Risö tur och retur

En lång sträckbog tvärs över Bråviken med revad stor och genua, vilket gav Fiona en fart mellan 5,5 och 6,5 knop där hon plöjde genom de från öster inrullande vågorna, blev inledningen till årets första riktiga segling och flerdygnsutfärd. Så trevligt var det att vi fortsatte förbi vårt tänkta mål och seglade lika långt till som vi redan tillryggalagt, och la till vid Risö i stället. Och till vår stora förvåning var vi de enda där. Så stor var förvåningen, att när jag tittade i kikaren efter inloppet till viken och inte såg några master, undrade om det verkligen var inloppet jag såg. Bäringar och GPS kollades och alla sa att det stämde. Hade någon en olaglig surströmmingsfest eller hade vattenskoterförbundet årsfest därinne månntro?

Mina misstankar kom på skam, för det var faktiskt inget konstigt med viken. Var var då allt folk? Denna plats är ju ultrapopulär och helt ensam ska man inte förvänta sig att få vara någonsin.

Men vänta! Där bakom udden ligger det en båt i alla fall! De verkar att hålla de häckande och därmed ljudliga tärnorna sällskap. Visserligen blåste det ostliga vindar och små vågor rullade in, men det fanns flera mycket bättre platser att förtöja vid än just där. Fast de kanske var människor som inte störs av ett så intensivt skriande som en flock tärnor åstadkommer på natten.

Vi valde i alla fall "vågbrytaren", vilken är vår favoritplats i Risö. Därifrån kunde vi alla lätt kliva i land från peket, då denna befinner sig i jämnhöjd med klippan. Dessutom finns den bästa utsikten just där. Men inte vindlä, men det brukar inte bekymra oss. Blåser det i sittbrunn, sätter vi upp sittbrunnstältet och så är det inte mer med det.

Vi la märke till två måsar som betedde sig som om de kanske ruvade på den lilla kobben framför oss. Men vi trodde att ruvande fåglar inte lämnade redet för någon längre stund, vilket dessa två gjorde. De var mer borta än vid redet. Jag var tvungen att gå och titta efter om det verkligen fanns ett rede. Det fanns det,

vackert omgärdat av kustbaldersbrå. Men skulle det någonsin bli något av ägget med det ruvningstekniken trots den vackra omgivningen? Det lär visa sig.

En lustig sak vi lagt märke till sedan vi flyttat till Oxelösund är att många båtar med utländska flaggor inte alls har seglat så långt som det verkar. Den här båten

för en australisk flagga, men låg över vintern på varvet som så många andra utlänningar. Vi har många gånger sett engelska, tyska och holländska båtar i skärgården och sedan igen på varvet. Skenet bedrar. Vi skulle också kunna föra australisk flagg, eftersom hälftenägaren, den kära hustrun, är också australisk medborgare. Det skulle se ut det. Men vi nöjer oss med att föra en liten flagga i babords sejnfall, vilket visar att det finns en australiensare i besättningen.

I och med att den kära hustrun i början av innevarande år fick en ortros, vilket är en manick som appliceras på benet och avlastar den sjuka delen av knäskålen, kan hon nu igen börja gå lite lätt. Det har varit en fröjd för oss alla tre att åter kunna se oss omkring på öarna eller var helst vi velat. Dock måste Lambi bäras då hon, på sitt artonde år, inte ser var hon går och dessutom sätter sig på rumpan då och då när vänstra bakbenet viker sig, samtidigt som hon haltar svårt med sitt högra framben. Finns det rollatorer för hundar? I väntan på att en dylik kommer ut i handeln, bär jag henne på ryggen i en speciell ryggväska. Men hon är glad till sinnet och vill gärna leva länge till.

Efter en vecka på samma plats, lättade vi ankar då vindarna skulle vara goda för hemsegling. Det var de också. Utan malörer skulle vi få vara den här gången heller - när vi började rulla in förseglet, låste den sig och gick varken att rulla in eller ut. Det blåste 8 m/s så det blev lite bökigt. I brist på bättre idéer föll vi av och gick med vinden med siktet inställt på någon lävik. Då vi fick det lite lugnare kunde jag gå upp på däck och undersöka vad felet var. Det visade sig att revlinan gått i beknip på rullen och det gick relativt lätt att reda ut med en

skruvmejsel. Lugnet återställt och snart låg vi förtöjda vid hemmabryggan i lagom tid för middagen, vilken dök upp på bordet igen utan att jag haft en aning om hur. Undrar om den kära hustrun har något med saken att göra?