgått i pension. De var förbrukade. I vår besparings- och förbättringsiver (läs: vinstmaximerande åtgärd) har vi bestämt att minska den tjänstgörande styrkan meddelst naturlig avgång och att inte ersätta de avgående med nya, förutom ett, då vi bedömer att de kvarvarande ska ha kraft nog att försörja fartyget med nödig el. Ja, vi inte bara bedömer det, vi förväntar oss det och det har vi tydligt påtalat i en givande dialog med berörda parter.

Jag undrar bara om de borde ha avtackats med tillfredsställande pension för lång och trogen tjänst och i tidens anda med saftig bonus, istället för att kastas på sophögen för destruering som icke längre behövliga?

I dessa tider av fler sofistikerade och arbetsbesparande utensilier, är vi motvalls och demonterar viss utrustning i stället. Det främjar det enkla livet, ehuru det kan tyckas mer arbetskrävande vid en första betraktelse, för färre saker behöver underhåll- och reparationsinsatser. Det ger mer tid över för hängmattan. Utöver detta ger frånvaron av de större utensilierna, till exempel TV, varmvattenberedare och duscharmatur, mer utrymme för annat som är förknippat med segling såsom segel och för förströelseändamål, böcker.

Varmvattenberedare...

...demonterad

Numera värmer vi lite vatten som vi häller i en duschsäck, en dylik som är svart på ena sidan och i teorin värmes upp av solens strålar (Ha! vid sydligare breddgrader möjligen!), riggar upp den i ställningen för sittbrunnstältet och duschar lika bekvämt som förut. Frånvaro av TV betyder utebliven förnyad kanalinställning vid byte av vik och det i sin tur befrämjar fortsatt fridfull stämning ombord. Ugnen har fått ändrad tjänstgöring till förvaringsplats för allehanda främmande redskap en kvinna en kock nyttjar i sin domän och skulle inte vara kvar, om det inte hade krävts en snickarinsats för att fylla dess plats med något i trä som harmonierar med resten av pentrymöbeln. Då jag varken innehar förmåga eller tid (hängmattan kräver ständigt min närvaro) att utföra detta arbete, avstår jag.

Däremot harvar jag framgångsrikt vidare med nåtningen. Då och då.

Nedslående vyer

Ovan avbildade vy är en smått nedslående syn, enär en av de sjösatta båtarna borde ha varit vår. I stället befinner den sig långt ifrån färdig för de våta elementen och är torr, vilket förstås är tacksamt under processen med omnåtningen. Men nog vore det så mycket roligare om hon låg och guppade på böljan i det här vackra vädret, redo att föra oss ut till någon tilltalande vik.

Omnåtning är ett jäkla jobb; det känns ändlöst, är trist, ger mindre angenäma förnimmelser i skuldror, rygg och knän och den skärskådande granskningen efter nåt som gett upp och släppt taget, avslöjar ett däck långt ifrån det skick det hade i begynnelsen. Det är med andra ord inte sista gången vederbörande kravlar runt på detta vis. Varmt är det visserligen då solen skiner, men det är knappast under presenningen jag vill vara då. Eller rättare sagt, särskilt inte under presenningen.

Kravla är just rätta ordet, för med masten på däck är det enbarmligt trångt och maststeg av bockat plattjärn ger vid oväntad kontakt en upplevelse man utan tvekan kunde vara utan. Därför, samt för att den skyddande presenningen föser in ens sargade lekamen mot mitten av båten, där nämnda plågoris försåtligen lurar, är förflyttande meddelst kravling en överlevnadsmetod. Härom vill dock knäna framföra sina tvivel.

Motsatsen till att kravla på ett trist däck måste väl vara att göra som på bilden, tagen 18:e april. Ack, så skönt det var för kroppen och knoppen!