Ovan avbildade vy är en smått nedslående syn, enär en av de sjösatta båtarna borde ha varit vår. I stället befinner den sig långt ifrån färdig för de våta elementen och är torr, vilket förstås är tacksamt under processen med omnåtningen. Men nog vore det så mycket roligare om hon låg och guppade på böljan i det här vackra vädret, redo att föra oss ut till någon tilltalande vik.
Omnåtning är ett jäkla jobb; det känns ändlöst, är trist, ger mindre angenäma förnimmelser i skuldror, rygg och knän och den skärskådande granskningen efter nåt som gett upp och släppt taget, avslöjar ett däck långt ifrån det skick det hade i begynnelsen. Det är med andra ord inte sista gången vederbörande kravlar runt på detta vis. Varmt är det visserligen då solen skiner, men det är knappast under presenningen jag vill vara då. Eller rättare sagt, särskilt inte under presenningen.
Kravla är just rätta ordet, för med masten på däck är det enbarmligt trångt och maststeg av bockat plattjärn ger vid oväntad kontakt en upplevelse man utan tvekan kunde vara utan. Därför, samt för att den skyddande presenningen föser in ens sargade lekamen mot mitten av båten, där nämnda plågoris försåtligen lurar, är förflyttande meddelst kravling en överlevnadsmetod. Härom vill dock knäna framföra sina tvivel.
Motsatsen till att kravla på ett trist däck måste väl vara att göra som på bilden, tagen 18:e april. Ack, så skönt det var för kroppen och knoppen!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar