OE 36 Fiona seglar

Risö tur och retur

2011-06-18T15:54:00.000+02:00

En lång sträckbog tvärs över Bråviken med revad stor och genua, vilket gav Fiona en fart mellan 5,5 och 6,5 knop där hon plöjde genom de från öster inrullande vågorna, blev inledningen till årets första riktiga segling och flerdygnsutfärd. Så trevligt var det att vi fortsatte förbi vårt tänkta mål och seglade lika långt till som vi redan tillryggalagt, och la till vid Risö i stället. Och till vår stora förvåning var vi de enda där. Så stor var förvåningen, att när jag tittade i kikaren efter inloppet till viken och inte såg några master, undrade om det verkligen var inloppet jag såg. Bäringar och GPS kollades och alla sa att det stämde. Hade någon en olaglig surströmmingsfest eller hade vattenskoterförbundet årsfest därinne månntro?

Mina misstankar kom på skam, för det var faktiskt inget konstigt med viken. Var var då allt folk? Denna plats är ju ultrapopulär och helt ensam ska man inte förvänta sig att få vara någonsin.

Men vänta! Där bakom udden ligger det en båt i alla fall! De verkar att hålla de häckande och därmed ljudliga tärnorna sällskap. Visserligen blåste det ostliga vindar och små vågor rullade in, men det fanns flera mycket bättre platser att förtöja vid än just där. Fast de kanske var människor som inte störs av ett så intensivt skriande som en flock tärnor åstadkommer på natten.

Vi valde i alla fall "vågbrytaren", vilken är vår favoritplats i Risö. Därifrån kunde vi alla lätt kliva i land från peket, då denna befinner sig i jämnhöjd med klippan. Dessutom finns den bästa utsikten just där. Men inte vindlä, men det brukar inte bekymra oss. Blåser det i sittbrunn, sätter vi upp sittbrunnstältet och så är det inte mer med det.

Vi la märke till två måsar som betedde sig som om de kanske ruvade på den lilla kobben framför oss. Men vi trodde att ruvande fåglar inte lämnade redet för någon längre stund, vilket dessa två gjorde. De var mer borta än vid redet. Jag var tvungen att gå och titta efter om det verkligen fanns ett rede. Det fanns det,

vackert omgärdat av kustbaldersbrå. Men skulle det någonsin bli något av ägget med det ruvningstekniken trots den vackra omgivningen? Det lär visa sig.

En lustig sak vi lagt märke till sedan vi flyttat till Oxelösund är att många båtar med utländska flaggor inte alls har seglat så långt som det verkar. Den här båten

för en australisk flagga, men låg över vintern på varvet som så många andra utlänningar. Vi har många gånger sett engelska, tyska och holländska båtar i skärgården och sedan igen på varvet. Skenet bedrar. Vi skulle också kunna föra australisk flagg, eftersom hälftenägaren, den kära hustrun, är också australisk medborgare. Det skulle se ut det. Men vi nöjer oss med att föra en liten flagga i babords sejnfall, vilket visar att det finns en australiensare i besättningen.

I och med att den kära hustrun i början av innevarande år fick en ortros, vilket är en manick som appliceras på benet och avlastar den sjuka delen av knäskålen, kan hon nu igen börja gå lite lätt. Det har varit en fröjd för oss alla tre att åter kunna se oss omkring på öarna eller var helst vi velat. Dock måste Lambi bäras då hon, på sitt artonde år, inte ser var hon går och dessutom sätter sig på rumpan då och då när vänstra bakbenet viker sig, samtidigt som hon haltar svårt med sitt högra framben. Finns det rollatorer för hundar? I väntan på att en dylik kommer ut i handeln, bär jag henne på ryggen i en speciell ryggväska. Men hon är glad till sinnet och vill gärna leva länge till.

Efter en vecka på samma plats, lättade vi ankar då vindarna skulle vara goda för hemsegling. Det var de också. Utan malörer skulle vi få vara den här gången heller - när vi började rulla in förseglet, låste den sig och gick varken att rulla in eller ut. Det blåste 8 m/s så det blev lite bökigt. I brist på bättre idéer föll vi av och gick med vinden med siktet inställt på någon lävik. Då vi fick det lite lugnare kunde jag gå upp på däck och undersöka vad felet var. Det visade sig att revlinan gått i beknip på rullen och det gick relativt lätt att reda ut med en

skruvmejsel. Lugnet återställt och snart låg vi förtöjda vid hemmabryggan i lagom tid för middagen, vilken dök upp på bordet igen utan att jag haft en aning om hur. Undrar om den kära hustrun har något med saken att göra?

Premiär, återblick och farväl

2011-05-26T13:04:00.000+02:00

Det är väl så att man efter en lång vinter och efter idogt arbete på båten, vill ut på sjön när solen skiner för att se om det är lika skönt som man tror sig minnas att det var senast man var ute eller om det är så där jämrans kallt som man någonstans i bakhuvudet också har ett svagt minne av, trots att det är väl förträngt. I lördags var förhållandena rätt och vi for ut för att se hur det förhöll sig med den saken.

Vinden ven och solen sken. I medvinden stängde vi av motorn och gled för bara riggen i tre knop tre fjärdedelar av vår tänkta sträcka, alltså 1,6 M. Behagligt och skönt och så länge solen sken, riktigt varmt. Faktiskt så var det ett önskeväder, så det var inte att undra på att vi kände oss upprymda. Inget arbete var det heller med sättning och skotning av segel, bara en viss kurshållning.

Men i vår vik var det redan en annan båt. Vi har bara en endaste gång sett någon där, så varför just idag? Nå, vi gled längre in i viken än de så de störde knappast. Dessutom fick de bidra till utsmyckning av den bild jag tog av viken. Något måste de ju betala för att de haft mage att lägga sig i "vår" vik.

Några timmar räckte för att roa oss tillräckligt och middagen tänkte vi inta hemma, så vi led inte av att lätta ankar. Vill bara nämna i sammanhanget att elankarspel är en välsignelse.

En bild till tog vi och det var på hemvägen. Den fick avrunda dagen. Hasselö heter ön i fråga.

Ibland får man chansen att visa att man har ett gott hjärta någonstans väl dolt och att man inte bara är en illvillig gubbe med onda anlag. Den chansen fick jag dagen efter vår utfärd.

Den dagen skulle jag lasta in merparten av våra tillhörigheter, alltså halva hemmet, i Fiona och därför kört bilen till servicebryggan. Fattades bara båten, som jag gick för att hämta. Nästan samtidigt som jag lade till vid servicebryggan (jag gasade på lite för att hinna före om de också skulle till samma brygga, då det bara ryms en båt där) som ligger invid mastkranen, kom det in en stor träbåt men den förtöjde vid mastkranen. Då frågade skepparen om vår båt var en Enderleinkonstruktion, en OE 36:a? Det förnekade jag inte och då svarade han att hans båt också var det, en Enderleinsk kustkryssare. Och den var vacker.

Jag började bära ombord sakerna och gluttade samtidigt på de andra för att se vad de hade för sig. Till slut tyckte jag att det var säkert att inleda ett samtal så jag frågade vad som stod på. Skepparen svarade därvidlag att de hade problem med förstaget - det gick inte att hissa segel i det. Någon del av profilen hade fått en knix eller skada och de var där för att utröna om det gick att göra något åt. Problemet var bara att de inte kunde komma tillräckligt nära mastkranens ben, där det fanns stege, på grund av vindmätargivaren i masttoppen som stack ut en halvmeter eller så och tog i tvärbalken på mastkranen. På det avstånd som båten låg, kunde de inte inspektera förstagsprofilen. Då vaknade något djupt i mig och jag föreslog att de kunde ta sig upp i en båtsmansstol. En dylik hade jag in en av lådorna jag skulle bära ombord...

Det förslaget togs tacksamt emot och snart hängde den yngre av de två och dinglade högt däruppe. Han kunde där konstatera att det inte gick att göra något åt skadan och bryderier uppstod tillsammans med djupa suckar. En snilleblixt gjorde entrè hos den äldre av de två som visade sig vara far till ynglingen uppe i skyn och boende i norrförort till Stockholm, men som hade båten liggande i Oxelösund. Fadern tänkte att det kanske kunde gå att hjälpa seglet förbi skadan om man tog det försiktigt. Vi gick till verket och jag hjälpte till med att mata in det alldeles nya och styva seglet (båtens 50-årspresent) i profilen medan fadern vinschade. Sonen lyckades sedan leda seglet förbi skadan och snart var det hissat i topp. Toppen tyckte också fadern att det var, för säsongen var därmed räddad utan att behöva göra något svårt och komplicerat ingrepp som djupt kunde påverka det allmänna välbefinnandet.

Jag kände mig riktigt nöjd med mig själv. Får bara se till att sådant här inte händer för ofta.

Den malören påminde mig alltför tydligt om förra vårens problem då vi i vår tur också hade fått en skada på förstagsprofilen, i den näst översta profildelen. Men för vår del gick det inte att hissa sviveln förbi skadan och därvid gick det inte heller att hissa segel. Jag tänkte mig att vi kunde segla med bara stor och stormsegel på kutterstaget, men där, sa den kära hustrun, hade jag fel - vi skulle aldrig kunna njuta av seglingen med så lite segel uppe i lätta vindar. Alltså måste vi göra något. Men vad? Så mycket visste jag att det kunde vara ett rent elände att få isär rullfocksprofilen och det arbetet lockade inte. Dessutom hyste jag tvivel om det överhuvudtaget var görligt av mig med mina (bristande) kunskaper och utrustning. Eftersom det inte fanns något att förlora,

tog jag till brutalt våld och försökte i ett fåfängt hopp vinscha sviveln förbi skadan, lokaliserad mitt på profildelen, men det resulterade bara i att den delen lämnade sina kamrater nedanför.

Detta nämnde jag någon vecka senare för vår gode vän i Nynäshamn, när vi språkades vid och talade om sommarplaner. Jag tog för givet när jag nämnde problemet, att han bara skulle lyssna deltagande och inte erbjuda sig att hjälpa till, då han var sjuk. Hade jag vetat bättre, skulle jag inte sagt något. Men det gjorde jag inte och han mer eller mindre begärde att vi skulle ta oss till Nynäshamn och hans och hustruns riggverkstad. Efteråt förstod vi att han ärligt ville hjälpa oss med arbetet, för det höll hans tankar borta från sjukdomen och för att han inte kan låta bli att hjälpa andra.

Ett par dagar senare var vi på väg med Fiona samtidigt som en ny profildel var på väg med Posten och det var tänkt att vi skulle sammanstråla i Nynäshamn och ställas under Björns, den ovan nämnda vännen, regi. Alla infann sig i tid. Därefter vidtog det hårda arbetet. Först skulle jag klättra (det är infernaliskt tungt att vinscha upp en person) upp i masttoppen med en

båtsmansstol under mig (jag är verkligen höjdrädd) så att jag kunde sitta och jobba, och där lossa förstaget och ta med det ner. En masttopp pendlar väääldigt mycket i vågor. Jag höll i mig för glatta livet när båtar passerade och Björn hojtade nerifrån däcksnivå och frågade hur svårt det kunde vara? Han vet inte vad höjdskräck är, han som hade som jobb att klättra i båtmaster.

Ett fall krokades i profilens öga och sakta firades både jag och profilen ner. Samtidigt som tog mig mot tryggare nivåer, höll jag profilen iväg från masten och allt den kunde fastna i. Marianne, Björns hustrun, och en annan båtägare från bryggan, hjälpte till med att föra hela förstaget in på bryggan utan att den blev för mycket böjd. Operationen var framgångsrik förutom att jag var som gelé en stund efter och oanvändbar.

Men jag återhämtade mig och ett ännu värre arbete vidtog. Att få isär en gammal rullfock är något för de stora verktygen. Slägga och tålamod är lämpligt. Men det gick och det var värt timmarna vi förbrukade. Dock hade det inte lyckats utan Björns erfarenhet och kunnande. Björn och Marianne bjöd på rekreation i form av middag hemma hos dem på kvällen och ett par glas vin gav mig modet tillbaka.

Nästa dag monterade vi ihop allt igen och om man inte vet man vad man håller på med, är det dömt att misslyckas. Vilket jädrans Mekkano! Och så omvänt mot dagen innan - profil och jag upp i masten. När man sitter där uppe och ska pilla in bultar och låsringar samtidigt som man vrider vajern rätt och det gungar då och då, infinner sig gärna en viss panik. Vad händer om man tappar bulten exempelvis? Hål i någons huvud som står under och en tur till ner och upp i masten - om man nu får tag i en ny bult av rätt dimension? Men till min förvåning klarade jag det. Reaktionen väl nere på däck var ännu värre än dagen innan och jag var uträknad resten av dagen och det blev den kära hustruns jobb att samla upp bitarna och sätta ihop mig igen.

Men nya dagar kommer intill världens ände och även jag vaknade till en ny dylik, full av arbetsglädje och lyckorus över att inte behöva klättra upp till måsnivå igen. Segel hissades och skot kopplades, rullades in och täcktes med strumpa. Björns och Mariannes bil lånades och en del handlande vidtog, varefter båten fylldes igen med diverse förnödenheter för fortsatt segling norröver. Men det var tusan vad kallt det var! Fast det är en annan historia.

Två veckor senare var vi tillbaka i Nynästrakten, men denna gång hemma hos Björn och Marianne i deras skärgårdshus. Vi stannade över natten och fortsatte dagen därpå på grund av de kraftiga vindarna som blåste in i gattet där vi låg. Det var sista gången vi såg Björn - några veckor senare tog sjukdomen hans liv, 65 år gammal, och världen stannade.

Ombord på Gipsy Lady, Björns och Mariannes hem under många år.

Björn är, var, en av de människor som lämnar ett tomrum efter sig som inte går att fylla och är djupt saknad av så många.

2011-05-19T19:03:00.000+02:00

Sjösättningen gick bra. Värre gick det sedan. Följande hände: vid starten av motorn lät det ungefär som vanligt, det vill säga det skvättade smått ur avgasröret. Så gör det varje år och efter en stund ersätts skvättandet av rejäla plask. Med andra ord fanns det inget att oroa sig för för stunden. Så jag puttrade iväg med masten på däck mot Fionas sommarhamn där vi också skulle masta på, strax under en sjömil bort. På tomgång gjorde hon 2,8 knop och det var bra att börja med. Utanför vågbrytaren ett par kabellängder bort, ökade jag farten något till 4,5 knop. Ett par minuter senare tyckte jag att det kunde vara bra att kolla motorinstrumenten som är monterade vid navigationsbordet av alla ställen. Fasa!!! Temperaturen var över 100 grader! Motorn i fara! Jag tittade igen och igen för jag kunde inte tro mina ögon! Till slut insåg jag att det inte var en synvilla, att något verkligen var på tok. Då tog jag äntligen det intelligenta och (borde vara) självklara beslutet att stänga av motorn. För vad mera fanns det att göra? Ja, mer än att försöka hålla paniken i schack.

Tur i oturen var att det om styrbord fanns en liten vik nedanför bogserbåtarnas kaj och att vädret var lugnt. Den första biten gled Fiona på sin rörelseenergi, men det räckte inte hela vägen. Den sista sträckan, cirka 150 meter, "rodde" jag med rodret. Inte det lättaste, men det gick. Axeln protesterade senare ordentligt på natten, men jag negligerade den. Under tiden gick jag igenom alla möjliga tänkbara katastrofer i mina tankar och man hinner tänka alldeles för mycket när man sakta tar sig igenom vattnet. Vad hade hänt, hur länge hade den gått varm, hade motorn tagit skada, hur skulle det ordnas och fram för allt - till vilken kostnad? För stor? Kallsvetten ~~sipprade~~ forsade om mig.

Och sedan då, ska jag ankra eller driva under tiden jag börjar leta efter felet? Ankra, så klart. Men om inte motorn startar sedan? Ska jag strunta i att leta efter felet och ringa efter Sjöassistans - som medlem lär det inte kosta något att bli bogserad till närmaste hamn. Men det vore patetiskt. Vad har jag på sjön att göra om jag inte kan göra så mycket som möjligt själv? Ska jag driva i den svaga vinden och sjön och hjälpa till med rodret tillbaka till utgångshamnen ? Ska jag vinka med båda armarna när någon båt far förbi? Fånigt. Jag var ju knappast i nöd. Ska jag ankra och simma till land, bli landkrabba på heltid och låtsas att båten där i viken inte är min båt? Nej, det var för kallt i vattnet.

Alltså, ankra och börja leta.

Öppnade jag kylvattenintaget? Jo, visst gjorde jag det. Dessutom kom det ju ut lite vatten. Men tänk om det bara var handtaget på ventilen som rörde sig och inte kulan? Ner i stuvfacket, ut med alla sakerna, bort med täckluckan och in armen. Nog fungerade ventilen och dessutom stod den i öppet läge. Men tog den in kylvatten? Av med locket till filtret - vattnet stod i den inkommande slangen, så det borde vara riktigt. Vad mera då? Impellern? Nej, den var ju förvarad i plastpåse över vintern, inspekterad och bedömd felfri och insmord med glycerin före montering. Bäst att kontrollera ändå. Bort med motorinkapslingen och locket till impellerhuset. Inga vingar kvar på impellern. Ridå.

Funderade på varför den blivit förstörd. Hann den gå torr innan det kom fram nytt kylvatten till den efter att det som fanns i slangen var slut? Varför hände det då i år och inte de tidigare åren? Hmm...I så fall vore det bäst att hälla slangen full med vatten innan motorn startades. Bra vore det om jag hade lite mer motorkunskaper så att jag slapp gissa och improvisera.

Men först tog jag bort in- och utgående slang vid impellerhuset och tömde dem på de bitar som lossnat från impellern. Dessbättre såg det ut som att alla eller åtminstone de flesta kom ur. Gastkramande att tänka på om det blev kvar en bit som satte sig på tvären i någon kylkanal. Bara tiden skulle utvisa om så var fallet. Och så dit med en ny impeller, av vilka jag alltid har en reserv med ombord och sedan locket på. Provstart....

Ur avgasröret kom en rejäl skvätt vatten, lika mycket som när det är som det ska. En lätt befrielse infann sig för stunden, men inte tillräckligt stor för att lugna mig. Den stora skulle komma när jag hunnit köra mera, hoppades jag. Innerligt.

Förtöjning vid bryggan en kort stund senare. Men varför skälvde benen så? Bäst att åka hem en stund och tänka på annat.

Senare återvände jag och fick på alla vant och fall och diverse snören som jag anser vara nödvändiga, så att den kära hustrun och jag skulle kunna masta på så fort kranen blev ledig. Det blev den. Så småningom.

Inga katastrofer hände när det blev vår tur, även om det inte gick helt smärtfritt. Men med tanke på att det bara är vi två som mastar på den här extratjocka och tunga masten, så får jag vara nöjd. Det allra bästa var att vi nu kunde börja göra Fiona i ordning för sommarens seglingar. Det känns som en evighet sedan sist!

2011-05-14T18:21:00.000+02:00

Vaknade upp till ljudet av regn som smattrade utanför. Hur kom det sig, kan man fråga sig? Att det regnade alltså. (För vaknar upp gör jag faktiskt varje dag, även om den närmaste kretsen tvivlar). Jo, för att jag tog av presenningen dagen innan. Det gjorde jag för att det var kvävande varmt under den, vilket ökade motståndet att utföra något som helst sorts aktivitet och dessutom hade gubbtjuven några båtar bort, som hittills varit tyst de få gånger han varit där, fått igång bilstereon genom vilken han givmilt och ljudligt lät mig ta del av en populär radiostations ljudmassa, vilket i mina och den kära hustruns öron låter som terror. Varvsfriden var med andra ord borta och därför var det lika bra att sjösätta så snabbt som möjligt och fortsätta någon annanstans med det som återstod av vårens arbeten.

Arbetstempot höjdes till sällan skådade nivåer (medeltempo för normala båtägare) och polering klarades av under dagen samt lack av reling och andra trädetaljer. Täckställningen demonterades och befinner sig nu på vinden.

Det änd- och tröstlösa nagelfarandet av däcket i jakten på dålig nåt avslutades för tillfället. Ett nytt fäste för vindmätaren, som vrider in mätarsnurran över

mastoppen där inte lyftvajern till mastkranen kan fastna, konstruerades och monterades. Kamouflering av tidigare bottenkänningar meddelst spackel applicerades.

Polermedlet torkades av på ena sidan av båten och trehundra andra saker ordnades innan det blev hemgång för en trött kropp.

Dagen efter följde den kära hustrun med mig till båten (det slutade faktiskt att regna) och hjälpte till med bottenmålningen under tiden jag gnuggade bort polermedlet från andra sidan. Det var faktiskt värre än på förra sidan och jag undrar vad jag gjorde annorlunda. Men jobbet blev gjort. Dock släpade armarna i backen när jag gick och den kära hustrun kunde knappt gå och det berodde inte bara på hennes knäskada.

Eftersom jag var så trött, vaknade jag före gryningen (kändes det som). Varför är det alltid så? Idag gick jag igenom de sista sjuhundra sakerna och stuvade undan allt löst som kan skramla i golvet under transporten ner till vattnet och dammsög invändigt. Jag tejpade vattenlinjen före målningen av bottnen, men det var en skräptejp som jag säker köpt billigt någonstans. När jag drog bort den, tog den också med sig bitar av underlaget. Så det kände jag mig tvungen att måla i idag.

Men nu är Fiona klar för sjösättning och den äger rum på söndag morgon innan gryning, det vill säga halv tio. Vattentåliga kläder och skodon är framtagna, eftersom prognosen säger att det kommer att regna just de timmarna. Men glad jag är ändå.

2011-04-30T14:16:00.000+02:00

Nåtmassa för 190 kr/tuben och primer á 290 kr/250 ml från Sika eller Biltemas nåtmassa för 60 kr/tuben och primer för 70 kr/250 ml? Fyra tuber och en burk primer räknade jag med att förbruka och då skulle det kosta 1050 för Sikas produkter mot 310 för Biltemas. En skillnad på 740 kronor. Hm, hm.

Eftersom det är en avsevärd skillnad i pris, måste det väl också vara en avsevärd skillnad i kvalitét, eller hur? För det kan väl inte vara så illa att vi blir lurade? Så nedrig är väl ingen. Väl? Dessvärre finns det ingen som publicerat något test över hållbarheten på Biltemas nåtmassa ännu men eftersom jag oftast tänker med plånboken och dessutom är ovillig att gynna någon som försöker sko sig på min bekostnad och utöver detta, bara vill veta, tar jag risken och har jag både inhandlat och applicerat nåtmassa nu på den del av däcket jag hittills hunnit med.

Tidigare, när jag tätade om rutorna, införskaffade jag en kraftig patronpistol för väldigt många kronor. Ont gjorde det då, men den kära hustrun, självklar innehavare av vishet och förstånd, tryckte på. Efter att tidigare ha nåtat om hela däcket med en enkel pistol för några tior och därvidlag ådrog mig svår kramp i handen, borde jag avhålla mig från att göra om den trevliga erfarenheten, tyckte hon. Därför har jag nu en pistol som inte kräver mycket handkraft (tack, kära hustru!) och min uppfattning är att nåtmassan flyter ut bra, om det nu beror på pistolen eller massan låter jag vara osagt, och är lättarbetad.

Den verkar att härda i samma takt som den dyrare varianten och jag kan inte se någon skillnad mellan dem. Återstår att se hur den beter sig över tid. Jag är nyfiken på om snålheten har bedragit visheten. Det har hänt förut. Särskilt innan den kära hustrun förenade sitt liv med mitt. Varför gjorde hon det inte tidigare?

Skönjat luddigt vid horisonten: sjösättning. Men först mera nåtmassa - det räckte inte.

Påskbekännelser

2011-04-23T14:04:00.000+02:00

Tre av våra fem förbrukningsbatterier har avgått i pension. De var förbrukade. I vår besparings- och förbättringsiver (läs: vinstmaximerande åtgärd) har vi bestämt att minska den tjänstgörande styrkan meddelst naturlig avgång och att inte ersätta de avgående med nya, förutom ett, då vi bedömer att de kvarvarande ska ha kraft nog att försörja fartyget med nödig el. Ja, vi inte bara bedömer det, vi förväntar oss det och det har vi tydligt påtalat i en givande dialog med berörda parter.

Jag undrar bara om de borde ha avtackats med tillfredsställande pension för lång och trogen tjänst och i tidens anda med saftig bonus, istället för att kastas på sophögen för destruering som icke längre behövliga?

I dessa tider av fler sofistikerade och arbetsbesparande utensilier, är vi motvalls och demonterar viss utrustning i stället. Det främjar det enkla livet, ehuru det kan tyckas mer arbetskrävande vid en första betraktelse, för färre saker behöver underhåll- och reparationsinsatser. Det ger mer tid över för hängmattan. Utöver detta ger frånvaron av de större utensilierna, till exempel TV, varmvattenberedare och duscharmatur, mer utrymme för annat som är förknippat med segling såsom segel och för förströelseändamål, böcker.


Varmvattenberedare...


...demonterad

Numera värmer vi lite vatten som vi häller i en duschsäck, en dylik som är svart på ena sidan och i teorin värmes upp av solens strålar (Ha! vid sydligare breddgrader möjligen!), riggar upp den i ställningen för sittbrunnstältet och duschar lika bekvämt som förut. Frånvaro av TV betyder utebliven förnyad kanalinställning vid byte av vik och det i sin tur befrämjar fortsatt fridfull stämning ombord. Ugnen har fått ändrad tjänstgöring till förvaringsplats för allehanda främmande redskap ~~en kvinna~~ en kock nyttjar i sin domän och skulle inte vara kvar, om det inte hade krävts en snickarinsats för att fylla dess plats med något i trä som harmonierar med resten av pentrymöbeln. Då jag varken innehar förmåga eller tid (hängmattan kräver ständigt min närvaro) att utföra detta arbete, avstår jag.

Däremot harvar jag framgångsrikt vidare med nåtningen. Då och då.

Nedslående vyer

2011-04-18T21:57:00.000+02:00

Ovan avbildade vy är en smått nedslående syn, enär en av de sjösatta båtarna borde ha varit vår. I stället befinner den sig långt ifrån färdig för de våta elementen och är torr, vilket förstås är tacksamt under processen med omnåtningen. Men nog vore det så mycket roligare om hon låg och guppade på böljan i det här vackra vädret, redo att föra oss ut till någon tilltalande vik.

Omnåtning är ett jäkla jobb; det känns ändlöst, är trist, ger mindre angenäma förnimmelser i skuldror, rygg och knän och den skärskådande granskningen efter nåt som gett upp och släppt taget, avslöjar ett däck långt ifrån det skick det hade i begynnelsen. Det är med andra ord inte sista gången vederbörande kravlar runt på detta vis. Varmt är det visserligen då solen skiner, men det är knappast under presenningen jag vill vara då. Eller rättare sagt, särskilt inte under presenningen.

Kravla är just rätta ordet, för med masten på däck är det enbarmligt trångt och maststeg av bockat plattjärn ger vid oväntad kontakt en upplevelse man utan tvekan kunde vara utan. Därför, samt för att den skyddande presenningen föser in ens sargade lekamen mot mitten av båten, där nämnda plågoris försåtligen lurar, är förflyttande meddelst kravling en överlevnadsmetod. Härom vill dock knäna framföra sina tvivel.

Motsatsen till att kravla på ett trist däck måste väl vara att göra som på bilden, tagen 18:e april. Ack, så skönt det var för kroppen och knoppen!

Ny säsong, nya tag med både blogg, båt och brygga

2011-03-26T18:55:00.000+01:00

Kryptisk rubrik? Förklaring följer här: år 2009 tänkte jag återuppta bloggskrivandet så jag skrev en resumé över föregående år. Den blev inte postad av diverse orsaker, mest för att jag inte kände mig inspirerad, tror jag. I februari i år, började en tanke sakta spira om att börja blogga igen. Häromdagen loggade jag in på Blogger och upptäckte då nämnda resumé, vilket fick mig att känna att hälften var redan gjort av en eventuell nystart. Efter genomläsning postade jag den och sedan har jag känt mig för hur det skulle kännas att fortsätta. Så här är jag nu och fortsätter försöket efter att ha hoppat över 2009 och 2010, vilkas redogörelse skulle kräva oändlig tid och ett minne jag inte har.

Rensning av nåtspår medelst stämjärn

Nya tag med båten innebär bland annat att se över all nåtning igen, enär vi förra säsongen märkte av fukt i koncentrerad form vid kraftig nederbörd, vilket resulterade i blöta fläckar här och var där det borde varit torrt. Är det något jag avskyr så är det just vatten inombords utom i för där avsedda platser. Mitt täcke är icke en dylik avsedd plats. Därför tillbringar jag nu avsevärd tid ovan däck för att göra delvis om den omnåtning jag gjorde för fem år sedan av hela däcket inklusive överbyggnaden. Det är några meter det, kan

Höga kustenbron, hund och hustru. OBS! Ej i betydelseordning.

jag tala om. Motsvarande känsla kan upplevas om man försöker måla om Höga kustenbron med tandborste. Envishet av Guds nåde är en tillgång. Varför fick inte jag det?

Den nya bryggplatsen

Nya tag med bryggan innebär flyttning av båt (när den tiden kommer) och upphängningsanordning för bryggförtöjningarna. Som synes av bilden ovan är upphängningsanordningarna och repen redan avklarade, tack vare isläget vilket innehade nöjaktig bärighet.

Vår förutvarande bryggplats låg två bryggrader längre bort i bilden och anledningen till att vi från i år har en ny, är en konsekvens av bryggvärdens, Promarina, beslut att efter på tre av fem bryggrader, installera eluttag och därefter höja bryggavgiften med 50%, exklusive elförbrukning. För vår plats, 8 X 3,5 meter, innebar det en säsongsavgift på 4975 kronor. Detta fick vi veta först när räkningen skickades ut ordinarie tid, alltså mars månad. Ingenting hade knystats om förändringarna innan dess. Detta kallas kundservice och omtanke.

På de kvarvarande två bryggraderna installerades ingen el, så på de platserna höjdes avgiften med "bara" 25%, för alla bryggplatser ska betala för elinstallationen, vare sig de har el eller inte. Vi ansökte om en bryggplats utan el och hade turen att få en. Fördelen med den, förutom den "moderata" avgiftshöjningen på 900 kronor, är en bättre plats med utsikt över hela hamnen, mera lä och mycket närmare till parkeringsplatsen. Lite guldkant på molnet blev det ändå, även om det inte är värt kostnaden, för det var bra som det var förut.

En uppmärksam betraktare noterar måhända att tidigare nämnda upphängningsanordning för bryggförtöjningsrepen, inte ser riktigt lika ut som de som finns att inhandla (till en avsevärt högre kostnad) hos båttillbehörsaffären. Affärens variant ser för ögat mer aptitligt ut, men min version gläder plånboken och eftersom funktionen är densamma, är valet en fråga om flärd eller inte.

Beståndsdelarna köptes hos Biltema och järnaffären. Rören är 25mm VP(?)-rör och de andra delarna består av årklyka och fäste, vilket totalt kostade under 200 kronor för alla fyra. De har fungerat utmärkt under två säsonger och ska snart börja sina tredje.

Bryggförtöjningsupphängningsanordningsarrangemang

En annan sjåljåpsattiralj i stället för de mindre funtionsdugliga saker som finns att köpa för att ersätta trasiga öljetter, är två träbitar enligt bild nedan. Fantastiskt när det brallar i och öljetterna far all världens väg.

Öljettersättaren

På återhörande.

Sammanfattning av ett år som gått. (2008)

2011-03-24T21:35:00.000+01:00

En konsekvens av min fatala missbedömning kan beskådas i bilden häröver - de andra, såsom extrem utmattning, syns inte lika påtagligt men kändes desto mer ännu ett år efteråt. En flyttning till fanns inte i vår föreställningsvärld och kanske var det därför som den blev så tung trots att den främsta orsaken till flytten var i form av en nattvaken granne, något vi inte kunde kontrollera. Inte Riksbyggen heller visade det sig, för trots alla varningar och påstötningar av vicevärden som personen fick, blev det inga ändringar i hennes vanor och vår sömnlöshet frodades i det oväsen hon producerade.

Tuppens galande är ju normalt signalen för folk att gå upp och börja sin dag, men för henne var det en påminnelse att gå och lägga sig.

Sedan var det det här med att ha båten i en annan stad, långt ifrån promenadavstånd, som inte kändes bra - vi var ju vana med att kunna gå ner till båten när som helst, bara för att titta till henne om inte annat. Det blev aldrig att vi upplevde att det var "vår" stad, utan vi kände oss mer som tillfälliga besökare.

När så den kära hustrun efter mycket funderande och sedermera studerande av annonser, föreslog att vi skulle bege oss tillbaka till ostkusten med vårt pick och pack, under förutsättning att vi hittade någon plats som verkade trivsam, anammade jag idén helhjärtat. En framtid på Vättern var nog inte så tilltalande som jag hade trott.

Efter diverse turer som det blir för långt att redogöra, hamnade både vi och båt i Oxelösund - allting gick som smort till slut med allt vad det innebär av att sälja och köpa lägenhet, skaffa båtplats för både land- och sommarparkering, avyttra båtvagn och införskaffa vagga samt av att transportera bohag och båt till den nya staden. Dock var vi nog mer eller mindre under isen resten av året, inte minst beroende på att min mor, efter en tids sjukdom, dog strax innan vi skulle ta båten sista gången genom Göta kanal och ut till friheten igen. Dessförinnan blev Lambi akut sjuk och endast

en stor operation, av en gudabenådad veterinär, stoppade liemannen från att ta henne till de evigt gröna ängarna där alla hundar springer fria.

Begravning, bouppteckning och uppsortering av ett helt liv i form av minnen och tillhörigheter tog sin beskärda del, både fysiskt och mentalt och vi försökte återhämta oss genom att vara ensamma ute med båten mycket.

Under en av våra turer, vid det tillfället uppe i norra skärgården, dog plötsligt Sheila, vår ena nymfparakit, efter att ha varit lite hängig. Bruce, hanen, var förtvivlad och skrek oupphörligen högljutt efter henne. Dessförinnan hade han stått bredvid henne i timmar och försökt väcka henne genom att puffa på henne med näbben, men gav till slut upp. Det gjorde vi med och vi styrde hem så fort vi kunde för att antingen få tag i en ny hona åt honom eller hitta någon han kunde flytta in hos. Det blev det sistnämnda och det var tyngre än man kanske kunde tro att lämna honom, även fast vi visste att han skulle få bästa tänkbara hem.

En mycket närstående och viktig person till Marie i Australien dog också. Vilket år det hade varit. Vi tyckte att vi hade fått tillräckligt och avslutade båtsäsongen i slutet av september. Lägenheten blev vårt gömme och så småningom fick vi den hjälpligt i ordning också. Fiona stod nästan övergiven på land, hon fick bara tillsyn då och då. Inget arbete blev utfört där. Det var en tung höst.

Men livet fortsatte. Från att ha varit näst högst på generationsstegen, hade vi nu kommit högst och underst blev det påfyllning i form av Viggo, det första barnbarnet på vår gren av släktträdet. Det tar lite tid att vänja sig vid tanken att så att säga vara familjens överhuvud - dock bara i ålder räknat. Vishet lär komma med ålder men något blev nog fel i evolutionen när det blev min tur att förses med egenskaper.

Detaljerad översikt av året

Under landvistelsen i Motala båtklubb installerade jag ett elektriskt ankarspel, peke med ordentlig och stadig stege och bytte ut kablarna för laddning i samband med nydragningen för ankarspelet. Ankarspelet är en dröm för trötta kroppar (och bekväma i mitt fall) och eventuella omankringar kräver ingen kontroll om energireserverna räcker till först. Monteringen var relativt enkel, likaså kabeldragningen. Värre var det med peket från Båtsystem - fästet mot skrovet är ett universalfäste, det ska alltså passa på alla båtar. Men det gör det inte på

OE36:or utan modifiering. Spåret i röret som sitter med genomgående bult i u-fästet räcket inte till, utan måste göras 10mm vidare, annars blir vinkeln fel. Rostfritt är något hårt att jobba i och då är det bra med en gnutta envishet.

Den medlevererade stången som går från peket till stäven är alldeles för kort och en längre måste ordnas. Annars är det ett förträffligt peke, likaså stegen (den utbytta - den första var ordentligt sned). Vi gjorde mängder med förtöjningar mot land, för det var så lätt att komma av och på trots ett visst rörelsehinder. Fällning av bogankaret är dessutom en barnlek numera i och med att tenen på ankaret inte längre fastnar under pulpitens tvärrör, då det sitter ute på peket.

Vid installation av de nya och grövre kablarna för laddning, la jag märke till att avkännarkabeln mellan skiljerelä och generatorn var monterad på fel pol på reläet. Den flyttades till rätt pol. Efter sjösättningen provkörde vi motorn med de nya, grova (och dyra) kablarna och från att ha haft en tveksam laddningskapacitet, hoppade amperemätaren upp till en glädjenivå. Om det berodde på de grova kablarna eller den flyttade avkännarkabeln, vet jag inte. Dock är våra laddbekymmer över.

Sjösättningen ja, hmm, den var något av en mardröm - åtminstone transporten till kajen. Vagnen som jag köpte över Internet, var inte dimensionerad för vår båt visade det sig efter leverans. Halva dess vikt vore lagom. Alla var rädda när vagnen drogs med den lilla traktorn och man

riktigt såg hur vagnen höll på att svimma av tyngden. Jag och en annan karl stod på dragstången för att väga över vikten mot traktorn som hade vagnen kopplat vid nosdraget. Det var längesedan jag var såå nervös eller glad när det äntligen var över.

Vagnen skulle ändå inte följa med oss till vår nya båtklubb, för där hade de ett annat system som går till så att båtarna lyfts upp av en fast monterad kran och sätts ner i sina vaggor och sedan lyfter en traktor med en hydraulisk vagn upp alltihopa och sätter ner båt och vagga på sin plats.

Vi köpte en rejäl vagga, byggd av en lokal smed som visste måtten på vagnen, och den skulle säkert klara Queen Elizabeth II om det behövdes och vår nervositet var som bortblåst. Nytt för det här året var att vi lät masten ligga på båten. Slut på slitet med att lyfta in den i ett mastskjul.

Farväl till Vättern

Efter ett annat, mycket känslosammare farväl - begravningen av min mor, tog vi hand om den sista delen av vår flyttning - hemförsel av Fiona.

Tänk att Göta kanalbolag AB fortfarande får det att låta som att de gör kanalfararna en tjänst genom att låta dem betala dyrt för att transportera sig och sina båtar på kanalen och för att få båtarna repade i slussar som har så högt vattenstånd att fendrarna lägger sig på slussen i stället för utefter slussväggen - det är lyckad marknadsföring det.

Till den sista resan på kanalen, åtminstone med egen båt, lyckade vi efter viss övertalning engagera en dotter som medhjälpare/hundvakt under slussningarna. Den hjälpen var vi tacksamma för. Hon klev av i Söderköping där en anslutningsbuss tog henne tillbaka till Stockholm och lämnade oss att själva hantera de kvarvarande tre slussarna. Turligt nog svängde kanalen så att vi gick mot den kraftiga vinden i stället för att ha den in från sidan, vilket vi haft hela dagen, och slapp därvid att driva okontrollerat över till andra sidan slussen. Det hände flera gånger andra i vårt sällskap också men alla lyckades rädda sina båtar från större skador.

Ostkusten igen.

Obeskrivlig lättnad att köra ur den sista slussen och vilken fantastisk glädje och frid att åter vara ute i skärgården! Hur kunde jag vara så naiv och tro att vi skulle trivas i inlandet? Dumheten har tydligen ingen gräns. Dumheten lyssnar inte heller på varnande röster (hustruns, insiktsfulla vänners) utan brakar bara på och säger att allt kommer att bli bra. Gudars skymning så korkad jag kan vara.

Vi gick för motor till Risö, inte så långt ifrån den sista slussen i Mem, och

där, i den förunderligt vackra omgivningen, frågade vi oss hur vi kunde komma på något så befängt som att lämna den för något annat. Hemma igen, det var så det kändes. Det var så vackert att jag nästa morgon struttade runt på klipporna i bara

pyjamasen med en kopp kaffe i handen och kameran över axeln. Vilken enastående frid (om det inte hade varit ett sådant fågelkvitter från buskarna) och majestätisk skönhet!

Kuriosa; när vi lämnade ön och hissade segel, ramlade det ut ett fågelbo och nio små ägg. Fiona låg fyra veckor ute vid boj i Vättern utan att vi hade varit ombord och när jag väl äntrade båten, la jag märke till en kopiös mängd fågelträck överallt, till och med under sprayhooden. Men inte kunde jag föreställa mig att de hade byggt bo ombord.

Hemkomst

Jag hade räknat med en tilläggning i lugn och ro i den nya hemmahamnen, så att jag kunde pyssla med appliceringen och justeringen av längderna av de nyinförskaffade förtöjningarna till bommarna ostört, eftersom det var en dag mitt i veckan. Men med mitt osvikliga goda val av tidpunkt, hade jag utsett en dag när förberedelserna för Östersjömaran pågick och det var rena cirkusen både i hamnen och på bryggan. Överallt sprang det folk med listor, utrustning och segel. Hustrun har slutat att förvånas över mig för länge sedan.

Men, från och med den dagen, hade vi återigen skärgården runt hörnet och vi kunde mer eller mindre hissa segel direkt utanför bryggan. Närmaste övernattningsbara och vackra förtöjningsplats låg bara ett par sjömil bort.

De följande två veckorna upptäckte vi omgivningarna och hittade fina ställen där vi fick vara helt ensamma trots närheten till livligt frekventerade farleder. Efter en kort vända hem för proviantering, for vi söderöver för en fyraveckors sejour i S:t Anna skärgård, Gryt- och Tjust skärgård och vände sedan längst ner i Misterhults örikedom.

Många nya ställen hann vi se under resan och många kommer vi att återvända till så länge som det är glest mellan båtarna där, eller helst inga alls. Andra ställen ska vi aldrig återvända till.

Det gäller att svänga bort från farlederna och ta sig fram på egen hand, om man vill upptäcka godbitarna och att få vara ensam. Ibland undrar man var alla är, de syns ju då och då när man far förbi någon populär plats, så måste de ju finnas i stora antal. Men vi sörjer inte att det är så, för desto fler platser blir det kvar åt oss.

Och som vanligt när vi är ute längre än ett par veckor, blir det mycket tvätt och vi känner oss som zigenare när vi hänger upp allt på tork. Men vad gör man om vill ha rena kläder och linnen? På ett ställe la sig en segelbåt inom hörhåll och vi hörde hustrun säga till sin make att "de där måste ha en tvättmaskin ombord". Det är förvisso sant, men kanske inte den sort hon tänkte sig för det är en handdriven, enär mycket effektiv, historia (klicka här) (här också) och vi använder den bara när det är dags för sänglinne och mer kläder än något enstaka plagg. Underkläder och strumpor samt någon enstaka t-tröja, tvättar hustrun för hand när tillfälle ges och det är torkväder. Stortvätten gör vi tillsammans.

Hemåt.

Under vår utflykt blev vårt barnbarn fött och vi ville naturligtvis gärna se honom så det fanns större anledning än att proviantera att åka hem. Det hade varit blandat

väder och några gånger hamnade vi i regn under seglingen, men oftast var det nog uppehåll och till och med soliga dagar. Samma paraplyer som skyddade mot regn

tjänstgjorde också som solskydd.

Proviant för nästa utflykt och presenter till barnbarnet införskaffades, sedan blev det dags för visiten. Trots att det var längesedan jag höll i ett barn senast, kom greppen ganska naturligt och min vånda för att bryta nacken av Viggo genom att inte stödja huvudet, la sig genast. Den kära hustrun hade inga våndor, för hon hade minsann hållit i vänners nyfödda för inte så länge sedan.

Mina barn (4) börjar bli stora.

Norrut

Vänner från Nynäshamn hörde av sig och sa att de var i våra vatten och vi gjorde upp om att träffas vid ett av deras favoritställen. Tredje veckan i juli och soligt, klart att det var många där då. Ulf och Maggan hade hållit upp en plats åt oss, men vi skulle normalt inte lagt oss bland så många båtar annars. Däremot fick vi ytterligare en plats under för- och eftersäsong att lägga till favoritlistan.

Vi stannade ett par dagar, för trots mängden av båtar var det väldigt tyst. Solen gassade och det badades flitigt, till och med av mig. Men vår önskan att mer eller mindre vara ensamma i vår vik och att se norra skärgården, lockade mer än att stanna längre. Dock hade vi haft trevligt i våra vänners samvaro och vid den nyupptäckta (för oss) ön.

Några dagar senare var vi uppe vid Ängsö och vi la oss på svaj på vår vanliga plats. Mellan regnen gick vi i land några gånger och gladdes av den vackra ön. Men varför regnar det varje gång vi är där? Vår utforskning av nya ställen ändade där - vår ena nymfparakit dog och efter begravningen begav vi oss hemåt för hannens skull. Men det blev mitt i lågtrycket och vi fick mycket regn över oss tillsammans med mer vind än vi behövde. Det var ta mig sjutton helt eländigt ett tag, men det var inte bara vädrets fel. Det är svårt att tro att fåglar kan vara sådana stora personligheter. Vi saknade Sheila väldigt mycket.

Nå, hem kom vi efter några dagar efter en forcerad färd när vädret tillät. I valet och kvalet att skaffa en hona till Bruce eller att lämna bort honom till någon som hade en hona, valde vi det senare då båtliv på våra breddgrader inte riktigt lämpar sig för den fågeltypen. Det är ofta för kallt och fuktigt för dem och att sitta inne i kajutan hela tiden är inte så roligt. Det tror vi i alla fall att de tyckte.

Vi hade turen att så gott som omgående hitta det perfekta hemmet för honom i närheten av Linköping, men det var inte lätt att lämna honom. Hade vi inte känt oss tvungna, skulle det aldrig ha kommit på tal.

Resten av säsongen gjorde vi bara kortare turer på någon vecka. Sommardagarna var ännu inte slut och det gjorde tillvaron lite muntrare. Sommar och sommar - det var

nog mera sensommar, kallt i vinden och inte helt klart. Men barnen på bilden här hade roligt och det var ett nöje att titta på deras lekar.

Vi hann i alla fall med att hitta fler överraskande bra ställen där vi fick vara ensamma. Fast det berodde kanske på att barnen var tillbaka i skolan och att andra fritidsaktiviteter tagit vid.

Täckelsen på för denna säsong. På återhörande.

Jul!?

2007-12-22T10:00:00.000+01:00

Kan man se vilken som är före respektive efter?

Med hallen klar och bara köket kvar, var det inte svårt för mig att luta mig bakåt och ta det lugnare och eftersom advent inträtt, med lite glögg. Lugnare takt än mitt normala tempo kan av illvilliga personer beskrivas som katatoni, men där är jag inte benägen att hålla med - även en sengångare rör sig, eller hur? Dock oändligt sakta förstås. En filosofi i min smak.

Fionas innandöme har blivit fyllt med diverse grejor till den milda grad att inga fler jobb kan göras innan något annat blir avslutat. Så synd! ~~He he.~~ Särskilt bekvämlighetsinrättningens utrustning tar upp stor plats och jag har bestämt mig att slå mig till ro, tills det arbetet kan slutföras. Mitt substitut för Fiona

har blivit promenader i vår stad, något jag faktiskt längtat efter trots att det innebär ett visst mått av ansträngning.

Här i Vadstena och Motala gillar folk att dekorera lite extra. Många använder sina fönster, som är så lågt placerade på husen att också barnen når upp, som rena skyltfönster för juldekorationer. De flesta är dekorativa och smakfullt arrangerade och gör en glad till sinnet. Vämjelig smak lyser med sin frånvaro. Det är skoj att gå runt och titta på vad folk anser hör till advent och jul.

Kulörta illumineringar verkar att vara bannlysta till fromma för gnällgubbar som jag, som anser att de ger en stämning av gyckel och marknadsspektakel. Vita lampor hör dekorationer till och lyfter fram färgen på det omkringvarande.

Adventssljusstakar och julstjärnor finns i nästan varje fönster vare sig huset är privatbostad eller inhyser ett företag. Ljusslingor i granris, virade runt

balkongräcken och småträd, är enkelt vita, lättar upp mörkret och gör energibolagen lyckliga. Inga blinkande historier i blått,vitt och rött som är starkt hysteri- och epilepsiframkallande.

Här och var klättrar en tomte upp, ett tema vi inte sett förut men som ger ett så

fredligt intryck och det är nog inte bara barnen som spricker upp i idel leenden. Hustrun påstod att hon såg att det ryckte lätt i mina mungipor för en nanosekund, men det är bara elakt förtal. Jag bara undrar om någon skulle reagera om en tjuv iklädd tomtedräkt klättrade upp för en balkong mitt bland alla docktomtar?

Den här byggnaden är ett hotell vid torget i Motala och vann vårt inofficiella pris för bästa fasadutsmyckning. Priset är att få ha oss som gäster och eftersom det är jul, tar vi inte betalt för det. Vi tror att vi gör dem en tjänst, enär tillströmningen av gäster torde öka hundrafalt. "Här bodde Lars-Göran och Marie"

Även farvattnen runt Göta kanal, här strax bredvid i Borensberg, används som utställningslokal. Motivet har ni sett förut, eller hur? För ovanlighetens skull ser de glada ut, vilket jag också tänkt mig borde vara det naturliga. Men hur ofta ser man den här smått omtalade händelsen avbildad på detta sätt?

Här var man välkommen (vi måste vara långt från storstäderna) att stiga in genom grinden för att se närmare på det utställda. Själva gick de in i huset på gaveln.

Visst är det ett överdåd, men jag tror att det också är lite reklam för deras firma, som de har i huset. Och visst finns det sämre sätt att göra reklam på? Förmodligen hade de roligt också.

Förmodligen får också vi roligt, då vi över jul träffar nära och kära.

Till sist vill jag önska alla en fröjdefull jul genom detta stycke, som kommer era ögon att garanterat tåras.

God jul

I glöggtider

2007-12-09T13:20:00.000+01:00

Slottsparken, hård kuling

Det är inte bara båtmässan som tar betalt för att man ska komma in och spendera

pengar, även julmarknaden i Vadstena slott gör så, dock till hälften av kostnaden för båtmässan men inte till halv glädje, om man nu har andra intressen än båtar. Särskilt

den käras håg står till julmarknader av det traditionella slaget och en marknad inuti ett gammalt slott, ger en passande inramning och en atmosfär av fest. Marknaden ägde rum på två plan plus i ett annex som såg ut som vilket hangar som helst. Men där

fanns godsakerna och smakproverna, tillika kaféet, så det må vara förlåtet.

Smolk i bägaren kom det när jag såg en kvinna i en elrullstol på avsatsen utanför hissen. Hissen går upp till första våningen, men från avsatsen var det tre trappsteg till tröskeln till marknadsrummet och så två på insidan...

Sedan fick vi besök av en afrikaresenär - min yngsta dotter som bland annat hälsat på min äldsta dotter som fortfarande är i Afrika. Hon kom för att retas med oss några dagar och visa den film hon och hennes färdkamrat åstadkommit. Vi hade roligt som vanligt och körde henne sedan till Upplands-Väsby, norr om Stockholm, varvid vi också hälsade på min yngsta son med sambo. Natten spenderade vi i mors gästsängar, efter att ha pyntat hennes hem med adventssaker och knölat med ljusstakar som inte behagade att lysa. Några av dem (hon har alldeles för många) gick inte att få fart på och de bar jag ner till husets "miljörum" (soprummet) där det redan låg ett antal ljusstakar i elektronikkärlet. Verkar att vara ett vanligt problem.

Dagen efter hämtade vi loggen som vi lämnat in hos Silva, i de norra förorterna, i samband med Lambis veterinärbesök tre veckor tidigare. Den loggen köpte vi för tre år sedan, då Silva konstaterade att givaren inte längre fungerade och att det var en utgången modell. Instrumentet gav vi till vänner, som saknade just instrumentet. En ny logg och givare inhandlades och den fungerade förträffligt det första året. Nästa år fungerade det oftast, men inte alltid och det blev sämre. Jag trodde på dålig kontakt eller något sådant och tänkte ta itu med felsökning så småningom. Till saken hör att jag trodde att det var ett års garanti på instrumentet och att kabeln till givaren är ett helsike att installera. Så när kabeln väl är dragen, har man ingen lust att göra om det.

Efter min felsökning hade instrumentet hunnit bli äldre än två år och det fungerade inte alls. Vi bestämde att reparera det, om det gick. Så jag ringde till Silva för att arrangera inlämningen och fick då höra att instrumentet hade en garantitid av två år...

Nå, Silva var mycket serviceinställda och vi fick en ny givare till ett fördelaktigt pris, mindre än vad vi hade räknat med. Fast när man tänker på att vi hade kunnat få det utbytt på garantin, om jag hade fått ändan ur vagnen lite tidigare...

Efter Silva åkte vi ut till de södra förorterna och hämtade det beställda ankarspelet. Med åtskilligt mycket lättare plånbok for vi vidare och försökte hitta nya ljusstakar åt mor. Affär in och affär ut gav inget resultat - bara dyrare modeller kvar och vi beslöt att leta hemmavid i stället.

Vi åkte förbi Katrineholm på vägen hem och överlämnade vår gamla plotter till en nybliven segelbåtsägare, som tyckte att den plottern var lagom dyr att börja med. Må han glädjas av den länge. Vi höll utkik efter arbetarpartiets Göran Perssons herrgård, men såg inget i dimmorna.

På landet är det verkligen mörkt när det regnar och vi undrade ofta vart vägen tog vägen. Just det, det regnade - hela eftermiddagen och kvällen. Ögonen är inte vad de en gång har varit och vi var halvblinda efter varje möte. Tack vare min oerhörda skicklighet och koordinationsförmåga lyckades jag lotsa oss alla säkert hem. Men varför var det så många bilar bakom oss, nästan en kilometer lång rad?

Ett par veckor senare, när den kära skulle knåda deg till lussebullar i köksmaskinen, lämnade den in sin avskedsansökan med omedelbar verkan. Den här gången kastade vi oss över garantisedeln direkt. Ett år till hade vi och sålunda lugnade, knådade vi degen för hand, vilket också går om man är på det humöret. Men maskinen var köpt på Konsum i Nynäshamn och bara de kunde lösa in garantisedeln fick vi höra. Skomakaren i Nynäshamn har fortfarande våra båtdynor samt en blus som han skulle laga. Den kära saknar sin blus och vi räknar faktiskt med att han åtminstone har hunnit laga den och då har vi en ännu större anledning än bara pengarna för köksmaskinen att åka dit. Pengar är inget värt jämfört med den käras välbefinnande, även om de i viss mån ökar mitt välbefinnande men hennes ökar mitt mest. Pengar är också bra att ha när man ska köpa en ny maskin, men då vi fortfarande var stadda vid kassa, kunde vi lägga ut så länge.

Då affären, som hade ett bra pris på den maskin vi i stället ville ha, låg utefter Göta kanal, gjorde vi också ett marknadsbesök vid Brunnby gård som ligger invid kanalen. Vi har varit nyfikna på deras produkter, de har bland annat musteri, men inte tagit oss för att gå in förut. Den här gången hade de utställare i en stor före detta lada i två plan och det fanns massor av produkter i vackra förpackningar att beskåda. Nedre planet handlade bara om mat och övre om saker. En del utställare där kände vi igen från julmarknaden på Vadstena slott. Vi såg också produkter från Janes

kryddbod, Nynäshamn, som hade sin båt vid samma vinterbrygga som Fiona låg vid sista vintern där. Det var skojigt, för de är trevliga människor trots att de har motorbåt.

Tejp

2007-11-27T18:35:00.000+01:00

Med Fiona övertäckt från för till akter och utan skarvar och öppningar, torkade däcket snart upp och det blev nästan trevligt. Det fixade jag dock relativt snart genom att breda ut en mängd saker. Tur att jag inte har någon bild på sittbrunnen,
där tronar bland övrigt en tron...

Toaletten är en evig följetong. I år ska jag montera in en ventil som ska förhindra flera fadäser liknande den vi hade i somras. Då använde vi toaletten med bordsgenomföringen fortfarande stängd, vilket fick till följd att tronens innehåll pumpades med våld fel väg genom septiktankens tömningspump med den konsekvensen att det inte längre gick att tömma den. Jag hade ingen lust att demontera pumpen utan närhet till reservdelar, om det skulle visa sig att det behövdes, så vi tömde våra lämningar rakt ut där vi var. Tur att vi alltid var enda båt.

Nå, inför landsättning kunde jag ge mig i kast med pumpen och kunde då konstatera att backventilerna av gummi, helt enkelt pressats till andra sidan om den klaff de skulle täta. Något fel var det inte på dem, utan det räckte att peta dem tillbaka till rätt läge.

Jag ska också installera ett förlängningsrör som ska svetsas fast på handtaget till bottengenomföringen, vilket då ska komma upp bredvid tronen så att vi kan öppna och stänga genomföringen utan att kräla på durken och famla i blindo efter kranfan, som är gömd bland rör och slangar under träskivan som stolen står på. Då blir det också lätt att se om kranen är öppen eller inte.

För närvarande ser toaletten ut så här i väntan på att svetsutrustning eller svetskunnig person med nämnda utrustning ska dyka upp. Det som var installerat i toaletten var så klart tvunget att förvaras någon annanstans, exempelvis i sittbrunnen...

Demonteringen av det gamla ankarspelet var något jag gruvade mig lite för. Jag vet inte hur många år det suttit där på sin för saltvattenstänk utsatta position, men nog var det ett tillräckligt stort antal för bultar att oxidera. Men just det faktum att de oxiderat fast i spelet, gjorde att de inte snurrade när jag skruvade av muttrarna under däck. Det som blev besvärligt var i stället den kättinggenomföring som var

monterad med en stor mutter under däck. Den syns upptill i bilden där det kommer in blått ljus. Skottet in till kättingboxen gjorde det snålt om utrymme och befrämjade inte något gott humör under processen.

Det svåra var att få armarna att räcka från platsen vid muttern, upp genom luckan till skansen och fram till kättinggenomföringen. Jag gav upp det försöket, enär mina armar visserligen är långa men dock långtifrån 3 meter var. Det gällde alltså att fixera genomföringen på däck så att det gick att skruva underifrån. Svaret på det visade sig efter många försök med allehanda varianter, att bli en rörtång som

riggades i horisontellt läge och låstes i klämposition med tejp. Underifrån kunde jag lossa muttern lite i taget, innan rörtången tappade greppet och behövde riggas igen. Det blev ett fasligt rännande upp och ner genom luckan men envishet gav utdelning och det var med tillfredsställelse jag kunde betrakta den icke älskade tingesten.

Jag har kommit underfund med att genomföringen var för smal så det hände inte sällan att någon kättinglänk kom på tvären och vägrade att ge sig ut i det fria. När jag studerade det nya ankarspelets monteringsanvisningar, såg jag att kättinghålet ska vara avlångt och det är förstås för att kättinglänkarna ska kunna passera hålet även om de är på tvären. Genomföringen som var monterad på Fiona var nog något påfund från en tidigare ägare, som tyckte att han var smart.

Inspirerad av framgången med kättinggenomföringen, tog jag itu med demonteringen av badstegen från akterspegeln. Det var samma problem där; armarna räckte inte till. Då tejp visat sig så effektivt vid avancerade arbeten, klättrade jag in i akterstuven och tejpade fast en ringnyckel på muttern och kilade fast nyckeln så att den inte kunde rotera under tiden jag stod på stegen och skruvade från utsidan. Voilà! Le bloody problemas fixat!

Nästa delpart i projekt badstege är att göra/få tillverkat nya byglar med längre ben, så att stegen kommer längre ut från akterspegeln. Nu är den så nära att stegpinnarna ligger an mot aktern och då blir det svårt att få fäste för fötterna, även om det är små, små änglafötter.

Förlängd båt

2007-11-18T22:00:00.000+01:00

Vi hade bestämt oss, eller rättare sagt, den kära hade bestämt oss att vi skulle köpa ett elektriskt ankarspel. Jag höll med henne i somras när jag hade så ont i axlarna, men precis som hon väntade sig, blev jag snål så fort Fiona kommit upp på land och värken och minnet bleknat. Men jag gav mig för övermakten och det särskilt när jag tänkte på säkerheten. Med elektriskt ankarspel går det fortare att få upp ankaret om det blir nöd, hustrun kan köra upp ankaret om jag inte kan eller är utslagen och en person kan både köra båten mot ankaret samtidigt som det spelas upp, då vi ska ha reglage både i sittbrunnen och vid spelet.

Dynorna från båten skulle ju transporteras till skomakaren i Nynäshamn för lagning och Lambis tänder behövde sin årliga översyn och eftersom hon har ett blåsljud på hjärtat och veterinären vi gått hos vet hur hon ska sövas (det går inte med narkos längre på grund av det) och finns i Upplands-Väsby, norr om Stockholm, tänkte vi göra dessa saker samtidigt samt gå på båtmässan för att studera ankarspel i huvudsak. Utöver detta kunde vi glädja lilla mor med vår närvaro över natten.

Ett takräcke inhandlades för transporten av dynorna, som virades in i flera lager plast och spändes nogsamt fast på nämda räcke. De tre H:na (hustru, hund och han, dvs jag) tog också plats jämte packning och så susade vi motorvägen fram i 85 blås.

Ett kort stopp i Södertälje hos våra vänner, de nyblivna föräldrarna, för att överlämna några krukväxter som den kära med sina gröna fingrar fått att växa oss ur huset. Vännerna har gott om plats i sin villa och tog gärna emot dem. Den kära kan nämligen inte för allt i världen slänga några blommor. Aldrig i livet.

I Nynäshamn hade vi nöjet att träffa och bli bjudna på fika och mackor hos vår vän vars motorkonserveringstips jag följde mindre framgångsrikt. Det var också han och hans fru som vi fick våra fåglar Bruce och Sheila av, för vilket vi är mycket tacksamma. Han å sin tur, är mycket tacksam att ha blivit av med dem och det till någon som sköter om dem väl. Tror han ja.

Sedan åkte vi till Häggvik där Silva har sin verksamhet och lämnade in vår logg, som behagat ge

upp andan. Därefter blev det mässan och en rundvandring. Vi fick det tänkta ankarspelet demonstrerat och blev därvid övertygade vilken modell av det fabrikatet

vi skulle välja. I övrigt var mässan like lite upphetsande som annars och vi stannade inte längre än behövligt.

Nästa dag gjorde vi Lambi olycklig genom att ta henne till veterinären. Hon var inte glad och ville helst springa iväg från undersökningsrummet. Men tandskötseln gick fort och bra (hon har inte så många tänder kvar) och vi kunde snart vräka oss upp på motorvägen igen, den här gången söderut och hem.

När vi tänkte vidare på det här med att installera elektriskt ankarspel för att det bland annat skulle gå lätt att ta upp ankaret, kom vi på att det inte var så lätt att fälla det. Ankartenen måste nämligen skjutas för hand förbi pulpitens tvärgående rör och också förbi bygeln tvärs över ankarrullen, innan det kunde falla ner av sig själv. Det där var alltid pyssligt och det fanns risk för att klämma handen. Vidare så måste ankarkättingen närmast ankartenen hållas ner med foten vid upptagning, tills tenen kommit under genuarullen. Det var också lite krångligt och krävde vana. Med andra ord skulle det inte vara lätt för den kära eller någon annan att både sänka och ta upp ankaret med den utrustning vi hade. Så vi funderade på att köpa ett peke med ankarrulle.

Om vi också köpte en bra stege till peket, kunde den kära, som har problem med att lyfta sitt ena ben då och då och har svårt att komma ombord då Fiona ligger förtöjd mot flytbrygga eller andra låga underlag, behändigt ta sig av och på båten. Jo, vi skulle förstås alla kunna ta oss lättare av och på och möjligheterna att ta sig iland vid landförtöjning skulle också öka och den kära kunde slippa stanna ombord på grund av det motsträviga benet.

Vi valde ut en lämplig modell och gjorde en kopia av plaströr med dess yttermått, som jag riggade upp hjälpligt. Det såg inte för tokigt ut och modellen vi valde kunde nog fås att passa.

Återigen gick vi till den lokale båthandlaren och gjorde en beställning...

I köpet av Fiona ingick en gammal lagning på styrbords fribord och vi har sedan den första förälskelsen (det var nog mest mina ögon som var blinda av kärlek) retat oss något på färgdifferensen. Vi hade också ett par andra saker vi ville åtgärda, vilket krävde en så gott som exakt nyans, så vi bestämde att försöka få tag på färg. En duktig billackerare, som vi blivit rekommenderade, hänvisade till vilken färghandlare som helst i stället, för de färger han arbetade med, kunde bara sprutlackeras. En enkomponentsfärg borde duga bra, tyckte han. Vi funderade på hur vi skulle få någon annan att komma till Fiona för att blanda till rätt nyans, men insåg det orimliga i det. Då kom den kära på att vi kunde ta bort ruffluckan och se om den hade samma nyans som skrovet, vilket den också hade.

Den tog vi med oss till en målerifirma nära oss och vi fick hjälp av en tjänstvillig kille som själv haft båt. Han föreslog att vi skulle lämna luckan hos honom några dagar så skulle han göra färgprover tills han hittade en som matchade. Anledningen till att det skulle ta några dagar var att varje färgprov måste torka innan det kunde bedömas. Det blev klart efter en vecka och då hade han gjort sju färgprover och det kostade oss ingenting. Vi bara betalde normalt pris för färgburken. Men firman har vunnit en ny kund.

Den kära hustrun tog sig projektet i hand så fort vi fick en dag med sex plusgrader, för under den temperaturen borde vi inte måla. Hon började med att vattenslipa det reparerade stället något. Sedan torkade vi av ytan och värmde upp den lätt med en värmepistol.

Därefter tog hon den specialrulle och -pensel vi köpt hos målerifirman och strök ut ett lager som såg alldeles för ljust ut. Men det var precis så som det skulle ske, enligt målarmästaren. Färgen mörknar efter hand. På våren ska vi slipa färgen en del och lägga på ett lager till och sedan rubba upp ytan runt det målade, så att övergången inte blir så märkbar. Låter bra i teorin. Vi har inte gjort sådant här förut, så vi vet inte om vi ska tro på det...

Otäckt

2007-11-03T18:29:00.000+01:00

Vi fick celebert och ovanligt besök en morgon när vi fortfarande låg kvar i sängen; den här lille rackaren hade nog landat på fönsterblecket i köket och tagit sig in genom fönsterspringan, för att sedan fladdra vidare in i rummet och så rätt in i balkongdörrfönstret. Inte med världens smäll, utan han/hon lyckades hålla sig kvar i luften och vända tillbaka och landa på böckerna i bokhyllan, undrande vad tusan den gett sig in på. Och fram för allt, hur den skulle ta sig ut igen. Jag skyndade mig att gå upp och öppna båda balkongdörrarna på vid gavel och talgoxen tvekade inte en sekund. Men det var roligt med besöket.

Vi har väl aldrig travat i skog och mark så mycket som vi gjort här. Skogarna är som gjorda för upplyftande studier, då det oftast är öppna lövskogar med inslag av barrträd. Jag tycker inte om barrskogar, för de är så mörka och tråkiga och saknar karaktär. Här är vi åter igen på väg till Tåkern för att titta på fåglar och fika.

Bara att åka till och från någonstans, är soliga dagar så himla upplyftande för det är så vackert.

Inte lider vi någon brist på sjö och -fågel och vattenvyer heller, allt finns "runt hörnet" så att säga och skådespelet pågår jämt.

Andra skådespel som pågått har varit vårt arbete med vattenlinjen. Den såg rent förskräcklig ut och vi tänkte passa på att göra ett grundligt jobb när vi hade så gott om tid. Först inhandlade vi en multistege som också kunde förvandlas till en stadig plattform, hög nog för oss att nå ända upp till relingen. Den kära kändes sig oändligt trygg på den och gjorde gladeligen en stor del av jobbet. Ett bra köp med andra ord.

Jag gjorde sliparbetet med maskin och kan bara säga att med rätt verktyg går arbetet så mycket lättare. På bilden syns det väl tydligt hur det såg ut före och efter slipning?

Vår gamla svartvita plotter fick gå i pension och ersattes av en färgplotter. Jag har haft svårt att se vad som är djupkurvor och vad som är land från rorsmansplats och har ofta varit tvungen att släppa rorkulten och kliva över skotbalken för att komma närmare. De olika färger som en färgplotter ritar upp kommer säkerligen att göra det lättare för oss att se vad som är vad.

I år beslöt vi satsa på stort, eftersom vi har tänkt att ha Fiona på land varje vinter framöver, och köpte en täckställning i aluminium. Men fasligt så dyra de var och de som fanns till salu på Blocket var oftast till åttametersbåtar och ibland till tiometers. Vi ville ha en tolv meter lång ställning, så att presenningen inte skulle gå över ändorna av nocken, för då var det stor risk att det skulle skavas hål i den. De ställningar som lätt kunde förlängas till våra önskade mått, fanns inte direkt i närheten och transportkostnaden tillsammans med priset på ställningen inklusive nytt förlängningsrör, kom väldigt nära nypris för hela rasket. När vi sedan såg att det var höstpriser på täckställningar, slog vi till och beställde en ny hos den lokale båthandlaren där vi köpt både elmotorn och plottern. Vi ligger nog bra till där nu...

Hos dem fick vi sedan låna en släpvagn för att transportera det långa paketet till båten. I paketet sedan låg det mängder med rör i olika längder och dimensioner. I de två kartonger som följde med, låg skruvar och muttrar tillsammans med alla kopplingar. Inte en grej satt ihop – det var meningen att köparen skulle montera varje pinal själv. Man borde ha fått betalt för det, tycker jag. Första halvan av dagen gick åt bara till att sätta ihop klämmor och kopplingar och pricka av på följesedeln och det var lätt frustrerande att se timmarna fladdra iväg för något som inte var planerat. Sedan skulle de olika rören sorteras så att man fick ihop dem med sina syskon på det att de så småningom blev just till en ställning enligt beställning. Därpå var det slut på dagen och tålamodet och fortsättning bestämdes till följande dag. Kanske.

Under tiden jag knåpade med täckställningen, polerade och vaxade hustrun skrovet. På bilden gör jag bara ett prov med vaxet, resten gjorde den kära.

Efter att jag fått ihop alla komponenter och sorterat ut de olika rören och bestämt vad som ska vara var, var det inte så svårt att få upp ställningen. Lite planering gjorde underverk. Fint blev det och fram för allt rakt. Vi tror på det här.

Lite kuriosa - båten till höger om Fiona har varit ägd av en klubbmedlem i Nynäshamn, Nils och Gerd Fresk, som också till nyligen ägt OE 36:an "Funbird".

Hjärnan, hallå!

2007-10-20T21:21:00.000+02:00

Vadstena slott

Efter Fionas landsättning blev det vackert väder och vi övergav henne igen för annat.

Båtupptagning i slottets vallgrav

Vi promenerade i sta´n, vilket vi hade svårt att få nog av och vi satt på parkbänkarna framför slottet vid Vätterns strand. I kvarteren runt klosterkyrkan

finns det vackra murar och gator med kullersten. Det påminner om Visby en del men är mycket stillsammare.

Vi tog också en biltur till Askersund, vilket vi besökte med båt förra sommaren. På

vägen dit stannade vi vid norra Vättern, där det finns något som liknar skärgård. För oss kändes det mer som att segla i Mälaren med alla dessa träd på öarna. Det såg bättre ut från vår utsiktspunkt än vad det gjorde från båten.

När vi seglade närmare Askersund, dök det upp ett vackert slott. Det såg ut att vara stängt för allmänheten så vi fortsatte. När vi så fick se en vägskylt med slottets namn, svängde vi in för att se om hur mycket som var öppet för oss från det hållet.

Bara allén i sig var värd ett besök. Vid slutet av den fanns det en parkering för allmänheten och slottets omgivningar var tillgängliga till fots. Vi gick inte ur bilen, för vinden blåste isspikar och den kära hade dragit på sig en förkylning.

Den här fjärden seglade vi upp mot Askersund då vi passerade slottet och slottsbryggan finns till vänster om huset i bild.

I Askersund var hösten lika vacker som i Vadstena, men det gick inte att promenera utan att förvandlas till en isstod i de ohyggligt kalla vindarna. Vi gjord det enda

i ett sådant läge och slank in på ett vackert kafé, inrättat i ett gammalt hus vid torget. Kaféet har funnits på den platsen sedan 1784.

Jaha, och nu ska jag berätta om när jag förlorade kontakten med min hjärna. Åter en gång. Den här gången hände det när jag skulle konservera motorn för vintern. Till en början gjorde jag rätt, nej förresten, det gjorde jag inte kom jag på. Nå, jag tänkte köra en glykolblandning genom motorn och blandningen hällde jag genom sjövattenfiltret. Filtret, som jag tog bort, sitter i en burk där en slang för sjövattnet kommer in och där en annan slang för sjövattnet går till motorn. Jag tänkte alltså hälla blandningen genom en tratt som jag satt på slangen som går till motorn och köra så länge att jag såg glykolblandningen komma ut genom avgasröret. Under det röret hade jag konstfärdigt riggat upp en hink av miljöhänsyn, för att förhindra att glykolet kom ut i naturen.

Operationen började med att jag fyllde slangen till motorn med glykolblandningen innan jag startade motorn. Men det var fasligt vad mycket det gick att fylla. Jag tänkte att blandningen säkert rinner genom slangen långt in i kylsystemet och att jag inte skulle behöva köra motorn länge innan det kom ut genom avgasröret.

Men jag kände på mig att något var fel, men vad kunde jag inte förstå. Fast vad var det som porlade? Inget i båten i alla fall. Kom det utifrån? Jag klättrade ner för stegen och såg hur glykolblandningen rann ut genom sjövattenintaget rakt ut i naturen. Och då förstod jag att jag satt tratten på fel slang och att blandningen alls inte runnit mot motorn. Fyra liter åt skogen och det som var kvar, skulle knappast räcka.

Det gjorde det inte heller, men jag hade en liter glykol ombord i mina gömmor och den räckte till för att konserveringen skulle bli fullständig.

Och nu till den riktigt dråpliga händelsen: av en god vän hade jag fått höra hur han gör motorn klar för vintern och han vet vad han gör, så jag tänkte följa samma procedur. Vad jag mindes var att han efter att ha kört glykolblandningen genom motorn också körde motorn tills avgasslangen kändes mycket varm (låter helt galet så här efteråt). Så gjorde jag och det tog en faslig tid. Sedan fick jag för mig att ringa till min gode vän och höra mig för om konserveringen och ifall jag mindes rätt. Det hade jag inte gjort. Om man gör som jag gjort, finns det stor risk att impellern gått upp i molekyler eller ännu värre, upplösts i bitar som kunde täppa till kylkanalerna med överhettad motor och ännu värre saker som följd. Nej, man skulle köra utan impeller tio till femton sekunder bara, inte mer. Ridå.

När jag tog bort locket till impellerhuset, såg jag att det inte gått bra, impellern fanns visserligen där, men delar saknades. Jag fick bort impellern och undrade var alla bitar var. Kanske i slangarna till och från impellern? Jag tog bort dem och skakade. Ingenting. Jag ställde en plastburk på durken och la änden av slangen med tillrinnande vatten i den. Sedan fyllde jag på vatten genom sjövattenfiltret tills att det kom ut i burken. Då låg det några gummibitar där. Skönt, tänkte jag, där är de. Jag tittade också i impellerhuset om jag kunde se några bitar där och i öppningen

till ena anslutningen, kunde jag krafsa fram en liten bit. Bäst att jag försöker rensa huset bättre, funderade jag. Så jag satte en slang till en anslutning i taget

och blåste till hårt. Det ta mig sjutton regnade små bitar!

Tur i eländet var att det såg ut att vara alla bitar och att ingen gått vidare mot motorn.

Dagens sensmoral: kontrollera innan operation om osäkerhet råder och låt inte LG pilla ensam med grejor han inte förstår.

Tröstfika i solen

Land ohoj

2007-10-13T19:07:00.000+02:00

När jag i våras ringde runt till olika båtklubbar i Vadstena och Motala för att ordna båtplats för Fiona, blev vi varse att det inte var möjligt att ligga i sjön på vintern i vår nya stad, eftersom de inte har el i hamnen. Det var också kö till sommarplatserna för större båtar och dit räknas Fiona i det här sammanhanget. I Motala kunde det kanske ha gått att få en vinterplats med el, men vi vill dagligen kontrollera att det inte blivit strömlöst i båten , och då måste det vara nära till hamnen. Motala ligger inte precis på promenadavstånd.

Därför bestämde vi oss för att ta emot erbjudandet om landplats hos Motala segelklubb för Fiona, samt att låta henne ligga vid boj på sommaren. Vi hoppades att vi skulle komma att trivas med den lösningen, något som bara tiden kan utvisa. Några fördelar för det ju också med sig; vi får bättre möjligheter att gå igenom all utrustning inklusive masten, det blir lättare att göra reparationer och annat samt att vi inte behöver ha Fionas väl och ve i tankarna varje dag. Jag försöker att inte se mig själv som en förrädare...

Hittills har vi låtit allting vara kvar i båten på vintern (utom det år då hon stod på land) och det är mycket behagligt och slött. Så icke i år. Vi utrustade vår bil med dragkrok just för det här syftet (i huvudsak), för den rymmer inte mycket. Vi hyrde en släpvagn med kåpa och fyllde nästan vagnen helt och hållet. Jösses, så mycket grejor det var ombord. Och så ska allt tillbaka igen till våren. Och så ska masten på - vilket jobb! Men som jag skrev här ovan så är det lättare att kontrollera utrustningen på det beskrivna sättet och det första felet hittade vi när vi tog ner förseglet ur förstaget; schackeln till fallet kom neddimpande i delar. Sedan såg vi att tyget på dynornas undersidor börjat sköra och var i stort behov av utbyte. Innan vi flyttade hade vi dynan till stickkojen inlämnad till skomakaren i Nynäshamn och han bytte undertyget både billigt och mycket bra. Vi tänker ta dynorna upp till honom igen, för vi tror att det lönar sig. Dessutom kan vi nog göra några andra ärenden i krokarna samtidigt. Hälsa på lilla mor till exempel.

I lägenheten hade vi fått upp det mesta som skulle upp ur förråden och det blev plats för det som dvalts i Fionas innandöme. Kartonger från golv till tak. Sedan segel och dynor som verkligen är utrymmeskrävande, liksom gummijollen. Fiona flöt efteråt lätt på vattenlinjen, tömd som hon var på både grejor och trivsel.

Samtidigt som båten skulle göras i ordning för landvisiten, gjorde sig hösten som vackrast. Färgerna blev gyllene och luften stod hög och klar. Vi tog tillvara på de soliga dagarna och åkte ut med bilen. Omberg har blivit en av våra favoriter,

varifrån man har en vidsträckt utsikt över både land och vatten. Just att ha vatten i närheten hela tiden, är något vi tycker är en stor fördel med den här delen av Östergötland. Vi har inte fått känslan av att vi bor på vischan, även fast vi gör det. Vatten och båtar är hela tiden närvarande. Likaså en välbehövlig frånvaro av larm och stök.

Fika- och rastbord finns allestädes närvarande och det går ju inte att åka förbi dem bara.

En något tristare dag spenderade vi ombord och jag bytte olja i motor och backslag. Fast det var inte bara för att det var en tristare dag som vi åkte till båten - hon skulle också lyftas dagen efter och oljan är lättare att byta om motorn är varm. Jag gick också igenom båtvagnen och smorde upp vantskruvarna till stöttorna, så att allt skulle fungera bra vid upptagningen. Däcken behövde inte luftas, trodde jag...

MSK har ett smidigt system för båtupptagning; lyftoket löper i en travers, så att när båten väl är lyft till rätt höjd, är det bara att köra in den över vagnen och sänka ner. Vill man spola av botten, sänks båten ner på kajen först och så gjorde vi.

Vi provade med en bottenfärg vi inte använt förut senaste gången vi målade och vi blev totalt överraskade av att färgen lossnade helt och hållet. Det fanns inget kvar på botten av den, utan allt var på kajen, där det såg ut som om en enorm slakt ägt rum. Allting var rött.

Lastningen av vagnen blev trixigt på grund av att de kopplar vagnarna i nosdraget. För att det ska gå att styra traktorn då, måste vagnen vara i absolut jämvikt, åtminstone om båten är tung. Det blev svårt då det visade sig att vagnen jag köpt egentligen var ett nummer för liten. Stöttorna ville inte riktigt räcka till och det löste sig inte förrän jag tagit bort plankan som kölen stod på. Vad värre var, var att däcken blev hoptryckta nästan ända till fälgen. Det var definitivt för mycket vikt på vagnen. Men en av killarna som hjälpte till, föreslog att vi skulle kolla lufttrycket i däcken och vid behov pumpa upp dem. Jag har inget att säga till mitt försvar.

Efter att däcken blivit pumpade med flera kilo, gick det ganska bra att dra vagnen och Fiona kom till sin plats efter ett par timmars arbete. Det var tur att hon var sista båt dagen, så att ingen behövde stå och vänta. Vi tyckte bara synd om killarna som skötte upptagningen, de hade säkert kunnat göra något roligare den dagen än att hålla på med en krånglig båt.

Å andra sidan var jag inte arg fastän vindgeneratorstolpen tog i lyftoket när de körde iväg med Fiona, varvid ett fäste rycktes upp ur relingen...

Till mastskjulet

2007-10-03T22:46:00.000+02:00

Träden utanför vårt köksfönster har fått gula blad. En höst är obevekligt på väg. Kajorna och kråkorna har lämnat våra björkar och häckar nu någon annanstans. Andra fåglar besöker deras gamla domäner när det är fritt fram. Över vår förenings hus mitt emot, flyger sträck av kanadagäss och deras trumpetande väcker vår uppmärksamhet. Från sängen kan vi betrakta de stora flockarna utan att gå upp. Det är en imponerande och upplivande syn. Vi antar att de kommer från Tåkern, den stora fågelsjön, för där häckar massor av fåglar och särskilt då på hösten inför flyttningen söderut.

I sta´n börjar det synas gula och gröna blad på klängväxter och trän och solstrålarna färgar fasader och tak. Fler och fler löv trängs också på trottoarer och gångar.

På fält och åkrar sår och skördar bönderna medan rådjuren äter upp sig inför vinterns barska klimat.

Hemma fortsätter vi renoveringen, fast i lugnare takt. Vi får utombordaren såld via annons på Blocket och åker direkt efter försäljningen till den lokala båthandlaren

och köper en Minn Kota elutombordare för samma summa som vi fick för tvåtaktaren. Gången är därmed den tid då luktorganen i förlig vind understundom fylldes med oangenäma dofter. Svunnen är också bensin med tillhörande dunk samt oljeflaska. Motorn får faktiskt plats på tvären i vår bils lilla och smala bagagerum så att vi kan ta hem den när vi varit till Fiona och hänga på den på jollen varje gång vi ska ut till henne. Det är ganska långt och tungt att ro när det blåser, vilket det ofta gör.

Fiona ska upp i mitten av oktober och vi gör det otrevliga jobbet med att masta av. Det är inget jobb vi två klarar av ensamma och vi känner ingen i den nya klubben. Det är sällan man möter någon där, då alla har sina båtar vid boj i stället för brygga, som är en förträfflig samlingspunkt. Vi får tag på villig arbetskraft (många båtar är redan på land) och som är vana med mastkranen. Raskt kommer masten upp ur masthålet, kranens lyfthöjd räcker precis, och svängs in över kaj, där den varsamt läggs ner på bockar. Vi tackar för hjälpen och får löfte om vidare hjälp när masten ska läggas upp i mastskjulet.

Vi gör en paus i det omständliga och ovana arbetet och tar en fika i sittbrunnen. Jag har behövt fundera en del på vilka arbetsmoment som skulle göras och i vilken ordning och det är skönt att vila hjärnan en stund. Sedan får vi med gemensamma ansträngningar masten avklädd och ombunden med linor så att inga fall eller annat hänger löst. Vajrarna rullas ihop och förses med buntband på kajen. Vi gör oss så mentalt redo för att göra stympningen av Fiona bestående en längre tid genom att ta bort masten för henne och låsa in den i mastskjulet. En segelbåt utan mast ser sorgligt ut - något fundamentalt fattas.

De ihopsamlade hjälpande händerna (fyra par plus hustruns och mina) lyfter med stor förvåning (var den så tung!) upp masten på mastvagnen och transporterar den till mastskjulet. Under ännu större förvåning och högljutt klagande (är den gjord av bly, eller?) lyfts masten upp i ställningen och vi konstaterar att den är två decimeter kortare än skjulet. Vi förstår att i den här klubben är Fiona en stor båt och det är inte något jag riktigt gillar.

Vi kör bort Fiona till bojen och åker ljudlöst till land med jollen. Vilken lyx!

Den första turen

2007-09-15T19:31:00.000+02:00

Jaha, och så har jag varit ute och klantat mig igen. Kan ni tro? Kalla det omdömeslöshet eller hjärnsvikt, välj själva.

Vi hade inte seglat på sex veckor och då menar jag segla i ordets rätta bemärkelse. Färdande i båt på kanalen räknas inte som segling, då inga segel äro hissade. Eftersom lägenheten hade uppnått en viss tillfredsställande standard, började segellustan att pocka. Klart att vi skulle segla på vårt nya hemmavatten åtminstone en gång denna säsong, tyckte vi. Jag undersökte väderprognosen för de kommande två dagarna och tyckte att det verkade dugligt. Visserligen skulle det blåsa åtta till tio meter i sekunden på dag två, men det är inget alarmerande väder. Så jag sa till den kära och tystade därmed hennes invändningar, att dag två skulle inte bli så farlig eftersom det talades om avtagande vindar på eftermiddagen och dessutom västliga, vilket skulle ge oss vinden i ryggen. Inte heller skulle det hinna bildas några större vågor då vinden skulle blåsa tvärs över sjön. Och då nu solen sken och vädret var angenämt, packade vi och for. Fåglarna lämnade vi hemma, för två dagar klarar de utan tillsyn.

Det finns inte ett överdåd av tilläggningsplatser på Vättern precis. I norr finns det en skärgård men det är för långt bort för kortsegling. Vi följde vinden, men hoppades att den skulle ta oss tvärs över sjön till Ombo öar, en plats som folk talat om som något väldigt trivsamt. Vi hade tur med vinden då den vred något hela tiden så att vi kunde segla rakt över utan att slå. På slutet gick det nästan halvvind.

Överseglingen var relativt händelselös - det finns inga grund förrän man kommer till respektive sida. Det enda man behöver göra i stort sett är att hålla kursen och hålla sig vaken.

Komna till andra sidan smög vi in genom ett trångt gatt och där fick vi lä. Sjön hävde däremot och fortsatte att göra det en bra bit in. Vi fortsatte in mellan några öar och kom fram till en liten flad med en brygga på höger sida. Det låg några båtar där och det förvånade oss; vi hade väntat oss att bli ensamma. En segelbåt låg utanpå en annan, men vi antog att de var kompisar.

Som vanligt tänkte vi ankra på svaj, men sjön var väldigt djup på vänstra sidan, upp till tio meter. Det är för djupt och kräver mycket svajutrymme. Men något annat ställe fanns inte. Då såg vi att en motorbåt vid bryggan förhalade sig en bit på bryggan, så att det blev en lucka stor nog för oss. Jag kände att vi borde tacka för inviten och förtöja längs med där. De andra låg också längs med.

Efter att vi förtöjt med benäget bistånd av alla båtars besättningar, fick vi veta att från där vi låg och inåt, var det 1,8 meter djupt och grundade upp. Det var därför en båt låg utanpå en annan, de stack för djupt för den platsen.

Vi fick också veta att man normalt förtöjer med fören mot bryggan, men under lågsäsong brukar det gå att ligga längs med. Vidare sas det att vid sydvästligt vind (det hade det blivit), blåser det in genom ett annat gatt och det kan bli gungigt.

Sydvästlig vind var också att vänta för morgondagen, sa de. Inte västlig. Rapporten senare gav oss också besked om att morgondagen skulle bli halvruskig, men att följande dag efter den, skulle bli etter värre. Egentligen skulle vi farit tillbaka på en gång, men jag tänkte att det borde ordna sig.

Så vi promenerade lite och tittade oss omkring och såg att det fanns egentligen inget att se. Solen sken och då är det mesta trevligt. Annars är det nog ganska dystert där inne i grytan. Inget att hänga i julgran direkt, alltså.

Natten kom med en liten vindökning. Morgonen kom med stor vindökning. Jag insåg att det skulle bli mycket svårt att ta sig ut från bryggan när vinden tryckte på. De andra båtarnas besättningar hade pratat om att, som vi, segla vidare. Men de visste tydligen vad som var att vänta och riggade upp sittbrunnskapell i stället och beredde sig på en dag till där.

Vi måste hem, för fåglarnas skull. Det var ingen idé att vänta till nästa dag heller, för den skulle bara bli sämre. Himlen var gråmulen och allmänt dyster. Jag väntade spänt på tecken på avtagande vind, men inget hände. Emellanåt blev det lugnt någon minut och jag sa till den kära, att vi borde passa på att kasta loss i en sådan lucka. Vi gjorde oss i ordning, täckte av seglen och satte stormfock på kutterstaget.

Vinden gjorde en kort paus och vi kastade snabbt loss och lyckades ta oss ut från bryggan utan repor. I fladen tog vi in alla fendrar och kransade upp linorna och gjorde Fiona sjöklar. Sedan smög vi oss mot det okända. Vind från syd till sydväst betyder att den har hela sjöns längd att blåsa på och det är långt det. När vi närmade oss gattet vi kom in genom, såg jag att det gick en hel del sjö redan utanför och att vinden svepte in i gattet. Det innebar att det inte skulle finnas någon chans att vända när vi väl kommit in i gattet, så valet måste göras innan. Jag valde att fara ut.

Normalt gaspådrag räckte inte, jag var tvungen att dra på ordentligt. Fiona reste sig mot skyn i vågorna och det gungade skapligt. Vi körde några minuter och jag insåg att det skulle vara alltför farligt att gå upp på däck och hissa segel. I stället bestämde vi att gå för motor. Vågorna blev värre när vi kommit ur bukten och blev utsatta för den ohejdade vinden. Den kurs vi ville hålla gav oss vågorna snett förifrån (kranbalksvis) till tvärs och det fick Fiona att rulla över ordentligt. Dessutom kastades vattnet över oss duktigt. Jag började möta de större vågorna och när de passerat, föll jag av tills nästa vågomgång kom.

Vågorna blev värre och vi hade inga 8 - 10 m/s utan det var kuling. Utöver det så bröt vågorna (de stora) över sittbrunnen och vi blev helt förblindade medan det varade. Vågorna kom ta mig sjutton uppifrån, inte rakt in horisontellt. Regna hade det också börjat att göra. Den kära satt på läsidan under sprayhooden med hunden bredvid sig, för det är normalt den torraste platsen. Inte så denna gång. Det var vatten överallt och fy fasen så mycket vatten vi fick på oss. Det fanns ingen chans i världen att hålla sig torr. Vi var våta in på bara underkläderna. Men vi kunde heller inte vända utan hade bara att stå på.

Vågorna på Vättern är korta och höga och de tremetersvågor vi mötte (de såg ut som fyrameters, men det sägs att man alltid överdriver när man ser dem från en båt) rullade inte bara under Fiona som vi är vana vid, utan släppte av sin börda över oss. Längden på vågorna var inte längre än att Fiona körde ner fören i nästa våg så att vi skeppade mängder med vatten.

16 sjömil hade vi att göra och det kändes som mycket mer. Avståndet krympte ytterst långsamt och det verkade att ta en evighet för varje sjömil. Vi ville att det skulle ta slut, för det var något bedrövligt okomfortabelt. Och slut tog det - så småningom. Gissa om det var uppskattat när vi började få lite lä och det lugnade sig något.

När vi sedan fick sjölä i Motala bay och vi kunde se oss omkring, kändes det som vi hade klarat en oceanpassage. Vi var segrare och tuffa, om oändligt våta. Vinden mojnade något och all känsla av fara var som bortblåst.

Äntligen kunde vi hugga vår boj och börja tänka på att byta till torra kläder. Den kära klev ner i kajutan och undrade varför trasmattan var våt? Vattnet stod upp till durken och hade skvalpat runt under färden. Ryggstödet på styrbordssoffa hade fällts upp och ett gäng plastbyttor med dess innehåll av båtgrejor tog sig ett bad i det tillfälliga badkaret. Hå hå ja ja - det tog en stund att städa upp det där. Vi hivade ut allt vått i sittbrunnen under kapellet, som jag hade satt upp så fort vi förtöjt. Vi frös som grisar och bara längtade efter värme, men det hade börjat blåsa så mycket igen att tändlågan i värmaren blåstes ut. Det slutade med att den kära tog en jacka och höll runt skorstenen under tiden jag tände värmaren. Sedan gick det bra.

Vi hade lite extra kläder kvar i båten och vi tog vad vi kunde hitta. Alla våta dito hängde vi på galgar som vi krokade i kapellbågen. Det såg mer ut som ett torkrum än en sittbrunn och var inte något utrymme man gärna satt och drack kaffe i. Den kära ställde sig sedan i pentryt och lagade snabbsoppa åt oss och efter det började livsandarna återvända. Så småningom kunde vi embarkera jollen och ro i land för färd mot varmdusch och komforten av en soffa.

Sens moral: hade jag föreslagit att ta med fåglarna, bara ifall att, hade vi kunnat vänta in bättre väder...

Fåglar och kossor

2007-09-06T22:21:00.000+02:00

När vi köpte lägenheten var det den här sortens vy och väder jag föreställde mig att jag skulle få se då jag steg ut på balkongen efter frukost. Fåglar i buskar och träd och ett ~~jäkla~~ underbart kvitter, raka motsatsen till bussar, mopeder

och bilar med tjocka avgasrör. På kökssidan flockades kajor och kråkor i de höga björkarna och de är några av mina favoritfåglar och som jag kunde beskåda bara några meter bort varje morgon. Jag kände mig som fritagen ur någonting mörkt och dystert och stod nu fri för första gången på länge. Varför hade vi inte kommit hit tidigare?

Staden är en småstad och en sagolik fröjd att promenera i. Den trafik som finns, kör sakta (smala gator) och känns inte störande. Vart man än tittar, finns det något som fångar ens intresse. Sedan ändras utseendet på allt med ljuset, så det ser annorlunda ut vid en annan tidpunkt på dagen. Likadant är det om man går tillbaka samma väg som man gick, det ser helt olikt ut från det hållet. Det är outsinligt.

Vill man låta ögonen få fritt spelrum, går man till exempel till hamnen och spanar ut över Vättern. Det är en riktigt lång sjö och så bred att man inte känner att det bara är en sjö.

Beskedlig är den inte heller, har vi fått höra från flera håll. (Vi skulle komma att upptäcka det senare). Den bygger fort upp vågor som är tvära och korta.

Direkt utanför staden råder vischan och traktorerna här är inte av den lilla storleken. Det finns massor av dem som kör åker upp och åker ner och har nog med sina stora hjul, inga problem med att ta sig över en bil också om den skulle råka vara i vägen.

Det drösar också av gamla kyrkor i trakten; varje dunge ser ut att härbärgera en. Egentligen har man inte tid att köra när man tar en tur i omgivningarna, för man är fullt upptagen med att titta.

Min äldsta dotter kom hit på besök så fort vi fått rummet beboeligt och vi tog en tur till Omberg, ett berg med härlig utsikt. Östergötland är platt och associerar till havet för mig. Och precis som på sjön så blåser det mycket och ofta. Men det är infernaliskt vackert.

Tillsammans åkte vi alla tre sedan upp till Stockholm för att fira min mors 80-årsdag och det kändes riktigt att sova över där i stället för att åka bil i tre timmar sent på kvällen. 25 mil är det i vardera riktningen och norr om Norrköping är det mest tall och trist.

På vägen hem stannade vi till i Södertälje och hälsade på vänner som just fått sitt första barn. Självklart ska det hållas en stund och minnena vaknar...

Jag har en inneboende olust till varje form av arbete som måste göras, däremot kan jag hysa lust till något jag valt att göra för skojs skull. Men om det arbetet i sin tur blir så omfattande att det inte kan avbrytas, tar det emot ordentligt. Renoveringen av lägenheten var något jag valde och såg fram emot, men jag kunde inte jobba undan allting snabbt, för då skulle det vara ett tvång. Därför gjorde vi många avbrott när vädret var fint och åkte på utflykt.

Tåkern är en av Nordeuropas största fågelsjöar och ligger bara några kilometer härifrån. Där samlas både fåglar och betraktare av dessa och det finns många

utsiktstorn runt sjön. Man har byggt fina anläggningar med ramper så att även folk i rullstol kan komma upp en bit. Fikabord är också utplacerade och bänkar finns här och var,

till gagn för trötta bakar.

Trots alla utflykter fick vi upp tapeterna, taklisterna och de nya, högre bokhyllorna och alla möbler i rummet plus tusen andra saker, så att jag en solig eftermiddag kunde njuta av livets fröjder och en gratisupplaga av Vadstenatidningen. Då var livet gott och allt arbete värt uppoffringen.

800 meter från vårt hus

Hemma i hemmet och hemmahamnen

2007-08-25T22:00:00.000+02:00

Än en gång lyckades jag pricka in en festival, men den här gången behövde vi inte passera igenom den. Den tog nämligen plats just framför Fiona och innebar att vi hade parkettplats - den stund vi stannade ombord. Pråmen på bilden är en färja mellan

fastlandet och ön, till vänster i bilden, där drakbåtarna och annat fanns. Folk färjades fram och tillbaka och det var i mitt tycke en fiffig lösning. Rep från båda sidor av kanalen var fästade i färjan så att den kunde dras fram och tillbaka när som helst. Lindragarna stod i land och repen spärrade då Göta kanal. Det ställde till problem, dock små, för personerna

involverade med färjeskötseln då det plötsligt kom några båtar på kanalen som helt osympatiskt krävde att få passera vidare till nästa sluss. Fast hade ju faktiskt betalat för att färdas på kanalen, så de hade en viss poäng där. Personalen hade inget annat göra än att släppa ner repen på botten och sedan fiska upp dem igen, varvid två personer i en roddbåt rodde tillbaka dem till respektive sida. Det var en himla tur för dem att det inte blåste så hårt den dagen.

Vi härdade inte ut mer än en timme i oväsendet från musiken, uppträdandena och presentatören, så vi lämnade Fiona att klara sig själv ett tag och tog vår bil, Amos, och åkte till Vadstena för att förbereda tapetseringen. Tapeter skulle inhandlas och ojämnheter i väggarna spacklas och slipas. Tapetinköpen var ett bra sätt att bli bekant med affärerna och utbudet i Vadstena. Vi slogs av hur vänligt alla bemötte oss, precis som om vi vore bekanta till dem. Det verkade inte finnas något av den vanliga misstänksamheten eller reservationen som vi var vana vid från storstadsregionen.

Vi fann gästhamnen och dess omgivningar rogivande, bortsett från festivaldagen; det var gamla Motala vi hade inpå knutarna och det var gårdar i falurött, grusvägar och timrade hus. En landsbygdsby i utkanten av sta'n. Gästhamnen rymde högst fyra båtar, men det var ingen som ville stanna under de fyra dagar vi var där, de stora hamnarnas utbud lockade nog mera än lantlig frid. Vi hade till och med får betande några meter ifrån och det var inte så dumt att ha deras betande som morgonvy till frukosten. Fårskallar med ull är mycket trevligare än de utan...

Fem dagar i varje gästhamn ingår i kanalavgiften och vi använde de dagarna som båtparkering och bostad under tiden vi gjorde i ordning lägenheten. I vår nya båtklubb ligger båten vid boj och man måste ro till och från land. Lite besvärligt om man ska göra det varje dag.

När vi flyttade båten från Motala verkstad till Motala, var det fint väder (det var därför vi flyttade, vi ville passa på medan det var trevligt på sjön) med labra brisar och den korta turen blev trivsam. På vägen passerade vi von Platens grav (undrar vad han tycker om kanalbolagets turistovänliga attityd?) och såg en häger parkerad till höger vid fotens trappa. "Jaha ja", tänkte vi. "Ännu en". Det här året har vi sett så många att vi inte blev mer upphetsade än vid åsynen av en gråsparv och dem finns det verkligen många av. Annars har de andra åren varit sparsamma med hägrar och varje gång vi såg en blev vi starkt upphetsade. Nej, inte på det sättet!

Då vi väl kom igång med tapetserandet gick det ganska fort och efter första dagen kunde vi bära upp sängen och sova hemma. Nå, det var en fröjd utan like. Tänk så bekvämt det var att kunna börja med nästa dags jobb utan att först behöva åka bil.

Vi tömde båten på saker vi inte skulle behöva mer innan båtupptagningen (ja, från och hösten kommer Fiona att stå på land varje år. Vi har inte längre möjligheter att ha henne i vattnet på vintrarna.) och med andra ord fick fåglarna komma hem. Skämt åsido, vi tog hem dem till första natten vi sov i lägenheten. Fattas bara.

Gradvis fick vi upp våra möbler och det började kännas som ett hem med mjölk i kylskåpet och kaffebryggaren på plats. Ett bord att sitta vid och kakor i skåpet.

Men det var mängder med flyttkartonger i förråden som skulle packas upp. Någonstans. Ett tålamodsprövande arbete. Man vill gärna ha sakerna, och då menar jag alla saker förutom möblerna, ungefär likadant som i förra bostaden, så att de går att hitta igen innan man går i bitar. Men när man packar upp, så ligger saker som ska vara på olika platser i samma kartong och de saker som ska vara i samma låda eller skåp, utspridda i flera olika kartonger. Så man går fram och tillbaka mellan olika skåp och lådor med det man just då hittat och försöker finna dess skåpkamrater. Kanske man inser också att den första placeringen inte var bra och flyttar på dem. Men då måste också de saker som var på den nya platsen, flyttas någon annanstans... Till slut är man så virrig att man inte vet vad som är bak eller fram. Fast det kanske inte gäller normala människor.

Vi körde också Fiona till sina nya hemmahamn, där en boj låg och väntade på henne. Vi hade arrangerat det med båtklubben så under sommaren sjösattes bojstenen av dem tillsammans med den bojkätting och boj vi köpt och kört dit innan vi flyttade. Vad vi hade att

göra var att schackla fast förtöjningslinorna under bojen, allt enligt klubbens förslag.

I Motala gästhamn hade vi lämpat ombord den gamla jollen, akterspegeln nödtorftigt limmad med PL400, för att ha som tender mellan båt och land. Efter det obligatoriska fikat ombord (i solen!) rodde vi till land och fick känna på hur långt det var. Den dagen gick det lätt, för det var absolut stilla. Vi trodde att det var normaltillståndet i viken, men det skulle visa sig att det var tvärtom.

Har alla båtklubbar egna uppallningssystem, eller? Till Fiona hade vi lösa stöttor och det systemet kunde användas med både mobilkran och hydraulisk vagn. I Motala segelklubb har de en travers vid sjösättningskajen och vagn utan hydraulik. Vagnen ser ut som ett U med hjul på sidorna och U:et körs in under båtvaggan. Vaggorna i klubben står på ben eller klossar och när vagnen står under vaggan, sänks den ner på vagnen med lösa domkrafter. Vid torrsättning körs vagn med vagga ut till kajen och båten sänks ned i vaggan, varefter traktorn kör den till platsen. Där ska vaggan då pumpas upp med domkrafterna så att vagnen kan dras undan och sedan sänkas ner på klossarna eller benen...

Alternativet är att ha en egen vagn.

Vi sålde våra stöttor innan vi flyttade och köpte en vagn via Internet (Blocket så klart). Vagnen fanns några mil ifrån Motala och säljaren ombesörjde transport. Vi fick nästan lika mycket för stöttorna som vi betalade för vagnen, så den affären var vi nöjda med. Men kanske att Fiona var lite stor för vagnen - det skulle vi i så fall få se vid upptagningen.

Kanalresan och hemkomsten

2007-08-17T15:54:00.000+02:00

Dagen grydde med disigt väder och det var inte med största inspiration vi började slussningen. Våra rutiner låg ännu i dvala och jag lyckades göra min kära hustru något irriterad med mina vaga instruktioner och önskemål. De två första slussarna gick lite haltande men när vi kom till Söderköping, där det fanns en hel del publik, gick det dessbättre utan annat gnissel än det som kom från fendrarna.

Vi hade utvecklat en ny slussteknik enär kanalbolagets förslag inte fungerar vid sidvindar och med bara en person på land. Vår teknik går till enligt följande: hustrun kliver i land innan vi går in i slussen, jag kör in i slussen och omedelbart innanför slussporten slänger jag upp det främre repet till hustrun i stället för det aktre som bolaget föreslår. Hustrun travar fram till lämplig ring, jag kör fram Fiona till sin plats i slussen där jag ger back halvhårt ett ögonblick samtidigt som hustrun lägger repets ögla över ringen. Motormanövern för in aktern på Fiona mot slussväggen medelst propellerns rotationsriktning (detta förutsätter att vi ligger på babordssida i slussen). Under tiden halar jag också hem på den främre förtöjningslinan och slänger upp den aktre till hustrun, som vid det här laget har hunnit dit. I och med att fören är förtöjd, kan den inte svänga in i slussen på grund av vinden, vilket den snabbt gör annars. Propellerns rotationsriktning för aktern in mot slussväggen och håller aktern i läge tills aktre repet är belagt och därmed har vi haft båten under kontroll hela tiden. I teorin. Det är mycket som ska göras samtidigt och det är lätt stressigt. Efter ett antal slussar är det inte det minsta roligt längre, utan känns bara som ett jobb. Men det är det bästa sättet när besättningen är liten och båten tung.

I Söderköping, den tredje slussen, hakade en dansk segelbåt med två vuxna och två tonårsbarn på.

I konvoj körde vi till den fjärde slussen, de först och vi efter. Slussen var stängd och vi la till längst bak vid en väntebrygga längs med kanalen. Danskarna snurrade runt lite men när ingenting hände i slussen, la de också till vid bryggan. Manövrarna

de då företog sig gjorde mig betänksam avseende skepparens förmåga att hantera båten. Men de fick båten och plats och vi språkade lite om resmål och annat en liten stund. Danska är inte lätt att förstå.

Vår teknik putsades av och kom att fungera bra. Danskarna höll på med sitt och eftersom det bara var våra två båtar i slussarna, flöt det fint. Solen bröt fram

under dagen och emellanåt var det riktigt hett nere i slussarna och det blev inte svalare innan båten kommit upp i landhöjd så att vinden svalkade.

Dagen rann på och det tog inte emot så mycket när den sista slussen för dagen var

avklarad och vi kom ut på Roxen, sjön mellan två etapper. Det tar ungefär två och en halv timme att korsa sjön och vi passade på att äta middag under färden. Mina händer hade klarat sig ganska bra och det eventuella utbrottet var fortfarande latent.

Bergs slusstrappa var början på nästa etapp och där anslöt sig två båtar till, en tysk segelbåt och en svensk motorbåt med underliga och avoga människor. Tyskarna var mycket trevliga och vi hann prata en hel del under kvällen innan slussningen och slusstrappan dagen efter.

Det började blåsa sidvindar redan på morgonen och det blev inte bättre på hela dagen. Tvärtom, vinden ökade upp till kulingstyrka och vi fick svårigheter. Det behövdes två lindragare per båt, en till förliga linan och en till akterliga, för båten drev sidledes fort och inte så kontrollerat. Den danska båtens tonåriga son uppmärksammade våra problem och hjälpte oss så fort han var klar med deras förtöjning. Utan hans hjälp vet jag inte om vi hade fortsatt i de vindarna, för det var verkligen tufft.

Nå, vi nådde, med lite extra vänlighet från slussvakternas sida, Motala verkstads gästhamn innan kanalen stängde för dagen. Vi hade verkligen fått nog av slussande då, för de sista timmarna hade det regnat och det hällregnade i Borenshults slusstrappa, precis som förra gången. Då, liksom nu, var vi duktigt våta och mina händer likaså. Handskarna blev blöta på insidan både av regnet och kondens och det kändes inte alls bra. Vila var vad vi ville ha. Vi förtöjde i gästhamnen och då kom det ett riktigt skyfall. Sittbrunnskapellet kom fort upp och strömkabeln kopplades snabbt till elskåpet i land. Sedan gav vi fasen i allt för vad som då var kvar, var bara en sluss med en höjdskillnad på ett par decimeter och det kunde vi klara även om eksemen skulle bryta ut.

Följande förmiddag hörde vi regnet plaska ovanför våra huvuden, där vi låg i kojerna och läste i värmen. En riktig hamnliggardag alltså. Regnet kom och gick och i en av pauserna gick jag de 200 metrarna till duschen, som förargligt nog var upptagen. Duschen delades också av vandrarhemmet, så det var kanske inte så konstigt. På tredje försöket var den ledig och en fräschare kapten än den som steg in, steg ur båset en stund senare tillsammans med ett gigantiskt ångmoln, som nästan höljde in grannskapet och närapå orsakade dimvarning på radion. Ventilationen i båset var näst intill obefintlig. Eller den kanske var obefintlig? Fan vet, för jag kunde inte se för all ånga.

Tillbaka ombord började det hällregna och då gav sig danskarna i väg. För oss som gillar komfort, verkade det högst obegripbart. Men det skulle visa sig senare, att de bara gick till Motala gästhamn för att därifrån bege sig till stan för att handla lite.

Regnet bestämde sig för att ta semester och lät solen hålla ställningarna under tiden. Vi tyckte att det skulle vara roligt att åka till vår nya lägenhet och titta oss omkring i det glassiga vädret. Båtklubben låg flera hundra mil bort, kändes det som efter en kilometer. Vi hade inte gått mer än lite grand på öarna och lite kort vid någon hamn under hela sommaren, så vi var ganska så otränade. Dessutom var det fuktigt och då blir man svettig. Dumt nog tog vi inte bussen (mitt beslut), som skulle åtminstone tagit oss halva sträckan, så vi kom fram till klubben halvdöda.

Något som var mer än halvdött var bilbatteriet trots att det var nytt. Jag fick höra av den klubbmedlem som med lite motvilja hjälpte oss starta bilen, att moderna batterier inte håller spänningen länge.

Men vi kom i väg och det var riktigt roligt att ta en tur i vår nya omgivning.

I hallen låg det mängder med post, fast mest reklam och gratistidningar.

Rummet var tomt, för vi hade allting i källaren, då vi skulle tapetsera om innan vi flyttade in.

Men mot gården såg det sommarskönt ut och framför allt var det tyst. Det var ett sant nöje att stå på balkongen och lyssna på den intensiva tystnaden; så ovant för oss. Här skulle vi bo och det här skulle vi få mera av, varje dag. Jag kände en stor lättnad och glädje för att vi äntligen var framme och att vår resa var över och då menar jag inte bara kanalresan - vi hade funderat länge och fattat ett beslut, tagit adjö av hemorten, flyttat våra tillhörigheter inklusive Fiona och oss själva och
planterat oss på ett nytt ställe. Det är en större resa än vad man kan tro.

Mot Mem!

2007-08-13T23:53:00.000+02:00

Ett mörkt stråk av förtvivlan passerade för en stund min morgons himmel. Jag vågade inte ens säga något till min kära, som pysslade i pentryt med frukostbestyren. Inte på en stund, inte innan jag hunnit döva mina upprörda känslor. Håken ta eksem och hudsjukdomar!

Det måste ha stått skrivet i mitt ansikte att något var på tok, för så fort den kära kom upp i sittbrunn, frågade hon vad som var å färde. Min ädla hälft är klartänkt och rationell, hon finner en klok lösning på det mesta och så gjorde hon även nu efter en stunds konfererande. På hennes förslag packade vi den starka hudkräm jag hade kvar från min förra eksemperiod, trots att jag påstod att jag inte skulle komma i behov av den. Vi har alltid den mildare hudkrämen med oss som jag alltid behöver använda så fort huden börjar bli torr. Hennes förslag var att "köra hårt" med krämerna, använda handskar och bomullsvantar och låta henne köra båten så mycket som möjligt så att mina händer fick vila.

Hon föreslog också att vi satte full fart och körde till Motala så fort det bara gick - sju timmars motorkörning de 35 sjömilen till Göta kanals början i Mem och två dagar på kanalen. På tre dagar borde inte handeksemen slå ut i full blom om jag var försiktig, så teoretiskt borde det gå.

Vi packade ihop och for.

Vädret var med oss och mitt i all bedrövelsen kunde vi i alla fall njuta av scenerierna. Vi fikade, åt lunch och middag alltmedan omgivningen växlade när Fiona

forsade fram under autopilot. Jag solade händerna så fort det fanns en chans - solen gjorde gott för huden och har en helande verkan. Naturligtvis solade jag av rent medicinska orsaker och det var inte alls så att jag hade något annat nöje av det. Fattas bara.

Restiden fram till Mem utnyttjade jag också till att göra i ordning alla fendrar som behövdes för slussarna, samt riggade ett långt rep via ett block i fören till en skotvinsch.

Klockan sex på kvällen nådde vi Mem, precis i tid för att få se dem stänga för dagen. Vi hade heller inte räknat med annat och emedan vädret var lugnt, hade vi inget emot

att ligga på utsidan av slussen. Visserligen är det gemytligare i gästhamnen innanför slussen, men några timmar spelar ingen roll. Lättnaden att vara framme för slussning med händerna fortfarande i skick, var så stor att jag glömde allting annat.

På kvällen tog vi också en promenad till kaféet och snaskade på glass. Lambi for runt på gräset i hamnen och verkade mycket glad hon med, fast det var nog mest för att hon fick trampa land.

Dagen efter skulle vi börja resan och slussa den första av 37 slussar.

Igen?!

2007-08-13T22:05:00.000+02:00

Vi bestämde att börja segla söderöver, oavsett vindriktning eftersom det ändå var för osäkra prognoser för ankring i ytterskärgården. Vi ville också till Nynäshamn för att proviantera både mat och dryck, samt köpa böcker, en krona styck, på Röda korset. Med det i sinnet knölade vi oss vidare trots mycket motstånd. Starka vindar, mest från syd, iskalla eller gråfuktiga, sporadiska skurar blandat med hoppingivande solgass. Vindarna höll oss längre på ankarplats än vad vi tänkt oss och vi for vidare enbart på grund av leda. När vi väl hade solsken var det ändå långt ifrån varmt och det var frustrerande med all kyla. Sommaren såg ut att bli till ingenting och det var trist, för vi hade inte fått ens i närheten av vad vi behövde av sol och värme.

I slutet av första veckan i augusti, var vi åter vid Lundarna, ost om Arkösund. Precis som förra gången vi var där, talade vi om för de andra på mitt typiska sätt att vi hade anlänt. Skillnaden var bara att den här gången fick hustrun ett rejält blåmärke på överarmen och hon hotade med att anmäla mig för misshandel - bevis fanns ju. Jag anser mig inte helt skyldig, för devisen "en hand för båten, en för dig själv" gäller alltid ombord. Att jag bad henne vända sig om för att titta på en alternativ ankarplats och därvid inte höll i sig just i det kritiska momentet, kan väl inte vara mitt fel? Dessutom följde jag herr Granaths skärgårdsguide i stället för Åke Ameéns, som också låg uppslagen, i tron att den moderna var mer exakt då sofistikerad utrustning använts. En kontroll med jollen senare visade att grundet låg längre ut än vad hr. Granath angett, men som hr. Améen fått rätt. Plats för fritt vald sensmoral.

Följande dag ser vi från vår ankarplats två andra båtar smälla på på samma grund och en till lite längre bort. Folk kan ju inte läsa sjökort...

Betrakta bilden, där äger rum en sällan skådad händelse; hustrun doppar en bit av sina extremiteter i böljan! Det var solen och den vackra platsen som inspirerade henne till det stordådet. Den vackra turen med jollen och trampet på hällarna inspirerade också. Visserligen ville hon ha bilden till sin blogg, för att där skriva något lustigt om skillnaden Australien - Sverige, men likafullt ägde händelsen rum.

Även jag struttade omkring barfota en stund; beviset ses till höger i bild. Jag kan inte säga att fötterna tyckte illa vara om den behandlingen.

Hela familjen kunde njuta av en skön dag, så länge som det var i lä. Raderade var de gångna dagarnas vedermödor och vi sprack alla upp i idel leenden. Ja, fåglarna också. Varför hade vi inte haft fler likadana dagar?

På eftermiddagen lossade en liten segelbåt sina förtöjningar och gled i väg - ljudlöst. Jo, de hade en elutombordare, ett ämne vi vidrört ytterst flyktigt. Nej, inte för Fiona så klart, men för jollen. Det är lite svårt att höra varandra när man har motorn igång och det luktar bedrövligt när man går med vinden. Nackdelen är batterihanteringen - hur ska den gå till när det gäller till exempel laddning? Men efter att ha sett att motorn orkade med en segelbåt så borde det räcka till för en jolle i motvind och -sjö också...

Det är spännande att segla utanför lederna, man vet aldrig vad man får se eller var man hamnar för natten. Har man otur kan man få se ett par reproducera sig på avstånd men ogenerat. Man kan ha en färdriktning klar och önskemål att se vissa platser. Men vilken vik man sedan väljer beror på var man känner för att stanna. Det blir lite av vi-får-se-var-vi-hamnar segling på gott och ont. Ibland går det sämre och vi håller på alldeles för länge och hamnar trötta på något ställe vi inte skulle valt annars. Men de goda upplevelserna överväger och vi kommer att fortsätta med vår typ av segling som inte är inriktad på fart utan på nöje för själ och öga.

Missjö nämns i skärgårdsguiderna och vi har seglat förbi flera gånger, då det ligger precis bredvid farleden. Vi hamnade där efter en tur på ovan beskrivna sätt. I guiden såg det ut att finnas plats för svajankring i skyddade vikar, men i verkligheten var det för trångt. Platsen lockade dock så i en hast bestämde vi oss för att göra som så många andra; förtöja mot land.

I sundets början/slut fanns det en kobbe med lämpliga trappsteg och höjd. Djupet verkade dessutom tillfredsställande och det var knappt plats för några fler båtar. Så vi började ta fram ur gömmarna de attiraljer som behövs för en dylik förtöjning - bergskilar, hammare, rep. Akterankaret skulle göras loss och hängas ut på däverten och strategi diskuteras. Hustrun körde runt i en cirkel medan jag förberedde alla dessa saker och sedan gjorde vi ett prov utan att fälla ankaret. Jodå, djupet räckte och vi gjorde om det på riktigt och det var inte alls så jobbigt som vi fruktat.

Faktum är att det gav mersmak, för det var roligt att kunna kliva i land direkt från båten och se hur det såg ut därifrån. Därutöver vi låg ur vägen för passerande trafik.

Vi la ankringen på minnet, det kunde vara bra att ta till någon annan gång vid liknande omständigheter.

En ny dag anlände och vi seglade som dagen innan i all ensamhet på de leder vi valt. Ibland mötte vi någon båt, men det var sällan. I fjärran kunde vi höra de stora motorbåtarna dåna och vi tyckte synd om alla som drabbades av deras vågor. Liknande erfarenhet får man när man svänger av från landtrafikens motorvägar och färdas på de småvägarna bredvid i stället. Långsammare men så mycket vackrare.

Kättilö nämns i böckerna vi har men de föreslagna vikarna ligger utsatta. Vi chansade

på en annan vik och belönades med ovan avbildade vy. Kommentarer överflödiga. Till höger om båthuset ligger den brygga vi förtöjde jollen vid dagen efter.

Kättilö har också gammal bebyggelse och en mycket vacker natur. Stigar och vägar är fria att användas, även om man går över någon gårdsplan emellanåt. Vi frågade en boende för säkerhets skull, då det såg ut att vara privat mark. Men vägen gick så.

Den här fjärilsmodellen har jag inte sett på länge. När jag var barn var det en av de vanligare och jag blev nästan salig när jag fick se den igen. Jag bad den ytterst vänligt om att låta mig avporträttera den, vilket bifölls nådigt. Så beundra färgprakten och mönstret!

Några kabellängder utanför viken går farleden förbi Fyrudden och vidare söderut. Mycket trafik men i vår vik var det frid, som i en annan värld.

Två nätter låg vi vid Kryssarklubbens uthamn för S:t Annakretsen, innan vi tog oss via en hel del motorgång upp till Valdemarsvik, födelsestad för en god vän till oss.

De höga bergen i fjorden utraderade all vind och det blev för segt att försöka traggla sig fram för segel.

Hm, Valdemarsvik är backigt och krävande för forgängare. Staden är dessutom något utspridd och gör sig nog bäst från ett bilfönster. Enhälligt beslöt vi att bese staden vid ett annat tillfälle och genom nämnda fönster. Diesel och vatten för båten, friterade potatisstrimlor för oss och sedan i väg. Men jag måste nämna kufen i båten intill i gästhamnen. Han stirrade på oss hela tiden vi var där och när vi kom tillbaka efter vår promenad, hade han hängt upp ett lakan längs med mitten av sittbrunnen. Där satt han bakom och gläntade på det då och då för att titta på oss. Var alla skruvar åtdragna tro?

En ny och för oss oprövad vik med bara mörkblått vatten på sjökortet lockade, för det fanns en herrgårdsbyggnad tvärs över som det skulle vara roligt att ha som frukostutsikt. Så vi gjorde om på nytt vad vi några dagar tidigare gjort; förtöjde mot land. Än en gång med lyckat resultat.

På land växte ljung och allehanda saker. Lambi och jag klafsade omkring en stund i den våta mossan, men sedan stannade vi ombord.

Till frukosten nästa morgon upptäckte jag knappnålsstora blåsor på några fingrars insida och de kliade. Jag såg direkt vad det var frågan om och mindes med bävan

det här utbrottet på båda händerna, som tog lång tid att kurera. De första veckorna hade jag bomullsvantar på dygnet runt och jag fick inte vidröra vatten. Jag kunde alltså inte ens tvätta mig själv. Jag kunde överhuvudtaget inte göra någonting som inte gick att utföra med vantarna på och utan belastning på huden.

Vi som var på väg in i Göta kanal, för att ta oss till Fionas nya hemmahamn i Motala

och vår nya hemstad Vadstena. Dit var det fortfarande långt och med mycket rephanterande...

Trassel

2007-07-30T12:53:00.000+02:00

Några gånger förut har det blivit en "fnurra på tråden" på ankarkättingen, så att den inte fått rum att ringla ut genom däcksgenomföringen. Vid de tillfällena har jag stoppat ner en lång skruvmejsel genom hålet och hackat brutaltpå fnurran och då har den löst upp sig. Så var inte fallet när vi ankrade vid Gällnö. Tur i oturen var att tillräckligt mycket kätting löpt ut, så att Fiona kunde ligga en stund för ankar under tiden jag tog mig an problemet. Men först efter kaffet - vi hade nämligen stundtals haft en något fuktig resa. Paraplyerna låg fortfarande på gångbordet och dröp vatten.

Vi använder oss av den oortodoxa metoden paraplyer mot regn när vi seglar, om det inte blåser alltför hårt. Jodå, vi använder sjökläder också och samtidigt, men det är skönt att slippa bli plaskvåt och det blir också bättre sikt genom glasögonen när det inte är vatten på linserna.

Som parentes ska nämnas att paraplyerna också kommer upp när solen gassar för hårt - med andra ord har de inte varit uppfällda i år.

Gällnö ångbåtsbrygga

Efter kaffe, kättingknut och ordentlig ankring, var det fortfarand mycket kvar av dagen och dessutom solsken. Motor på jollen och så in till samhället i Hemfladen. En liten brygga för gäster gjorde det lätt att ta sig ur jollen, som vi sedan drog upp på stranden och ur vägen. En liten affär och ett kafé inrymda i gamla hus, var det första vi stötte på och vi tyckte att det började riktigt vackert. På ett utebord vid det stängda kaféet, låg det dagstidningar. Ville man ha en, la man pengar i en burk på bordet. Systemet bygger på ärliga människor, så tydligen existerar det några än.

En sväng åt babord uppe på land tog oss förbi fler gamla och av ålder vackra hus och vidare förbi humörförbättrarna kossorna. Fullständig bild av sommar, eller hur? Bakom träden till höger ligger Fiona och gonar högst upp i viken.

Längre bort på stigen stötte vi på en äng med hässjor och åter färdades jag i andanom till min farfars gård och då vi alla, även barnen, hjälptes åt att bärga höet. Fast på hans gård stackade vi höet på störar, som stod var för sig så att det såg ut som ängarna var fulla med troll som hade hår ända ner till fötterna.

Från det här hållet såg hässjorna ut som en flock myskoxar ute på vandring och vi hade mycket roligt åt det.

Och så hittade vi blåklockor igen och jag kunde inte låta bli att fotografera. Liljekonvaljer och blåklockor är vackra och stilrena blommor och kameran dras automatiskt ner till dem. Resultatet är oftast inte mycket att hurra för, då det är svårt att göra dem rättvisa. Men jag ger inte upp.

Stigen vi gick på ledde ner till en flad som vi upptäckte att vi var inne i på vår väg till Gällnö, strax innan skyfallet. Vi ankrade inte där, därför att den såg lite väl mörk och instängd ut för vår smak. Fast vacker var den - från land.

Vi vände tillbaka samma väg och fortsatte förbi den lilla affären och kafét och kom fram till fler hus och hässjor. Med stoppade inte oss längre än det tog att fotografera. Den lilla enkla karta vi hade med oss gav bara en vink om var vi var. Gällnö inbjöd till mer vandring så vi fortsatte mot vad vi trodde var ångbåtsbryggan. På vägen dit gick stigen nära ett hus, vars körsbärsträdsgrenar hängde en bra bit utanför staketet. Visst är det tillåtet att plocka bär från dem då? Mycket goda var de.

Bakom nästa krök lyckades vi störa bykatten i sin fåfänga jag på en skata. Katten såg mycket förgrymmad ut, enär Lambi var en potentionell fiende. Inte kunde katten veta att Lambi tycker om katter. Inte för att det skulle gjort någon skillnad förstås, eftersom lunch vankades till en framgångsrik jägare. Och det krävde odelad uppmärksamhet. Vi gick iväg en bit och då vi vände oss om, såg vi lunchen flyga i väg.

De 834 milen började kännas i våra fötter och vi betvivlade att vi var på rätt väg. Intet slut syntes på vägen och inte heller kunde vi ana vatten framför oss. Vi vände. Det får ju vara någon hejd på upptäckarivern, särskilt om man går till fots. Men vi var nöjda ändå och bestämde att göra Gällnö den äran en gång till ett annat år.

Komna till båten såg vi fler båtar ta sig in i viken och förtöja. Vi var ganska säkra på att de tänkte beskåda Tall Ships race-flottan defilera förbi nästa dag. Eftersom flottan skulle vidare via Sandhamn från Skeppsbron, fanns det i stort sett bara två leder att välja på och de gick parallellt utanför Gällnö. Vi hade planerat att puttra iväg på förmiddagen och lägga oss strategiskt någonstans i lä. Det hade många andra också tänkt, blev vi varse.

Teoretiskt skulle det vara en större upplevelse att få se skeppen med Gamla sta´n som staffage med då borde man nog stå på land. Båttrafiken på Strömmen är intensiv även om det inte pågår något evenemang och det blir en bedrövlig skvalpsjö. Dessutom ska man hålla reda på båtarna runt omkring också, på det att man undviker ombordläggningar. I praktiken är det lugnare långt bort trafikerat vatten och vi hade valt ut plats bakom några öar. I gluggen mellan dem räknade vi med att se skeppen, visserligen på ett visst avstånd, men det finns ju kikare.

Dagen för defileringen kom med vackert väder och vi gör i ordning båten för avfärd. Då kroknar jag och orkar inte ta upp ankaret utan att vila först. Jag hade känt en trötthet i mig ett tag och kanske hade jag arbetat för mycket - hur nu det skulle ha gått till. Nå, ankaret kom upp och hustrun tog över som styrman, vilket jag uppskattade mycket. Det var bara en halvtimmes färd till vår utsedda vik men vi la oss längre ut, då det låg ett par stora motorbåtar där vi tänkt att ankra.

Den första timmen var det lugnt, båtar kom in och förtöjde mot den närmaste ön. Solen sken och det var ganska varmt; vi fikade och hade det bra. Efter hand märkte vi en ökande trafik och motorbåtar som körde med fart mellan öarna. Vi anade att skeppen var på ingång och att klientelet som for mellan öarna var desamma som alltid försöker tränga sig fram till en bättre plats vid parader, uppvisningar och dylikt. Det blev mindre trevligt att ligga för ankar där vi låg, men vi ville se de bamsiga skeppen först och särskilt Kruzenhstern, innan vi var beredda för avfärd.

En mäktig syn var hon, trots avståndet. Alla båtar runt omkring henne så diminutiva ut, bara som något som låg och skräpade på vattnet.

Vi hade i och med hennes uppenbarande sett tillräckligt och började ta hem på ankarlinan (vi ankrade med häckankaret, för det var djupt där vi låg). Lambi gav oss gillande blickar, enär hon visat tecken på stress av Fionas orytmiska rörelser. Hon, liksom vi, trivs bäst när underlaget rör sig i ett igenkännbart mönster. Fast det blev ju rena hönsgården sedan när vi kom ut i farleden med båtar som for kors och tvärs. Trots det kunde vi inte låta bli att smittas lite grand av feststämningen.

Vi stångade oss framåt och höll ögonen öppna; plötsligt tyckte jag att jag såg Mejt, Anders Zorns gamla båt, och pekade ut den för hustrun. Hon lyckades få in namnskylten i fokus på kikaren och såg ett annat namn på den - det var förmodligen en systerbåt med andra ord. Icke desto mindre vacker för det.

Efter att den här gamla och vackra skutan passerat oss, tog vi farväl av jippot och svängde av söderöver och med mål skärgårdens tysta vikar. Vi fann en till kvällen och ankrade på två meters djup.

Svenska dagbladets seglarskola la sig i ytterkant av viken med ett antal av sina skolbåtar, men allt var lika fridfullt som bilden ger sken av ändå.

Lycka.

Nu skiter vi i det här

2007-07-28T22:21:00.000+02:00

Segling i skärgården tycker jag kan liknas med att gå i skogen - vid vilken tuva som helst kan man vika av åt ena eller andra hållet och vad som då dyker upp fram för en, är både lika det man nyss sett men också annorlunda. Ingen tuva eller inget träd är det andra likt och så är det med skärgårdens öar och kobbar också. Att segla är som att botanisera bland öar och man vet inte vad som skall uppenbaras runt nästa ö. Lustiga båtar, hus, skyltar eller sjömärken till exempel. Mycket roande är att folk fortfarande har humor.

Vissa år, ungefär vart fjärde, kan man också upptäcka ett skepp som det här ovan. Naturligtvis kan man se dem andra år också, men i synnerhet vid här nämda tid, för då är det Tall Ships race i faggorna. Vi närde hoppet att se dem från Stockholms ström denna gång, men ville inte bestämma någonting utan bara se var vi hamnade.

Skeppet heter Roald Amundsen, vilket vi tycker är ett dåligt val av namn, enär han åt upp sina draghundar vid sin historiska färd till Sydpolen i tävlan mot den brittiske utforskaren Scott. Det var tack vare hundarna som han klarade av resan och för oss ter sig det som en underlig belöning. Rättfärdigat med devisen "seger till varje pris"? Men att äta upp sina vänner...

Jag är starkt avundsjuk på människorna i riggen - att de törs! Jag önskar jag kunde.

Vi gjorde en ny snirklande färd mot nya mål och passerade öar vi sett förut, men från ett annat håll. Det är alltid roligt att se dem från nya vinklar - det blir som att se dem för första gången. Men alla upptäckter är inte roliga. Ingmarsös västra del var bebyggd med motsatsen till de lite äldre skärgårdshusen och motbjudande skrytiga, med bryggor stora nog för en danstillställning (fast det var kanske det som var meningen). Bamsiga båtar låg förtöjda och de signalerade "titta vad jag har råd med". Vi hade klarat oss bra utan den charmlösa synen.

Raka motsatsen fick vi se i Lådnafladen - titta noga så ser ni en person luta sig mot styrhytten i godan ro. Kossorna gjorde också i godan ro, som alltid, vad kor gör. Fridfull sämja mellan djur, natur och människa. Sådant vill man se.

Lådnafladen är stor och har många möjliga ankringsplatser mot land. Lite klenare är det med tomma vikar för svajankring, det såg vi under vår rekognoseringstur. Många grund finns det också, varav vi lyckades träffa ingen, trots min naturliga fallenhet. I den vik vi tänkt oss, låg det för ovanlighetens skulle en båt på svaj. Det var nära att jag sa f..s hel....s dj....r, men självklart gjorde jag inte det. Eller hur? Mycket väluppfostrat gled vi in på lagom avstånd och såg vad vi helst inte velat se; en naken äldre kvinna följd av en naken äldre man äntra badstegen efter ett, vad som måste ha varit, kylslaget bad. Men om de var nöjda, så är vi det också för deras skull.

Avspänt droppade vi ankar långt in i viken under deras granskande blickar. Fiona ser ju ut som om hon har seglat jorden runt fem gånger och jag inbillar mig att folk tror att vi vet vad vi gör och tittar därför extra mycket för att se om det finns något nytt att lära, precis som jag gör när någon som ser ut att de vet vad de gör, gör någonting.

När vinden gjort sitt efter ankringen, låg vi alldeles för nära det hus som fanns på stranden. Det vore rent ohyfsat att ligga så nära, så det blev till att ankra om. Somliga vet ju inte vad de gör...

Tidigare på dagen hade jag gett upp kryssandet, för jag hade sådan värk i skuldrorna. Efter omankringen kändes det inte bättre minsann. Men vi har Voltaren, en muskelsalva, ombord och den kom väl till användning. Resten av sommaren.

Lite senare kom det in en TREDJE segelbåt som ville ligga på svaj. Högst ovanligt. Vadan denna trängsel? Han la sig helt kallt mittemellan oss två andra och jag undrar om han visste vad han gjorde eller om det var dåligt omdöme. Hur som helst, sorglöst lät han ankaret gå och sedan var han klar. Om ankaret hade fäst eller inte, tog han aldrig reda på. Hm, undrar varför somliga båtar draggar så lätt?

Under de två och en halv dag vi spenderade i Lådnafladen, rodde vi till land flera

gånger. Maken till äng får man leta efter. Mängder med olika sorters blommor och

färger; blåklocka, prästkrage känner jag namnet på, men den där röda kommer jag inte på namnet på, jag bara minns att getingen eller humlan satt på en sådan när jag som litet barfota barn sprang över ängen, strax innan den stack mig, till min oerhörda förvåning och bestörtning - det gjorde ju ont!?

Jag mindes mina barndoms sommarängar hos min farfars gård, där jag och mina kusiner

älgade runt, runt utan ansvar och jag ville lägga mig ner i klorofyllen med händerna bakom nacken och bara glana upp mot himlen. Ack ja, det var lyckliga somrar. Då var det inte vått på ängarna. Eller var det så att jag inte brydde mig då?

Dock fann vi lyckan i andra änden av ängen; vildhallon, och ganska många av dem. Jag plockade ett par nävar åt oss och sedan satt vi på en sten i strandkanten och mumsade på sommaren.

Före regn surrar insekterna lågt och då brukar det svischa förbi mängder av svalor. En båt är ett ypperligt rast- och bevakningsställe; det brukar synas på morgonens promenad runt däck, det finns vita fläckar överallt. Svalor är mycket vackra fåglar, men jag vill inte ha dem för ofta ombord då det är inte så roligt att skrubba ~~skit~~ lämningar varje dag.

En annan slående vacker fågel är sädesärlan, populär hos mig redan som barn. Den är också båtvänlig, för den stannar sällan länge nog för att lämna något annat än ett glatt smil i hjärtat...

Kossorna på ängen

2007-07-25T22:16:00.000+02:00

Ängsö nationalpark är en absolut favorit för oss, vare sig det regnar eller inte. Vi har varit där två gånger under tillsammans sex dagar, och båda gångerna regnade det till och från. Men det hindrade inte oss från att ro till land och gå omkring från ena änden till den andra.

Till höger om båten i förgrunden, ja just den som har ankrat mitt emellan skyltarna med texten "Elkabel - ankring förbjuden", finns ångbåtsbryggan och gästhamnen. Som synes, ligger vi i andra änden av viken, i ensamt majestät. Från den änden har man full uppsikt över vad och vilka som tar sig till gästhamnen och de motorbåtar som kör förbi hamnen och ut på andra sidan. Det blir en del svall i hamnen. Dessutom får man vara helt ifred och njuta av sitt eget sällskap.

Så här ser det från kossornas håll. Gästhamnen ligger några minuters promenad till vänster. Vi ser på bilden ut att ligga väldigt nära själva Ängsö, där kossorna är, men det är en synvilla; vi ligger ganska långt bort faktiskt.

Viken begränsas av tre stycken öar, varav Ängsö är den ena. De båda andra syns i nederkant av bilden och vi låg nära den vänstra av de två öarna. På den högra finns det några hus och en privat brygga. Det går att köra mellan öarna med motorbåtar, men det är trafik bara utefter Ängsö och således långt ifrån oss. Det är den ena stora fördelen med Ängsö - superb ankarplats. Dock måste man hålla reda på var telekablarna ligger och vi låg mellan dem.

Det finns två ankarvikar i norra delen av Ängsö men de känns lite mörka. De är inte heller riktigt lämpliga för svajankring. Trots det brukar det ligga en eller ett par båtar där, förtöjda mot land.

Om man nu har tålamod och stannar i båten den första dagen, då det regnar hela tiden och båten riskerar att sjunka på grund av nedfallande vatten, kan man få som belöning få uppehåll med solglimtar någon av de kommande dagarna. Det är Ängsö värt. Vi fick uppehåll stundvis vid vårt första besök den här gången.

När det regnade var det inte mer än att vi kunde få skydd under träden den stund det varade och sedan kunde vi fortsätta vår promenad. Det var ganska många andra ute som

trotsade den höga luftfuktigheten och liksom vi njöt av blommor och blader.

Ön har en riklig flora och för den som vill veta vad alla växter heter, finns det skyltar strategiskt uppsatta. Jag nöjde mig med att titta och fotografera och för mig räckte det med att veta att den blå/vit/röda blomman i mitten av bilden heter Marie och är en sällsynt sort. Också fridlyst och får ej plockas.

I gästhamnen finns det en raststuga lämpligt placerad. I mån av plats kan man söka skydd där inne när det är väl vått i luften. Vi stod ute under det utskjutande taket. Har man tagit sig till ön medelst jolle, är det lämpligt att återvända till båten så fort det är något torrare.

Vi hade turen att hinna tillbaka ombord, innan det åter blev mycket fuktigt ute.

Ängsö tarvar flera dagars uppvaktning. Ligger man i gästhamnen är man begränsad av den tillåtna liggetiden som är ett dygn. Skönt äro att vara obunden av dylika påbud. Ja, det kräver lite handkraft vid årorna för att ta sig i land, men det mesta har ett pris. Sedan är det kanske också bra att man inte har det alltför bekvämt.

Vi begåvades med uppehåll nästa dag, dock hopades bamsiga och mörka moln på himlapällen. Då Ängsö har så stark dragningskraft på oss, bestämde vi för att trotsa makterna och ro i land, men medförande stora paraplyer.

Den gången gick vi i land på västra sidan av ön, en för oss outforskad del. Lambi gick trotsade förbudet och struntade i att bära koppel och småsprang lyckligt omkring eller nära våra fötter. Den delen av ön är något mindre tillgänglig än mitten, där majoriteten av besökarna går på de lättvandrade stigarna. Västra sidans stigar går genom skog och det fanns ett och annat nedfallet träd tvärs stigarna. Växtligheten var annorlunda där och det fanns mängder med blåbär. Inte med mycket smak dock - det var kanske lite för tidigt på säsongen.

I skogen fanns det också förbluffande John Bauerträd och lät man fantasin skena iväg, kunde man vänta sig ett hårigt troll med långt skägg hoppa fram och skrämma slag på ett vekt hjärta.

Raka motsatsen till troll i skogen, är kossorna på ängen. De ser alltid så fridfulla ut och verkar aldrig att vilja göra någon förnär. Lambi var inte helt övertygad dock och begärde att få komma högre upp än klövhöjd.

Som sagt så har Ängsö en stor dragningskraft på oss, så på kvällen efter middagen rodde vi i land igen och strövade en stund i kvällsolen. Kvart över nio var vi tillbaka ombord och solen sken fortfarande. Ett värdigt slut på dagen.

Åter vid Ängsö nationalpark

2007-07-22T22:01:00.000+02:00

Jag för ingen statisktik över den mystiska företeelse som kallas ”vädret” och där är min uppfattning om detsamma helt subjektiv och kanske helt uppåt väggarna. De noteringar jag präntar i loggboken är i allmänhet av typen "varmt, kallt, blåsigt, sol, regn" och så vidare. Då och då nämner jag hur mycket det blåst vid vissa tillfällen, men mycket mer än så blir det inte. Jag brukar nämna om det till exempel börja blåsa på natten, för oftast betyder det att vi vaknar då.

Så gjorde det vid tretiden den första natten i vår mellanskärgårdsvik. Eftersom vi ligger på svaj för det mesta, är vi också mer utsatta för vind än de som förtöjt mot land - om inte vinden vrider förstås. Då är de lika utsatta som vi, skillnaden är bara att Fiona inte börjar skava mot grannens eller börja hugga mot land. Vi sover nog bra, för vi ser alltid till att ankaret sätter sig ordentligt innan vi kojar. Jag brukar backa med lite fart på motorn under två minuters tid, varunder jag gradvis ökar varvtalet - om ankaret fortfarande sitter då, klarar det de flesta vindar, vet vi av erfarenhet. Trots det kan vi inte låta bli att vakna till av ovanliga ljud och undra ett tag om allt står rätt till med vårt hus och hem, för tänk om jag gjort något misstag (är det möjligt?). Sedan somnar vi om, (för jag hade inte gjort något misstag). Ibland dåsar vi dock bara resten av natten om det är särskilt våldsamt ute (fortfarande tvekande).

Men jag kom också att ligga vaken några nätter senare, när jag irriterat mig på gnisslet från repet över relingen i den tilltagande vinden. Jag sätter alltid en krok som är fäst i ett rep i ankarkättingen och fäster repet runt en pollare på däck, för att avlasta ankarspelet. Den här natten gick jag upp och riggade till en bit slang över kättingen där den gick genom klyset och hängde också upp kättingen något så att den inte gnuggade mot ankarrullen. Tillbaka i kojen hörde jag ett återkommande ”klonk”. Det var från spinnakerbommen som är fäst i masten och i ett beslag på skyddsbågen över de främre ventilatorerna. Jag lägger alltid bommen på däck på nätterna, just av den anledningen, men den natten glömde jag. Så jag gick upp på däck igen och korrigerade vad mitt minne fallerat att minnas. Väl i kojen igen kunde jag inte sova för att det var så tyst...

Vid lunchtid överfölls vi av en riktigt kraftig vind igen, 17 m/s, och jag höll på att ramla av toften av vindkastet, där jag låg så avspänt på madrassen och läste. Vinden höll i sig hela dagen och vi var mycket glada för att vi låg säkert förtöjda. Vid femtiden på eftermiddagen hörde vi Sweden Rescue på VHFen dra igång en räddningsaktion utanför Almagrundet, inte så långt ifrån var vi var.. De tyckte att de hörde ett nödanrop på en dålig mobiltelefonförbindelse, från en segelbåt med tre personer ombord som drev redlöst i de höga vågorna. Räddningskryssare och en helikopter rapporterade kontinuerligt via VHF under sökandet och så småningom kunde båten pejlas in. Seglen var i trasor och virade runt roder och propeller, båten helt manöveroduglig. De tre personerna, en familj med ett barn, vinschades så småningom upp i helikoptern och flögs oskadda in till Sandhamn. En räddningskryssare lyckades trots att "det gick vågor som fan och blåste som tusan", lägga fast en tross på segelbåten och dra in den till Sandhamn. Det tog flera timmar.

Besättningen var en estnisk familj som just köpt båten, Becker 27, i Stockholm och som var på väg hem med den. I sydostlig kuling? Utan VHF?

Det var inte första gången vi hörde Sweden Rescue utföra räddningsoperationer och vi måste säga att vi är mycket imponerade av deras professionalitet och lugn. Det är en organisation att lita på och vi är säkra på att den estniska familjen tycker likadant.

Inga spår efter någon dramatik dagen efter; det var en riktigt trevlig dag och därför ingen anledning för oss att stanna kvar, enär stället inte var tillräckligt glesbefolkat. Ingmarsö har en relativt trevlig men trång lanthandel och priserna där är mycket lägre än i affärerna på andra öar. Affären är välbesökt både av boende på ön och av gäster som kommer båtledes. Dessutom finns det en sjömack i hamnen som är lika välfrekventerad som affären. Med andra ord; trångt. Vi lägger oss alltid på svaj i hamnbassängen när vi handlar där och tar jollen in till bryggan istället för att böka in oss i gyttret.

Vi hade mött många båtar på vägen dit, men ändå blev vi förvånade när vi efter besöket på Ingmarsö, gled in i Paradiset, Jolpan, och såg att det var packat - det fanns knappt plats för ankarliggare annat än på gränsen till farleden. Vi la oss nära den lilla ö som finns i stora fladen och när vi backat in ankaret ordentligt och fått upp sittbrunnskapellet, kom en kvinna ner till stranden och sa att hon tyckte att vi låg för nära ön. Nu låg det båtar runt hela ön och vi låg inte mycket närmare än någon annan. Men vi vill inte förarga någon, så vi halade in ankaret och ankrade om så långt in fladen man kunde komma. Där kunde vi knappast störa en käft, för det fanns bara vass som grannar. Och det är inte så dumma grannar. Har man också myggnät att täcka över däcksluckor med, är det inte så dumt.

En natt räckte för oss i Paradiset, så himla trevligt var det inte där. Rödlöga däremot är mycket mer av paradis och dit ville vi igen. Halvvägs dit avbröt vi solskensfärden för ett plötsligt uppdykande regnmoln. En lämplig och tom ankarvik

uppenbarade sig mycket lägligt och vi hann ankra innan regnet vräkte sig ner över oss. Och eftersom vi redan ankrat och platsen inte helt förkastlig, stannade vi resten av dagen också och tog natthamn där.

Nästa dags soliga morgon förde inte med sig någon värme - det var kallt så in i Norden i kryssvindarna upp mot Rödlöga.

Trevligt att se att det ändå fanns platser i lä, där folk kunde gotta sig precis som om det vore varmt. Det gav ett sken av sommar.

Strax innan Svartlöga fikade vi och Marie hade gjort överdådiga smörgåsar för att muntra upp oss i kylan. Därefter gick vi för motor i en inomskärsled vid norra Svartlöga och det var roligare än att kryssa i polarvindarna.

Efter att ha kört runt i sökandet av nya och alternativa natthamnar vid Rödlöga, tog vi den vik vi bruka ta, för det var den enda som var något sånär skyddad från passerande båtars svall. Men vindriktningen var inte riktigt bra för den viken och det blåste lite för mycket. Dock var vi beslutna att stanna för natten - det finns ju gränser hur länge man kan vara ute innan man förvandlas till en isstod.

Fördelen med att det inte var så varmt som till exempel förra gången vi var på Rödlöga visade sig nästa soliga dag, då vi tog en promenad på ön - Lambi orkade gå långt och länge och vi såg mer av ön än vi sett förut.

Rödlöga är något så ljuvligt vackert att gå omkring på, särskilt i "byn". Vi satte oss på en klipphäll nära kaféet och butiken och bara njöt av atmosfären. Andra tycker också om ön, för vi var långt ifrån ensamma. Folk är vänliga när de är på semester. Det är synd att de inte alltid har semester.

I skogen på väg till Seglarberget (där så många båtar brukar förtöja) träffade vi i trädens dunkel på många av mina bittra fiender - myggen. De sätter sig aldrig på kära hustrun och hon brukar ha roligt åt det. Fast det är också hon som kommer ihåg att ta myggsalvan med, inte jag fastän det bara är jag som använder/behöver den. Framme vid Seglarberget doppade vi Lambis tassar i sjön, för att kyla av henne lite. Vi märkte också att det hade börjat blåsa lite och det rakt in i viken där Fiona låg, så vi bestämde att avsluta besöket för året och ta oss tillbaka. Det var bara att konstatera att vi inte hade vindarna med oss det året.

Efter uppiggande fika med wienerbröd, hissade vi segel och for åstad i halvvind. Emellanåt akterlig och fullt njutbar med anständig fart.

Blidösund ångade förbi på avstånd - har den miljövänlig framdrivningsutrustning? Avgasrening? EU-godkänd?

Sju på kvällen låg ankaret säkert i dyn i viken vid Ängsö nationalpark och sittbrunnskapellet rest. Kvart över sju öste regnet ned. Vi skålade för det.

Brådstörtad avfärd

2007-07-17T22:56:00.000+02:00

Vår nya jolle går lätt att lyfta upp med hjälp av stormfockfallet, även om motorn sitter på. Bekvämt, särskilt om jag bara vill göra lite service på den. Service ville

den ju ha, det blev uppenbart dagen innan. Efter rengjorda tändstift, gick motorn åter bra och vi for iväg på en tur bland kobbarna. Det var grönskande och grant,

men vi saknade det glättiga ljus som solen åstadkommer. Värmen fanns också på önskelistan; det är inte så inbjudande att sitta och fika på en klippa om det är småruggigt.

Men somliga verkade oberörda av de låga temperaturerna och betedde sig som om det vore sommar. Ja visst ja, det var det ju också...

Sol fick vi igen följande dag och vi fortsatte norrut i sydvästvindarna, med ordentligt uppknäppta seglarjackor. Av och till åkte nog vantar på också. Marie har svårt att vänja sig vid kombinationen solsken och låga temperaturer, enär sol i Australien brukar betyda värme ur det högre registret. Verkligheten stämmer så att säga inte med vad hon ser.

Men mängden båtar visade ändå på att det var sememstertider, även om vi inte upplevde det som packat, någonstans. Båtar över allt, ja, men det fanns plats för fler. Det

var bara i Paradiset, som vi tog natthamn i några dagar senare, som det var packat.

Vi anlände åter till Stora Nassa, ett av våra favoritställen, men det blåste alldeles för mycket för att ligga i öppna vikar. Vi var nödsakade att ankra på ett småtrist ställe och där stannade vi i två dagar. På den första natten vred vinden så att den kom in från sidan på de som låg förtöjda mot land och jag väcktes av det metalliska klink som uppstår då man slår på bergskilar. Två båtar låg och högg mot berget och var tvungna att förtöja om. Fiona bara vred sig mot den nya riktningen och vi kunde lugnt sova vidare.

År 2005 hade vi en fantastisk sommar och en sagolik tid i skärgården. Mängder med folk ute, men vi hittade alltid en tom ankarplats där vi kunde vara ifred. Solen sken

och den var VARM; det var lätt att bli svettig. Vi gick i land på många öar och upplevde Bullerbyn i verkligheten.

Vi spände också upp vårt soltak, som går från mast till akter, för att få skugga, annars blev det för varmt. Det hände så många gånger, att vi gjorde det på rutin. Förra året hände det inte en enda gång och inte heller det här året, så långt.

Vi seglade ut och in i vikar mellan Grisslehamn - Mönsterås - Öland och kunde inte tänka oss någon bättre plats på jorden. Och vad vi upplevde då, ville vi göra igen.

Det var inte lätt att inte känna ett stygn av lätt besvikelse emellanåt, när vindarna tvingade oss någon annanstans än vad vi tänkt oss och kylan höll oss hukande i lä. Vi var i stort behov av att fylla på våra mentala och fysiska reserver med sol och värme för kommande vinter, men så långt hade vi burit mycket mer kläder än väntat.

En blåsig dag följdes av en ännu blåsigare natt och vi låg båda två vakna och lyssnade på ljuden. Var allting som det skulle, eller höll något på att hända? undrade vi. Fiona svängde kring sitt ankare och vi kände att hon också gungade, trots att vi låg i en relativt skyddad vik. Men det blåste så pass mycket att det hann byggas upp vågor mellan land och båten.

På morgonen hade vinden bedarrat och vi gav oss av i förhoppning att kunna ankra i vår lilla favoritvik. Solen sken och Stora Nassa visade sig från en god sida. "Vår" vik var tom och vindriktningen lämplig, så äntligen kunde vi ankra där, men först efter en omankring, då Fiona svängde för nära land i sin bana kring ankaret. Efter den omankringen kände jag mig helt slut och det kunde nog inte bara skyllas på förkylningen jag dragit på mig.

Tvätta orkade vi i alla fall, men den gången gjorde Marie huvudarbetet. Under tiden jag hängde upp tvätten, gjorde hon i ordning fika och packade korgen. Det var en plats hon sett när vi körde genom arkipelagen, som hon gärna skulle sitta och fika på. Jag hade varit fullt upptagen med navigeringen och hon ville inte störa mig med att peka ut platsen då. Var hon rädd för att jag skulle ränna oss på grund tro? Jag?

Och visst var det en skön plats hon hittat. Det var till och med skapligt varmt där vi satt i lä och jag började känna hoppet om en bättre sommar stiga.

Där vi satt kunde vi se både groda,

blommor, fåglar och sommarnatur i rikligt mått och vi verkligen njöt av våra stund på de trots allt varma klipporna.

På vägen tillbaka kunde vi se över hällarna hur Fiona flaggade med tvätten. Det är inte ofta vi ser någon med tvätt hängande på sin båt - hur gör folk med den när de är ute? Vi har en handvevad tvättmaskin i form av en tunna och den kräver inte många minuters vevande för att få tvätten tvättad och sköljd.

Nästa dag var lätt mulen med slöjmoln på himlen. Inga vidare tecken. Undan för undan blev det sämre och vinden ökade långsamt samtidigt som barometern föll. I preventivt syfte förtöjde jag ett långt rep i land från fören så att ankarlinan och repet bildade ett "V". Det skulle hålla oss även om det blåste upp som attan. Men sedan blev vinden otrevligt byig och vred så att repet till land hängde slakt. Aktern närmade sig land och jag rodde ut med ett ankare från aktern för att hålla ut Fiona från grund. Så småningom draggade det ankaret och vi befann oss i en brydsam situation. Väderprognosen halv fem gav inget hopp om lugnare vindar och jag tyckte att vi inte hade säker förtöjning där ute bland kobbarna.

En efter en lämnade båtarna Stora Nassa och vi bestämde oss för att segla inåt land vi också. Problemet var bara att vi inte hade lång tid på oss när vi väl började vinscha in ankaret, innan vi skulle driva upp på grund. Vi bestämde oss för att vänta in en paus mellan byarna och sedan köra som bara sjutton.

Under tiden tog jag in akterankaret och fick förklaringen varför det ankaret draggade... Inte så ovanligt när det gäller Bruceankaret, enligt vår erfarenhet.

Uppehållet mellan byarna kom och vi satte fart. Marie körde fram mot ankaret, vinden återvände och jag halade in ankarkättingen som besatt. När vi var mitt över ankaret, pumpade jag med ankarspelet tills ankaret lossnade från botten. Resten halade jag för hand in med lera och allt, tills det hängde i vattenbrynet. Sedan rusade jag ner i sittbrunn, tog över rorkulten, satte full fart på motorn och fick Fiona att svänga runt i den trånga viken trots vinden. När det blåser så där jäkligt får man inte tveka, det är bara att gasa på och hoppas att beräkningarna stämmer. Gör det inte det är det bra om man är medlem i Sjöassistans eller likvärdig organisation.

Vi kände oss märkbart lättade när vi kom ut på friare vatten och då kunde vi ta ombord ankaret. Det gick redan en del vågor och det var skönt att vara på väg. Bakom oss var himlen nästan svart, men vi var på väg bort ifrån det. Jag började tvivla på mitt omdöme som skeppare när jag inte kunde förutse att vi kunde hamna i den situation vi hamnade i.

Vid mellanskärgårdens höga trädbevuxna öar hittade vi bra skydd och fällde ankaret. Två gånger. En viss värk började förnimmas i axelpartiet och den lindrades endast något av en gin&tonic...

Sjöräddningskryssaren Brig

2007-07-12T19:23:00.000+02:00

Jag är inte så säker på att jag tycker om att bli överraskad - när det inte gäller presenter, alltså. Den här relaterade dagen blev jag överraskad två gånger och ingen av dem var behaglig. Inte det minsta.

Det började med ett sug att byta ankarvik, bara för att få se något annat. Ivrigt spejade jag mot himlen för att utröna om det ihållande regnet var på väg att upphöra. För dagen vill säga. Halvtimmesuppehåll var inget att hänga i julgranen och odugligt om man vill byta ankarvik "torrskodd". Flera stycken chansade vid de tillfälliga luckorna, men ångrade sig säkert när det började vräka ner igen. Eller också hade de mycket högre toleranströskel än jag. Men sugen blev jag.

Plötsligt tycket jag att det klarnade upp, det blev ljusare på det där sättet som det brukar bli efter ett regn strax innan molnen spricker upp definitivt. Men för att inte störta oss i fördärvet (in i regnet) reservationslöst, väntade jag en stund för att se om det bara var en fälla. Ingen förändring skedde och då hojtade jag till hustrun "nu åker vi!" "Är du säker på att det är en så bra idé? Det har inte lovats något vidare väder idag." sporde hon som har förståndet i familjen. "Jo då, det ser fint ut, jag tror att det är över för dagen", ansåg jag mig kunna påstå som den framstående meteorolog jag kunde ha varit, om jag bara hade gått kursen.

Vi packade snabbt ihop och lättade ankar i 7-8 m/s. Ut på fjärden och upp med seglen, halvvind, härligt. Men vad nu då? Mojnande vind? Och vridande? Och vad är det för blött som faller ner uppifrån? Till råga på allt fick vi börja hålla i oss, för den mojnande vinden varade inte länge, utan den blev snabbt ökande i samma takt som det blöta blev blötare. Plötsligt var vi tvungna att rulla in hela förseglet, hålla i oss för glatta livet och ändå hade vi för mycket segel uppe. 17 m/s och skyfall. Min väderprognos var i klass med SMHIs, eller hur?

Men som alltid upphör även det gräsligaste väder och i vårt fall tittade faktiskt solen fram, så att när vi fällde ankaret vid Långviksskär, 6 sjömil bort, gjorde vi det på en glittrande bölja i en tom vik. Det var inte första gången vi ankrade där, men första gången vi inte fick svårigheter att få ankaret att fästa, för vi använde vårt Bruceankare istället för CQR, som vi nästan uteslutande använder. Jag tror att det är ganska mycket gräs på den bottnen.

Lite senare rodde jag med Lambi till en ö bredvid, rätt hög, för att ta en titt över nejden. Det låg en Sveakryssare på andra sidan ön och de hade verkligen hittat ett vackert ställe. Vi hade räknat med att få vara ensamm i vår del av viken, då det var så grunt överallt, men när jag stod där uppe på berget, kom en Viggen och tuffade förbi Fiona. Jag studerade den mycket skeptiskt och väntade mig att den skulle gå på

när som helst. Men den rackaren förtöjde vid en flat häll, där jag inte trodde att ens en motorbåt kunde lägga till. Trevligt med grundgående segelbåtar.

Sedan såg jag en sådan där slingrande sak med sick-sackmönster, men om den nämnde jag intet till hustrun. Det är inte alltid hon behöver veta vad som finns i den svenska faunan.

Mitt under vår gin&tonicstund, när vi verkligen njuter eftermiddagens värme under sittbrunnskapellet, puttrar en motorbåt in, tydligt letande efter en bra förtöjningsplats. De gör en sväng och går utåt igen, inte så långt ifrån Fiona. Märkligt nog stannas motorn och jag tänker att det nog inte var meningen. Jag tittar åt deras håll och ser kvinnan hiva i ankaret från fördäck. Men båter driver vidare, just mot den ö där jag lite tidigare klivit iland. Sedan hör jag henne ropa "hjälp, vi driver, ankaret fäster inte!" Vid det laget ligger de långsides mot den otrevliga bergssidan och mannen hoppar ur båten för att hålla ut den från stenarna. "Hjälp", ropar kvinnan förtvivlat igen och jag hojtar tillbaka att jag kommer, ska bara hänga på motorn på jollen.

Jag tar mig ut till dem och föraren säger att motorn bara dog. Mitt förslag att dra ut dem en bit, tas tacksamt emot. Jag får en lina och lyckas få ut dem något, men motorn går inte bra och jag kan inte både lirka med den, den vill bara gå på höga varv, samtidigt som jag håller i linan. Men de går fria och driver lite längre bort, men mot ett grund mellan två öar. De slänger i ankaret igen, en dragg, men jag tyckte ankaret såg misstänkt ut. Föraren säger att ankaret inte fäster den här gången heller, men då ber jag att få titta på det och halar hem på linan. Mycket riktigt, bara ett fly är ute, de andra spärras av låsringen. Jag lyfter snabbt upp den och fäller ut de andra flyna, visar dem hur ankaret ska se ut när man slänger i det och gör så själv också. Det hugger omedelbart och båten stannar innan grundet.

Sedan tar jag en lång lina från motorbåten och ror den iland, så att de kan förtöja mot berget. Då går plötsligt deras motor igång. Jag ror tillbaka och föraren säger generat, under tiden deras två små barn storögt tittar på mig, att de bara hade lånat båten och att han inte märkt att dödmansgreppet lossnat...

Han frågar om jag vet ett bra förtöjningsställe och jag far iväg med jollen till en lämplig plats och guidar in dem dit. De var mycket tacksamma och jag glad att jag kunde hjälpa dem ur deras svårigheter, men samtidigt lite fundersam angående deras kunskaper.

Kvällen blir fin för oss alla. Solen är generös mot envar.

Orm

2007-07-11T18:37:00.000+02:00

I början av säsongen bestämde vi att efter besöket i Mon, skulle vi låta vädret styra vår färd. Den här sommaren ville vi ha den värme vi inte fick sommaren innan. Men om det var möjligt, ville vi också vara i Stockholm för Tall Ships race sista veckan i juli. När så vädret klarnade upp den fjärde dagen i "midsommarviken" och vinden kom från syd-sydväst, gjorde vi raskt i ordning båten och hissade segel. Det blev en lyckosam dag - vi gjorde inte ett enda slag på hela den 25 sjömil långa resan, trots att färdriktningen böjde av flera gånger. Halvmulet, men ganska ljust och det går ju an.

Natthamn tog vi i en grund vik utanför Nynäshamn. Vacker men inte med den bästa ankarbotten. Vi har sett endast en båt i den förut - de andra tenderar att ankra mot bergen strax vid ingången till viken och det passar oss bra. Morgonen kom med det solsken vi så längtade efter och vi fick en bra start på en dag som inte skulle förbli solig.

Men den började så pass bra att jag frågade hustrun om hon stod ut med att jag hissade gennakern i de lätta vindar som rådde. Märk väl att jag skrev rådde. Nu kan man fråga sig om hustrun är rädd för att segla med det seglet, eller om det är något annat som oroar henne? Sanningen är att hon tänker på mig och mitt välbefinnande - jag har nämligen under det tiotalet gånger jag hissat det seglet, lyckats hissa det på alla möjliga och omöjliga sätt; i skothornet, i halshornet, bakochfram, på fel sida om förstaget, med timglas eller snurrat runt sin egen axel ett antal varv plus några andra varianter som inte går att beskriva. Det gör heller inte röran som uppstår vid dylika tillfällen. Vid några tillfällen har seglet kommit upp hissat i fallhornet och utan knutar. Det har varit roligt. För den

som inte tror mig vill jag härmed företa bevis i form av ovanstående bild.

Det måste ha varit den behagliga morgonen som försatt hustrun i ett något avspänt och avtrubbat humör, för hon gick med på det med endast ett upplyft frågande ögonbryn. Och fråga mig inte hur det gick till, det är fortfarande ett mysterium för mig, så fick jag upp seglet som det skulle. Raskt fick vi upp en angenäm fart i de labra brisarna och vi njöt väldeliga. Särskilt njöt vi (mest jag) när större och snabbare båtar med bara vanliga segel hissade, försvann bakom oss.

Men säg den glädje som varar, blott en timme senare hade vinden ökat till en styrka där ytterligare ökning skulle medföra betydande svårigheter att få ner ~~fanskapet~~ det stora seglet. Vis som jag är, tog vi ner seglet då och den gången hamnade bara en mindre del av seglet i sjön. Inte så illa.

En halvtimme senare hade vinden mojnat till en lätt bris.

Till seneftermiddagen nådde vi helt klart frostnupna och med vindrufs till Biskopsöns arkipelag, också en plats vi velat undersöka. Entrén var minsann inte utrustad med dubbeldörrar, utan snarare en enda smal dörr. För nerkylda att vara modiga, tog vi ner seglen och motorerade försiktigt in, ängsligt stirrande på ekolodet och sjökortet.

(Dagen efter såg vi en båt komma vrålande in genom samma entré, med alla klutar satta.)

Den först utvalda ankarplatsen visade sig vara halvvägs in i en passage, så den strök vi utan större grubbleri. Nästa och enda oss veterligen, låg i den populära delen och från den skog av master vi kunde se på avstånd, redan flitigt nyttjad. Dit såg vi oss nödgade att gå och vi tog oss också dit, men först hälsade vi på en sten. Vi la märke

till under de två dagar vi var där, att de flesta båtar smög mycket försiktigt runt den och några andra förrädiska upphöjningar av jordskorpan.

Nu är det ju så att de allra flesta vill förtöja mot land och därför finns det ofta svajplats för en eller ett par båtar till i en redan full vik. Viken var inte riktigt full, men fram för allt kunde vi ta den ankarplats vi ville och när vi efter ett par omankringar fått fäste för ankaret, kände vi oss mycket nöjda med platsen. Fiona svängde i vinden nära grunden, men aldrig för nära. Bara nära.

På den närmast liggande ön, bredde jag dagen efter ut och lät sol och vind torka en viss gennaker. Den dagen rodde vi också i land och när vi travade längs en stig uppför berget, blev hustrun mycket misstänksam varför jag plötsligt vände när jag rundat en buske och ville gå runt den på andra sidan. "Det var väl aldrig en ORM?", frågade hon med stor skepsis. "Nejdå", svarade jag sanningsenligt, "här finns det inga ormar" och det var ju sant, just på den fläcken och i just det ögonblicket. "Varför tror jag dig inte?", frågade den kära. "Ja se, det förstår jag inte", sa jag med blicken riktad åt ett annat håll...

Inte ett dugg lugnad av mina försäkringar utan mer för att hon beslöt sig för att ta Gud i hågen och för att hon ville upp till toppen av berget, beslöt hon sig för att gå vidare. Tveksamt. Se där en käck och hurtig kvinna.

Uppe på toppen kände hon sig rikligen belönad för sitt mod.

Andra har minsann mod i överskott. De kunde gärna få dela med sig till mig, tycker jag. De här gossarna tog sig seglandes in med en frisk bris i ryggen genom ett mycket trångt sund, hur nonchalant som helst, och la sedan till mot berget utan att starta motorn. Hå hå, ja ja. Känner för att dra något gammalt över mig.

Lyriska stunder

2007-07-08T17:34:00.000+02:00

Vi hade, som sagt, under natten hamnat i samma vik och på samma plats som vi låg i på midsommarafton ett par veckor tidigar. På morgonen noterade vi vilken skillnad solsken gör över ett sceneri - hur vackert ter sig inte något som en grå dag bara såg halvt trist och oinspirerande ut. Sceneriet från vårt "frukostfönster" var så urtypiskt ostkusten; faluröda stugor med vita knutar, flaggor på sina stänger, gröna kullar och gräs, bryggor med förtöjda båtar och så förstås vattnet. Några lekande barn till det, fullbordar bilden av sommarglädjen. Det är ta mig sjutton lätt att bli lyrisk vid sådana tillfällen och gratulera sig till turen att ha båt.

Har man sedan jolle också, väntar än fler lyriska upplevelser runt hörnet. Skärgården är så full av kontraster att man baxnar åt vilket håll man än tittar. Åt ena hållet blommor och gölar, skog och vass.

Åt andra hållet vass och stenblock och sedan den fria horisonten och blicken lägger sig drömmande vid synrandens blåa fält.

Går man sedan upp riktigt, riktigt tidigt (till exempel på grund av trängande behov) och har glasögonen på sig, kan man få se vad djurlivet har för sig innan vi kommer upp och stör. Friden som så tidigt lägrat sig över viken, är inte alls sövande utan snarare tvärtom - på med kaffehurran så att man kan njuta av den fullkomliga svenska skärgårdmorgonen med något varmt inombords. Sedan kan man ju gå och lägga sig igen, så att man inte skrämmer sin kropp alltför mycket genom att låta den tro att det är dags att gå upp på riktigt.

Finns det också vyer som på bilden ovan, känner åtminstone jag mig som att jag vore utomlands vid en lagun med små palmer och vad som nu växer där.

"Kom inte hit, det här är vår!"

Skulle man nu vilja se något annat också, så finns alltid djurvärlden runt omkring oss och där händer det alltid något som får en att begrunda likheterna mellan människors beteende och djurens.

Ack ja, skärgården den ljuvliga!

Tråkviken

2007-07-06T11:39:00.000+02:00

Vi har också begåvats med uppmuntrande segling och således inte bara puttrat runt i vikar och i trånga leder. Från Ormöarna var det inte långt till Oxelösund, där vår kära vän Björn jobbar på lotsstationen och vi tänkte locka över honom till vår båt igen på middag. Året innan, på vår väg hem från västkusten, hade vi äran att se honom ombord på en middag som tog slut först på småtimmarna. Vi tänkte utnyttja honom igen för en spirituell kväll.

Nackdelen med färder upp och ner längs ostkustens skärgård är Tråkviken (Bråviken), som vi aldrig haft något nöje av. Det är svårt att sätta fingret på varför vi inte tycker om den passagen, vi bara känner ovilja. Den gången hade vi dock tur och kunde segla över i rask takt, utan besvärande sjögång. Återigen blev vårt namn Motström (Nordström), då vi mötte en armada av båtar, alla på väg åt motsatt håll. Fast eftersom de var i majoritet får man väl anse att det var vi som var på motsatt väg, något som vi upplevt ofta.

Runt Oxelösund är det dåligt med vackra, obebåtade vikar som också skyddar mot svall och vind. På norrsidan om leden finns däremot en stor, skittråkig vik och således tom på båtar, något vi uppskattar mer än vacker utsikt. Vad vi upptäckt dock är att om man bara går närmare de ställen som inte ser så inbjudande ut, kan man upptäcka rätt

vad det är, en liten guldkant mitt i det trista. Vad sägs om ovanstående vy? Utefter ena sidan, som kantades av ett högt berg med tråkiga granar och tallar, stack det ut den här lilla tungan och alldeles invid var det en liten vik in i berget, för grund för oss men som gav det svajutrymme och avskildhet vi önskade. Leden in till Nyköping syns i överkant av bilden. Resten av viken/bukten var inget att hurra för, men dit behövde vi inte titta.

Vi seglade nästa dag också, det blåste friskt. När vi kom ut i leden, in i sundet, rullade vi in genuan och seglade för bara riggen - 2,5 knop. Spännande. Sladdade sedan in till lotsstationen och gjorde fast i Björns boj utan att den här gången sänka några andra båtar eller demolera bryggan. Björn kom och välkomnade oss med orden "behöver ni något från sta´n?" och det gjorde vi ju; vitt bröd och vin till middagen. När vi kom tillbaka hade hustrun tvättat och hängt ut den på tork, som den goda kvinna hon är. Senare lagade hon också middagen. Jag? Nej, det där är inte min grej, jag nöjer mig med att bara vara stark och vacker...

Kvällen slutade lite tidigare än förra gången, men det blev i alla fall en ny dag innan vi gick och la oss.

Hustrun säger att mina val av tidpunkt lämnar en hel del övrigt att önska, och hon fick vatten på kvarnen när vi korsade fjärden utanför Nyköping följande dag. Det blåste en del, det gick fort och högt och det lutade. Jag hade siktet inställt på en smal passage och jag ville inte göra några slag, utan gå rakt på, för efter passagen skulle vi kunna slacka lite på skoten och gå rakt in i den nya farleden norr om Broken. Jag såg några brädhögar korsa vår väg längre föröver, men tänkte inte mer på det än att de säkert hinner undan innan vi nådde fram.

Hustrun undrade plötsligt om jag visste vart alla båtarna på vår babords sida var på väg och om vi skulle komma ivägen för dem. "Vilka båtar", undrade jag och tittade åt det håll hon pekade. Jag satt nämligen med ryggen mot och hade ingen lust att vrida nacken ur led för vad som helst. Men eftersom jag gärna ville svara på hennes frågor, tittade jag efter. Döm om min förvåning när jag såg att allt vad brädgårdarna i länet lyckats skrapa ihop från när och fjärran, kom skenande undanvind i skepnad av M22, M25 och M30 med spinnaker satta. Det var ju för tusan en stor segeltävling på gång och det var ju ett som är säkert att de inte tänkte väja för mig som kom i en oortodox plasthistoria med staket och rostfritt och pinaler kors och tvärs. Inte nog med det, något styrbord om vår kurs hade de sina rundningsmärken och det betydde att en och samma båt kunde bereda oss två bekymmer på samma gång. Så jag kopplade in autopiloten och blundade... Skämt åsido, jag gjorde blixtsnabba (tro det eller ej) matematiska beräkningar angående vår fart, dito deras både före och efter rundning och kom fram till att det borde gå att korsa banan i en lucka i fältet utan ändringar av vår fart och det utan att störa de tävlande. Intressant var det att braka rakt in i getingboet och komma ut på andra sidan utan att ha blivit stucken en endaste gång. Vi var de facto inte ens i närheten av de tävlande båtarna, kom det att visa sig.

Men jag blev straffad för att jag inte ändrat kurs och inte genat över banan när vi kom in i leden. Vi fick lite lä från öarna och det var knixigt att hålla fart på båten. Vi mötte några båtar och det var trångt. Jag hörde det där typiska bruset som kommer från segelbåtar som gör fart och när jag vände mig om såg jag en S 30 gå betydligt fortare än vi och han tänkte dessutom segla om. Precis vid norra inloppet till Broken låg han utanför oss på läsidan och jag tänkte att han hinner aldrig om oss, utan kommer att gå på grund eller också kommer våra båtar att träffas lite väl intensivt. Så jag tänkte vara vänlig och slå tidigare och gjorde så. Samtidigt slet han ner sin stor och rullade in focken och svängde in mot Broken, den lömske rackaren, och mitt i slaget kom skotet vårt hårt i beknip. Jag slet men det satt fast och just då forsade tre båtar mot oss från andra hållet. Kalabalik! Igång med motorn och fullt skaft framåt med back i seglet. Där fick jag för att jag var snäll, tänkte jag surt. Men allting redde upp sig och solen sken, så vad sjutton...

Vår vingliga färd; den blåprickade linjen

Motorgång ett tag och så segling full fart över nästa fjärd. Marie hade läst i Granaths skärgårdsguide att det fanns intressanta krypin för de mindre räddhågade i ögruppen som ligger söder om Västra Stendörren och de tänkte vi undersöka.

Vi hade flera chanser att köra fel och det är i sådana situationer som en plotter gör sig mest förtjänt. Men vi hade nog klarat det utan plotter också, bara vi varit uppmärksamma, för så svårt var det inte. Dock skulle vi inte ha gett oss in dit vi gick utan guideboken, för på sjökortet är det bara markerat mörkblått. Det var

synnerligen smalt mellan kobbarna och då vi drev lite sidledes på grund av den relativt starka vinden, fick vi en lätt grundkänning, men vi bara fortsatte ända tills det blev för grunt för fortsatt färd och där i grytan la vi ankaret. Svajutrymmet var snålt tilltaget, men om inte det blev något vindvrid, borde det gå bra. Jag tenderar att chansa en del faktiskt. När chansningarna går hem, är det fantastiskt. Om inte, bannar jag mig själv för att vara så obetänksam. Hustrun förlåter mig dock för detta. Oftast.

Ibland låg Fiona väldigt nära en av öarna och skulle ankaret dragga det minsta, så fanns det en stor risk att rodret kunde skadas. I sådana situationer chansar jag inte gärna och därför skarvade jag ihop tre linor och rodde iväg till en kobbe och gjorde fast dem där meddelst en bergkil. Då kunde vi sova tryggt.

Följande dag sken solen och då var jag kung, för vår ankringsplats var inte av denna världen, så vackert var det. Och inte en kotte försökte ta sig in heller, under den tid vi var där. Många åkte förbi, stannade till och tittade när de såg Fiona långt in bland kobbarna, men fortsatte efter en titt i sjökortet, förmodligen.

Vi tog en tur med jollen, som vanligt, för att se vad som fanns runt omkring. Ett enda hus såg vi på en egen ö. Vi kunde svårligen tänka oss att det skulle vara någon passerande båttrafik där omkring, så de husägarna hade nog ett mycket avskilt ställe i en sagolikt vacker natur. Från vår plats på ön vi klev upp på, såg vi den vanliga flottan av båtar passera i farleden. Det är något visst med segel i en solig skärgård; det känns så sommaraktigt då och är kanske mångas sinnebild av just svensk sommar.

Det blev en skön dag och vi fnulade med vad vi hade lust med, skriva till exempel. Solen sken men det var aldrig något tal om att ta ner tältet, för det var fortfarande kallt i vinden. Och det blev aldrig riktigt varmt den sommaren, eller hur?

Det här är en ovanlig syn för mig i dubbel bemärkelse. Först för att en kråka äter fisk och för det andra att mås och kråka kan samsas om samma mat. Någon av er som sett något liknande?

Eftermiddagsprognosen talade om vridande vindar till följande dag och vi bestämde att flytta på oss på morgonen. Men när jag gick upp för att göra ett besök i det lilla rummet, märkte jag att vi redan fått vindkantringen. Det blåste inte så mycket, men vi hade svängt och låg hotande nära den lilla kobben som vi hade förtöjt vid. Det fanns inget annat att göra än att ankra om. Jag provade på två ställen men inget av dem gav tillräckligt mycket utrymme för svajankring. Kanske att det hade sett annorlunda ut i dagsljus - i halvmörkret förvrängdes avstånden. Jag sa till hustrun att vi borde nog ge oss iväg innan det blåste upp och medan vi ännu hade chansen att navigera i lugnt väder.

Så gjorde vi, men det var trixigare att ta sig ut på natten, än det var att ta sig in på dagen. Dock visste vi hur det såg ut i dagsljus och det hjälpte oss när vi skulle ut. Vi ankrade på nytt i samma vik som vi låg i på midsommarafton (den låg alldeles i närheten) och den visste vi skulle vara bra. Mer tacksamma än irriterade, gick vi och la oss ett par timmar senare och återigen kändes det tryggt. Sån´t är bra för nattsömnen.

Mot norr!

2007-07-01T21:06:00.001+02:00

Förra sommarens väder räckte lång näsa åt oss som lämnade Stockholms skärgård för det lågtrycksbetonade västkusten. Maken till vackert väder lär det inte ha varit på många år och vi ångrade djupt vårt val. Det här året tänkte vi undvika obehagliga överraskningar i form av dåligt väder (även om det började dåligt) och följa solen, som vi trodde skulle hålla sig på samma plats som i fjol. Sålunda seglade vi tillbaka mot varifrån vi kommit och slingrade oss ett par timmar för motor i stiltjen mellan öar

och grund till Ormöarna, vilka vi flera gånger lagt märke till från farleden och undrat över - finns det orm där eller ej? Skämt åsido, hade vi trott det fanns orm där, skulle hustrun vägrat att ens överväga ankring i dess närhet. De 10 farligaste ormarna finns i Australien och hon har fått sig itutat att man absolut måste akta sig för ormar. Inte att undra på, när somliga sorter inte blir rädda och flyr utan tvärtom börjar jaga en istället. Huggorm eller brunorm, det går på ett ut enligt henne. Orm som orm, de är farliga och inget kan övertyga henne om motsatsen. Jag har försökt, men varje år publiceras något om någon som blivit ormbiten och det omintetgör alla mina ansträngningar.

Det fanns andra utan ormskräck, och de var förtöjda mot land. Se bara hur behärskat den här besättningen tillgodogörsig kvällsolen. Inte ett spår av rädsla syns i deras anleten trots faran de befinner sig i om man tror att namnet på öarna speglar dess population.

Fortfarande ostungna och vid liv, kunde hela besättningen njuta av en solig frukost på det blå. Visserligen molnigt men varmt och lä i tältet. Inga grannar, varken människa eller orm, och vi hade fullständig frid i vår vik. Inget regn i sikte heller och vi beslöt att utmana turen och åka runt med jollen för att se vad som fanns på andra sidan. Varför är människan alltid nyfiken på det? Om man inte alltid ville bara ville se vad som fanns bakom krönet, runt hörnet, på andra sidan och så vidare, skulle man slippa obehagliga överraskningar och strapaster man ångrat. Men å andra sidan, man skulle aldrig upptäcka något nytt. Men är det det viktiga i livet? Tänk om man kunde vara förnöjd med vad man har och var man är? Hu, det låter tråkigt...

På andra sidan var det så vackert, att vi var tvungna att stiga iland och gå upp till högre höjder för att begapa vad som breddes ut inför våra blickar.

Från den ön upplevde vi något som kan beskrivas som ett koncentrat av vad ostkustens skärgård kan bjuda på; kala hällar, träd och blommor, buskar och bär, mossa och svampar,

fåglar i mängd, likaså segelbåtar, vidsträckta vyer och små, trånga vikar. Kan det bli vackrare? Och överallt finns en privat vik just för dig, om du har lite tid att leta. Vi motstod vår strävan att vara energiska och satt kvar likt timanställda en lång stund alltmedan tvätten torkade i solskenet. Men till sist ville jag fortsätta, för jag ville se hur det såg ut runt udden...

Midsommar, Mon och mor

2007-06-29T22:52:00.000+02:00

Via en grundstötning som fick kringvarande båtars besättningar att kasta sig upp i sittbrunnarna för ~~beskåda klantarslet~~ se om de kunde vara till någon hjälp, då vi var på väg in i en vacker vik en bit ut från Arkösund och via en ankarvinschstång som på grund av jordens dragningskraft, hoppade av sig självt ur ankarvinschen under ankarmanöver och la sig djupt under den yta, på vilken vi och Fiona låg, och som medförde betydande svårigheter att få upp ankaret, nådde vi semesterbyn Mon, Norra Finnö, där min mor, bror och svägerska traditionsenligt spenderade en vecka. Noteras skall angående det beskrivna eländet ovanför, att det inte var helt nattsvart hela tiden - solen sken å det härligaste hela morgonen dagen då vinschstången dök i plurret. Det enda mörker som då rådde, var det jag hade inombords.

Men solen rår på dylika omständigheter om den skiner tillräckligt starkt, och det gjorde den hela dagen. Mitt mörker skingrades för den sagolikt vackra färd vi fick,

när vi vek av från farleden och gick på sidan av den. Vilken skärgård som blottades för oss! En ny pärla att lägga på minnet.

Det rådde knappast någon trängsel vid gästbryggan i Mon och det kan ha att göra med att den området är lite av en avkrok. Campingen är livligt frekventerad för det är inte svårt eller långt att ta sig dit med bil. Med båt är det skaplig avstickare och leden kräver också uppmärksamhet - det finns en och annan sten under den fagra ytan.

Vi har börjat ta det lättvindigt numera, efter några turer till och från Mon. Annat var det första gången, har jag ett svagt minne av. Hustrun påstår i alla fall att jag var djupt koncentrerad och knappt talbar och det är kanske därför jag inte minns så mycket. En blick på sjökortet kan få en mer lättskrämd skeppare att hålla sig till farleden istället. Man kan undra varför jag dras till områden som ser ut att ha allehanda undanskymda vikar, istället för att dundra in i det lättåtkomliga? Har jag så tråkigt att jag behöver en utmaning, eller?

Visst är vyn uppifrån mors hyrstuga värd lite ansträngning?

En annan fördel med att besöka Mon är att det fanns två bilar att tillgå, om man är släkt med ägarna vill säga. Poängen med bilarna är att det är gjort i en handvändning att köra till Söderköping, där det finns en järnhandel som säljer rör på metervara, rör som till exempel passar i en ankarvinsch. Visserligen inte rostfritt, utan bara galvat, men som fungerar lika bra som det ursprungliga. 80 kronor kostade det.

Eftersom jag lärt mig att också ting kan vara självmordsbenägna och rätt vad det är ta och dränka sig, borrade (självklart har vi borrmasking med ombord, det har väl alla?) jag hål i den nya stången utifall att också den skulle få suicidala tankar. Numera binds stången fast medelst snöre i mantåget varje gång den används.

Fem dagar på land räcker, även om det är med familjen. Eller kanske just därför.

Jäkt!

2007-06-22T21:51:00.000+02:00

Packningsbekymmer

När vi väl börjat packa insåg vi att det tar en fruktansvärt lång tid att få ner
tingen i någon sorts ordning, så att det går att packa upp dem också utan att behöva leta efter en gaffel i en kartong, kniv i en annan och så vidare. Sedan undrade vi många gånger när vi tittade på en del av våra saker, om vi verkligen ville ha dem eller om de skulle bort. En nyttig urskiljningsprocess, men ack så tidskrävande. Plötsligt fattades det en vecka i tid och en lätt känsla av panik kröp upp. Långa arbetsdagar belönades med framgång, för kvällen innan flyttlasset skulle gå, var allting trots allt packat. Vi var också helt färdiga. Vems idé var det att flytta egentligen? Ja visst ja, det var ju min...

Tidigt på lördag morgon dök yngsta son och yngsta dotter upp med lånad bil och hyrd släpvagn. En timme senare var vi på väg, sedda av ingen - det var för tidigt på morgonen. För tidigt för mig också, men jag kan om jag måste. Yngsta dottern kände också av den tidiga morgonen, för hon låg i baksätet de första timmarna. Eller var det på grund av pubbesöket kvällen innan? Nå, hon kom i form senare i alla fall och gottgjorde sin bristande insats på morgonen.

Så småningom anlände vi till vår nya hemstad och vi lastade ur i rask takt. Sedan for vi till vår nya båtklubb där vi lämnade vår bil för sommaren. Vi åkte tillbaka till Nynäshamn och Fiona med sonen och dottern och la oss rätt trötta tillrätta i kajutsofforna för en stunds vila innan vi orkade lägga oss på riktigt. Följande dag skulle tillvaron komma att kännas annorlunda i Nynäshamn - från hemmahörande till besökare.

Man ser med andra ögon på det man är på väg att lämna och så gjorde vi när vi klev ut i sittbrunnen följande morgon. Vi tänkte att "det är sista gången vi här, nu ska vi

fara härifrån" och då kändes det vemodigt. Det var inte ett självklart val att lämna Nynäshamn, utan mer påtvingat av omständigheterna och som vi inte rådde över. Kunde

vi fått ett annat boende (haft råd) hade vi stannat. Skärgården har en oemotståndlig lockelse på oss och finns det då något bättre än att bo mer eller mindre i den?

Det blir inte alltid som man vill.

Avresa

På måndagen fick vi pengarna för lägenheten och lämnade nycklarna. Sedan storhandlade vi för några månader till sjöss. På tisdagen lämnade vi nycklarna till båtklubben och tog farväl av vår kära kanslist. Därefter hissade vi segel och då var vi definitivt på väg - det fanns inget som band oss till Nynäs längre. Trots att det regnade (inte sista gången den sommaren) såg det ut som ett skimmer över sta´n, när jag tittade tillbaka. Jag borde nog söka för det.

Vi tog oss inte långt, för det där regnet var enerverande och vi hade inte den minsta energi för några strapatser, dem hade vi haft nog av de senaste veckorna. Två dagar låg vi i en vik och tryckte, innan vi kände oss något sånär till mods för att ge oss i kast med motsatsen till högsommar. Orken räckte däremot inte till att kryssa och efter några distans packade vi ihop seglen och gick helt skamligt för motor ett par

timmar, ända tills vi hittat en vik som vi tyckte vi kunde föredra några dagar. I alla fall en dag till, då midsommar skulle infalla påföljande dag och de meteorologiska instituten inte lyckats spåra någon sol för området. Dock tyckte de sig ana lite mörka moln i fjärran, tyngda av väta.

Turligt nog lämpade inte molnen på midsommarafton, av sig hela sin börda, utan skvättade mest då och då. Det var inte mer än att folk kunde vara ute ändå, om man har svenskt sinnelag i alla fall. Det finns ju parasoller och det är inte bara sol som de skyddar mot.

Folket i de här husen hann till och med äta upp sin tårta innan nästa skvätt dråsade ner från himlen. Barnen brydde sig däremot ifall det regnade eller ej; i lekens värld spelar sådana trivialiteter ingen roll.

Vi satt ståndaktigt inombords och vägrade heroiskt att ge efter för trycket att dinera sillen i sittbrunnen, trots att vi har lyxen att ha ett sittbrunnstält. Månntro det är därför vi ser så glada ut? Inte var det för vädrets skull i alla fall.

Turister utan stress

2007-06-11T17:56:00.000+02:00

Jag förstår inte hur jag kunde negligera att vi hade en mängd saker att packa innan flyttningen. Istället seglade vi omkring, bland annat till Trosa igen på en tredagarssejour. Bekymmerslöst turistade vi som om vi hade all tid i världen. Vi körde

med jollen upp i stadskanalen så långt man kunde komma, sedan tillbaka och klev iland mitt i staden och drev omkring där i allsköns ro. Jollen tog in lite mindre vatten när det bara var två personer ombord, men utan öskar var det inte lämpligt att färdas.

Som vanligt när vi besöker Trosa, högg vi en boj strax utanför. Vi har aldrig sett någon förtöjd vid dem och vi låg där utan dåligt samvete. Men förvånade blev vi på morgonen då vi fann oss omringade av optimistjollar och snurrebåtar. Vi hade förtöjt samma helg som den lokala båtklubben hade en av sina stora tävlingar. En funktionär kom och språkade med oss och sa att de hoppades att vi inte skulle känna oss störda av dem. Det var då vi tog jollen upp till sta´n.

Medborgarskap

Vi seglade hem i tid för Marie att gå och bli välkomnad på nationaldagen, under högtidliga former vid Hembygdsgården av kommunens representant, som ny medborgare i landet tillsammans med ett antal andra som också fått medborgarskap. Det var fint gjort av kommunen att uppmärksamma de nya medborgarna och att välkomna dem under hedervärda former. Jag hoppas att alla kände sig smått betydelsefulla, åtminstone för

dagen. Fast somliga såg ut att tycka att det inte var någon särskilt, om man får döma av deras klädsel.

Några dagar senare var Marie iväg på tjejmiddag i Södertälje, då ett gäng australiska kvinnor hade en överraskningsfest för en annan australisk kvinna som snart skulle föda sitt första barn. Hennes man är också svensk och han och jag (middagen var i deras hus) flydde till sta´n några timmar. Hur lugnt och skönt var inte det?

Följande dag åkte vi ut med Fiona igen och den här gången med en alldeles ny jolle, som vi några dagar tidigare köpt i Västerås. Det var ett demonstrationsexemplar som de haft på senaste båtmässan i Stockholm och vi fick den till ett oemotståndligt pris. Priset avgjordes mycket av att jollen var röd och de allra flesta köparna, inklusive oss, ville ha grå. Men med en sådan stor rabatt spelar färgen underordnad betydelse så länge den är acceptabel. Vi kommer inte att ha några problem med att hitta var vi lämnat den när vi förtöjt vid någon ö i alla fall.

Jollen visade sig vara överraskande lätt både att ro och köra med motor. Den har två tofter så man sitter på rad i den, precis som i vår gamla. Skillnaden är bara att då hade vi lösa plankor som vi la över pontonerna. Föga vackert. Och den var lite tung att ro.

Belöningen för att vi rodde istället för körde med motor, var att vi kom nära djurlivet och vi anade kommande fröjder uti skärgårdarnas rike.

Sex dagar kvar till flytten och vi hade ännu inte packat klart.

Lyckad affär

2007-05-28T17:56:00.000+02:00

Våra farhågor förbyttes i eufori dagen efter den livligt frekventerade lägenhetsvisningen, när bror min under själva budgivningen meddelade att buden haglade, det ena högre än det andra. Det stod tidigt klart att lägenheten skulle bli såld och det till ett mycket högre pris än vad vi kunnat föreställa oss.

Jag började föreställa mig vilka nya saker vi kunde lägga rabarber på för överskottet...

Tid för segling

Med lägenhetsaffären i stort sett i hamn, kunde vi ägna oss mer åt segling igen, precis som det borde vara. Några turer på Mysingen, bland annat till vår klubbholme

och till en närliggande vik, återupprättade våra slitna själars darrande balans.

Darrande balans kände måhända kaptenen på den här båten när han skickligt lyckades fånga telefonkabeln som vi så sorgfälligt undvek att ankra vid. På bilden ser det enkelt ut, men från början var kabeln ringlad runt tenen på ankaret också. Till hans heder skall dock tilläggas att han trots regnet och att jollen behövde tas fram ur sin påse och pumpas upp och att det blåste smått hårt inne i viken, inte såg ut att härja med sin besättning eller fara fram som en dansande dervisch i extas. Naturligtvis gissar vi bara att det var så det gick till, för varken vi eller någon av de andra besättningarna på båtarna i viken stirrade hämningslöst på deras förehavanden; sådant är ju ofint.

Darriga på händerna var vi inte en vecka senare när vi förde vinglasen till våra munnar då vi firade vår troligen sista bröllopsdag på den restaurangbåt, där vi hade vår bröllopsmottagning för fyr...fe..ja, för några år sedan. Nästa gång blir det på något annat etablissemang som ligger närmare vår nya bostadsort.

Mera segling bjöd följande dag på, då min äldsta dotter kom på besök och ville segla en tur med övernattning. Hon tog med sig fint väder och vi kunde slösegla med bara genua uppe. Det fanns gott om tid att både navigera och prata, vilket minsann inte alltid är fallet.

Vi anlände till vår ankarvik så tidigt på dagen, att vi hade tid att fortsätta prata i sittbrunn innan vi rodde i land för att grilla vegetariskt. Marie och jag grillar vanligtvis inte alls och jag har ingen hand med grillar. Men till den här utfärden köpte vi en engångsgrill och med gemensamma ansträngningar fick vi kolen att glöda. Det beredde mig stor glädje att kunna visa dottern att grillandet skulle bli verklighet. Därvid var min insats avklarad.

Nästa innebar enbart att vara trevlig under dinerandet och i det sällskapet (tillsammans med lite vin) klarade till och med jag av mitt uppdrag. Solen gjorde det inte direkt svårare att förnimma belåtenhet.

En jolletur efter avklarad avdukning, visade på ett större läckage i jollen. Vattennivån steg oroväckande snabbt upp till fotknölarna. Antingen tarvades gummistövlar vid färd med densamma, eller också ett ansenligt ingrepp innebärande reparation. Problemet sköts på framtiden och vi klev iland för en promenad istället. I en närliggande hage träffade vi på Lambis namne, till och med

flera stycken. De visade stort intresse för varandra och vi tror att de kände en särskild släktskap.

Följande morgon välsignades min kära dotter med strålande solsken till frukost och hon kunde gotta sig en god stund i den absolut fullständigt fridfulla atmosfär vi alla begåvades med. Det var en av dessa morgnar båtfolk tenderar att drömma om att få uppleva, enär verklighetens morgnar skiljer sig alltför radikalt från de i andanom sedda.

Jag vet inte om ni också har märkt det, men vackra morgnar tenderar också att vara stilla, kliniskt befriade från vind. Det är svårt att segla under de förhållandena och enerverande om man har en tid att passa. Däremot, om man startar motorn som man förhoppningsvis har installerad på sin ägandes båt, kan man ta sig från punkt A till B relativt exakt och man kan fullfölja sina uppgjorda planer. Så gjorde vi och inom en inte alltför avlägsen tid kunde vi embarkera tåget som skulle ta oss till mor, svärmor respektive farmor för sedvanligt morsdagsfirande.

Vilken helg!

Livet fortsätter

2007-05-15T21:01:00.000+02:00

Tredje februari; det var senaste gången jag skrev något i min blogg – har inte haft tid, lust, ork, motivering, haft tanketorka, varit ur humör etcetera. Känns som att jag börjar om på en ny nu, för det var så länge sedan. Men det svåraste med att ta upp en gammal tråd, är att minnas vad sjutton som hänt under den gångna tiden. Hade minnesförmågan varit som för 30 år sedan (det låter gammalt om man kan säga att man har erfarenhet av något som hänt för 30 år sedan), skulle det inte varit något större problem – tur att jag har en loggbok och några bilder som hjälper upp minnet med några stolpar. Sedan gäller det bara att minnas vad man tänkte alldeles nyss, så att man får ner det på ”pappret” också på det att de ärade läsarna ska kunna se något sammanhang i rabblandet. Oj, det börjar reda spåra ur...

Sedan senast

I slutet av februari ringde vi på två lägenhetsannonser i en annan stad, för det var ekonomiskt möjligt att köpa någon av dem innan vi sålde vår dåvarande lägenhet. Vi hade

länge knorrat om oväsendet utanför våra fönster (som alla var vända mot gatan) och i vårt hus; bil- och mopedtrafik (trimmade, högljudda saker) och fyllepromenaderna hem från den närliggande puben. Mer högljudd musik i huset i takt med föryngringen hyresgästbeståndet. Mer spring genom vårt trapphus sena nätter, då det var en möjlig passage från gatan till de andra portarna i huset och vem kan väl förebrå unga människor som är trötta i benen om de vill ta en genväg? Och självklart har de rätt att tala i normal samtalston under passagen, oavsett tid på dygnet. Som boende längst ner i huset, hade vi allt detta utanför dörren och det hade börjat ta ut sin tull av oss – vi blev lite griniga. Lugn, det var vad vi ville ha. Men var? De nämnda annonserna kunde vara ett svar på det och tarvade en undersökning.

Bil lånades och de två lägenheterna inspekterades. Den första var fem gånger dyrare än den andra och lustigt nog, i sämre skick och med en föga tilltalande yttre miljö. Dessutom bara med fransk balkong.

Den andra låg högst upp i huset (slut med elefanter på vårt tak) men ändå bara en-och-en halv trappa upp. Balkongen vänd mot innergård, där det växte

äppelträd och allmän lummighet. Furugolv och högt i tak, fönster på båda sidor av huset, inklusive i toaletten, inga gator i direkt närhet. Inflyttning 15 juni. Vi slog till. Nackdel: vi behövde tapetsera om innan inflyttning och ingen skärgård i närheten.

Mars månad gick delvis åt till drömmerier, för vi anade inte att vi skulle komma att få det bråttom. 15 juni var ju så avlägset bort – varför jäkta? En och annan flyttkartong blev packad, men inte mer.

Båtplats fanns tillgängligt bara i en annan stad, så vi behövde en bil. Dessutom skulle det bli slut med tiden med båten året runt i sjön och därför riktade vi in oss på ett utökat liv på landbacken också och då ville vi kunna åka runt i den kulturhistoriskt intressanta och mycket vackra landsbygden. Framtida besök hos familjen krävde också en bil, då fåglar och hund inklusive packning är mindre populärt att ta ombord på buss. Dyr skulle varje resa också bli. Särskilt dyrt skulle det bli för mitt humör, om jag skulle vara tvungen att resa på det sättet. Lusläsning på Internet av bilmodeller och tester vidtog. Vi skulle ju har råd med bilen också i vårt dagliga liv efter inköpet, så kalkyler gjordes. En småbil med dragkrok verkade vettigt och dessutom skulle den vara så pass ny att vi inte skulle behöva reparera någonting under några år framöver. En demonstrationsbil av koreanskt märke blev lösningen och vi kände oss nöjda.

Den hämtades nyservad och nytvättad för en trevlig tur hem. Det trevliga vädret bestämde sig för att bli mindre trevligt för en nytvättad bil och vi upptäckte att det inte var något fel på torkarna.

Vi fick tillfälle att lägga vantarna på lätt begagnade badrumsmöbler billigt och det skulle passa bra till det sparsamt möblerade badrummet i vår nya lägenhet (endast toarullshållare av snöre ingick), så vi passade på att inviga den nya dragkroken också. Nackdelen med en liten bil är att allting (nästan) utom matvarukassar är för stort för bilen.

Till båten kom det också godis; sprayhooden fick nya sömmar och rutor och återigen gick det att se vad som fanns på andra sidan av dem. De gamla var så sköra att den senaste kulingen spräckte rutorna och separerade de olika tygdelarna från varandra.

Våren anländer

Vintern tog adjö och Fiona ville vända sitt däck mot solen och krävde därför att presenningen och täckställningen skulle tas bort.

En ny flagga ville hon ha hissad också och sedan åka ut på en liten tur. Vi lät henne få som hon ville, eftersom vi ändå såg ut att ha vädret med oss för dagen. En

närliggande kanal blev målet och vi ankrade vackert, där också vi lät solen svepa över våra fasader. Sämre kunde man ju ha det den första april.

En familjesammankomst och en tur för kontraktsskrivning till vår nya

hemstad tog också en del tid i anspråk, men fortfarande kände vi ingen jäkt. Vi tänkte ju sälja vår gamla lägenhet i det skick den var i, så för oss gällde det bara att packa våra saker och hur mycket kan det vara i en etta med kök? (Hur okunnig kan man bli?) Försäljningen skulle ju dessutom min bror mäklaren ta hand om.

Bottenmålning och polering gjorde vi innan sjösättningssäsongen började, vilket vi tyckte var smart uttänkt av oss. På så vis fick vi ha Fiona på land utan att vara i vägen för någon. Det här året provade vi med Hempels Mille light, vilket skulle ge oss en överraskning till hösten, visade det sig. Men billigt var det och inte växte det några snäckor heller, men det kunde ju mer ha att göra med det kalla vattnet. Fantastiska produkter förekommer nog betydligt oftare i annonserna än i verkligheten.

Lägenhetsrenovering

Bror gav oss ett preliminärt visningsdatum för lägenheten och då såg vi oss omkring i den lite kritiskt. Vi hade inte gjort någonting i den sedan vi flyttade in. Inte för att vi på något vis slitit ner den, utan det var nog så att den hade lite skavanker, liksom det köksbord med stolar jag tagit med mig när vi flyttade ihop, hustrun och jag. Jag tror att jag hela tiden tänkt att jag nog en vacker dag skulle ta itu med de mindre estetiskt tilltalande partierna, men det hade av någon underlig anledning inte blivit av. När vi tittade på köksbordet och stolarna, tyckte vi att lägenheten och vi skulle nog ge ett bättre intryck om möblerna var i gott skick. Hobbyrum fanns i källaren och slipmaskin i förrådet och hustrun kände lust. Till att slipa.

Och det gjorde hon.

Sedan var det en fläck på en skåpsida som borde målas över. När det var gjort, tyckte vi att hela skåpet borde målas, så då gjorde vi det. Och i jämförelse med skåpet såg fönsterkarmen sliten ut, vilket medförde slipning och målning av densamma. Emedan köket nu såg skapligt ut, frågade vi oss varför vi skulle lämna

rummets fönsterkarm och nisch åt sitt öde. Det skulle ju förta det goda intryck köket gav. Plötsligt verkade visningsdagen att stå för dörren och vårt tempo, liksom pulsarna, ökade markant. Den avspända attityd vi haft till försäljningen, ersattes av fruktan att inte få lägenheten såld, så vida vi inte gav den ett välskött sken. Vi jobbade febrilt på alla håll och kanter, slipade, målade och bättrade på var än det såg mindre trevligt ut. Resultatet blev gott

och till visningsdagen var det städat, fräscht och ombonat. Detsamma kunde man inte med bästa vilja ens säga om oss. Griniga bodde vi med hund och fåglar på båten tills

visningen var över, för att inte smutsa ner något. Men grinigheten gick snart över och förbyttes i tillfredsställelse över att vi gjort ett bra jobb och att den kommande försäljningens framgång inte längre berodde på oss.

Hund på sjön.

2007-02-03T18:50:00.000+01:00

Det var absolut inte planerat så, utan berodde helt på slumpen. SMHI spådde solsken och jag hade ett mycket stort behov att komma ut på sjön. Den kära hustrun skulle

till den stora staden och träffa vänner för ett födelsedagsfirande. Fiona var

flyttad till sin vinterbrygga på andra sidan Trehörningen och jollen låg vid
sommarbryggans holme, ensam och övergiven. Vad passade bättre då än att ro runt Trehörningen och slå flera flugor i en smäll? En kosteffektiv rodd, modernt uttryckt.

Inte förrän efteråt kom jag att tänka på att det var på dagen en månad sedan jag var ute och rodde senast, den tredje januari. Det var varmare då men det gjorde dagens utflykt inte mindre osannolik. Särskilt inte med tanke

på att det låg is i kanalen och sundet mellan Trehörningen och fastlandet, så att enda farbara leden var på fjärden.

Lambi var inte lika pigg som jag på att ge sig ut på sjön. Å andra sidan vet jag att det enda hon verkligen ville var vi alla skulle vara tillsammans igen hemma i soffan med henne i mitten. Hon knorrade hela tiden vid bryggan och försökte tala om för mig att det var en dålig idé. Men hårdnackat vägrade jag att lyssna på henne och hivade så småningom, när jollen äntligen var pumpad och klar, i henne och våra grejor och rodde ut. Lömska ögon stirrade på mig nerifrån durken. Sedan gav hon mig ryggen och bligade

över akterspegeln mot det hägrande fastlandet. Surkart. Inget tack fick jag för att jag rodde så fint när den kraftiga frånlandsvinden drev oss bortåt och tog oss tillbaka till lä

från land. Något gladare blev hon när solen kom fram ordentligt, men hon förlät mig inte förrän vi hade embarkerat Fiona och dukat upp varm choklad och Frolic, det senare är hundgodis och var inte till mig.

Det händer pinsamt lite med Fiona och inget som riktigt är värt att nämna, förutom att jag fått en durk på plats i stora stuvfacket nu. Den lilla träbiten gör en väsentlig skillnad när jag ska göra något i motorrummet. Nu kan jag sitta plant och sträcka mig in i rummet utan att kämpa med balansen. Förut var jag tvungen att antingen ligga nedåt med huvudet mot ett skott eller också sträcka in benen i motorrummet och på så vis komma närmare det jag ville nå med händerna. Bra var det aldrig.

Den myckna snön, som nu töat delvis, la allt under ett täcke, så också min arbetsmoral. Jag har hellre tagit promenader och fotograferat än gått till båten för att få något

konstruktivt gjort. Snön och solskenet skapade vackra vyer som behövde dokumenteras, tyckte jag. Trots att jag inte tycker om vintern, har det emellanåt varit så gnistrande fint,

att jag nästan har överseende med den. För kan man tycka annat när man ser änder

i mängd simma omkring, dykande och tvättande sig, eller en ekorre tydlingen i full

färd med att bygga bo? Det händer mycket utomhus, trots vintern. Roligt.

Men vad ...

2007-01-19T18:51:00.000+01:00

Snö!?!! Det var ta mig sjutton inte meningen. Jag som vek ihop presenningen för att skydda den mot vinden så att den skulle vara hel när snön väl bestämde sig för att komma. Så vad är det naturen gör då när jag väntar på att vindarna ska lägga sig för säsongen?

Suck.

Och hur gick det i Nynäshamn då?

2007-01-17T15:50:00.000+01:00

Jo tack, Fiona klarade sig bra, måhända tack vare mina förberedelser. Andra klarade sig mindre bra, mer om det nedan. Presenningarna undkom större skador veckan innan, då det blåsta halv storm, men chansa två gånger tänkte jag inte. Särskilt inte då prognosen talade om ännu starkare vindar. Så innan det blåste upp för mycket, lossade jag presenningarna från relingen, fångade in de fladdrande styckena och gjorde fast dem runt masten och ryggåsen medelst många varv rep. Ryggåsen gjorde jag också fast med extra rep till lämpliga fästpunkter på däcksnivå.

På själva stormdagen förtöjde jag Fiona med rep från akter- midskepps- och förlig knap så vinkelrätt som möjligt mot bryggan, då vinden var väntad rakt in från sidan. Under tiden jag var i båten då, blåste det i byarna 27 m/s och hon lutade 10 grader. Men med så många förtöjningsrep och presenningen borta, var jag inte orolig.

Jag gick till den södra viken, där klubben håller till, och såg att det var ovanligt högt vattenstånd, högre än det någonsin varit de fem år vi bott här. De som inte slackat på sina bojförtöjningar, skulle finna deras bryggförtöjningar spända som fiolsträngar.

På kvällen vid åttatiden gick jag till hamnen för att kontrollera förtöjningarna och för att se om det hänt något i omgivningarna. I centrum stannade en god vän till med sin bil och språkade lite. Han skulle till varvet för att kontrollera sin båt. Jag fortsatte vidare och möttes vid järnvägsövergången av blinkande röda lampor som ska markera att tåg är på ingång. Men vid den tiden går det inga tåg till färjeterminalen, som är den sista stationen

på linjen, så det var konstigt. När jag kom närmare såg jag orsaken – vinden hade tryckt bommarna mot portalen så att de fastnat i den och gick varken upp eller ned. Som tur var så fanns det ingen gotlandsbåt inne, för någon annan infart till den delen av hamnen finns inte.

Små, små snöflingor yrde omkring och gjorde det svårt att vara vänd mot vinden. Det kylde ordentligt runt benen, för några långkalsonger hade jag av ren slöhet inte dragit på

mig. Fiona ligger bara 200 meter ut från land, men på den korta sträckan hade vinden lyckats bygga upp små vågor som klatschade hårt mot hennes skrov, så att det stänkte

upp på däck. Fiona lutade ordentligt i byarna och jag uppskattade lutningen när det var som värst till ungefär 15 grader, men det har jag inga bilder av – det gick inte att hålla kameran tillräckligt still. Jag var tvungen att sätta mig ner på bryggan för att inte blåsa i sjön. Ibland skulle det inte skada att ha några mer kilo fett på kroppen, så att det skulle bli svårare för vinden att blåsa omkull mig. När jag gick tillbaka till land, passade jag på att gå i lugnet mellan byarna. I pustarna hukade jag mig ner igen. Skönt att det myckna regnandet tvättat bryggan ren från mås- och andskit, för det var lite svårt att kontrollera var jag satte ner mina fötter och fågelträck är inget vidare att komma hem med under skorna.

Tillbaka uppe i stan, körde min vän förbi på väg hemåt och jag ringde till hans mobil. Han sa att han var på väg för att hämta spännband och att en båt vält. Jag följde med honom till klubben för att hjälpa till och då såg jag det här:

Vännen berättade att när han höll på med sin båt, som låg mittemot, såg han plötsligt båten lätta något från marken och sakta och mjukt lägga sig på sidan och trävaggan kollapsa till en brädhög. Båten till höger, som den fallna båten lutar mot, råkade för två år sedan ut för samma sak, på samma sida om båten och då klarade sig båten med en hårsmån från skador. Klicka här för att läsa om det. Den här gången såg det värre ut.

Vi hjälptes åt att säkra vännens båt med spännband från relingen till båtvagnen, för att hindra den från att tippa då båt och vagn svajade rejält i byarna, utsatt som den var som den högsta och första i raden med bredsidan mot vinden. Spännbanden gjorde att båten inte kunde välta utan att den stora, tunga vagnen också gjorde det, vilket inte föreföll sannolikt.

En båt nära bredvid, hade vridit sig lite i sin vagn och lutade betänkligt åt lä. Vi såg att hela vagnen lutade och de stöttor som han hade satt dit när han var där första gången för kvällen, hjälpte något men för att ytterligare försöka hindra den från att välta, gjorde vi likadant som med hans båt – vi satte spännband från relingen till vagnen.

Jag tog ett varv på området och fick se många presenningar helt eller delvis bortslitna och täckställningar i bitar, vare sig de var av aluminium eller trä.

Landsort registrerade 35 m/s.

Dagen efter fick jag ett samtal och ombads att hjälpa till med lyftet av den störtade båten. Jag gick till varvsområdet för att förbereda den vinterförpackade mobilkranen och annat som skulle behövas för lyftet följande dag. I dagsljuset kunde jag bättre se hur mycket

den båt som vi försökte säkra kvällen innan, lutade. Jag såg också att vagnens längsgående balk på läsidan, buktade utåt och att den balk som den främre stöttan på samma sida var fäst vid, vikt sig neråt. För kraftiga påkänningar för den vagnen helt enkelt. En tankeställare, eller hur? Jag som hade trott att den vagnen var alldeles utmärkt. Dessutom var den i fint skick. Men det räckte inte.

Under dagen kom det fram att ägaren var i Egypten och vi lovade att rikta upp vagn och båt för honom. Man kan ha en viss förståelse för hans uteblivna närvaro, inte sant? Men bara för den här gången förstås.

På dagen för själva lyftet hämtades jag av en något orolig båtägare och tillsammans for vi till den kommande scenen. Ett antal karlar hade blivit vidtalade, för det går åt många händer och vaksamma ögon vid en dylik operation. Den här gången synnerligen delikat dessutom. Den välta båten hade lyckats lägga sin akterpushpit under en annan båts akter

och hela sidan under grannens botten och kunde därför inte lyftas rakt upp, utan måste på

något sätt kasa sidledes in mot mitten innan den kunde resas. Och detta helst utan att repa

någon av båtarna. Goda och dålige idéer dryftades av panelen, de senare förkastades och med de goda i minnet, skred vi till verket. Trasmattor lånades ut av en välvillig

klubbmedlem, att läggas under friborden, och lyftbanden kopplades runt båten. En av de goda idéerna var att med hjälp av en domkraft pressa iväg kölen mot mitten av platsen,

samtidigt som kranen lättade ytterst lite på båten. En hävstång applicerades också och folk drog och slet i förliga och akterliga linor för att lirka iväg båten. Sakta gled hon ifrån

de andra båtarna och kunde så småningom börja resas upp på sin köl.

Det blev dags att koppla ett nytt tag på båten och för att kunna avlasta och justera lyftbanden, las båten mot en hög med pallar. Det var ett lite riskabelt moment, men allt gick bra och båten kunde resas ännu rakare. En justering till och hon hängde så rakt i

lyftbanden, att en båtvagn kunde backas in under henne och hon lyckligt och väl kunde sänkas ner i densamma, på nytt på rät köl.

En inspektion av de inblandade båtarna visade att de enda skador som inträffat, var en 30 cm lång blå rand på en av båtarna. Möjligen var det en repa under färgen, men inget vi kunde se då. Otroligt.

Alla gick glada hem med nya erfarenheter i bagaget, tacksamma för att det finns en sådan pass fin klubbanda ändå.

Vackert väder och storm.

2007-01-12T00:00:00.000+01:00

Emellanåt har det varit ett förunderligt väder och inte liknande något som jag förknippar med den här årstiden som vanligen innebär snö, infrusen båt, kalla fötter och frost på

träden. Bilden ovan är tagen samma dag förra året och visst är det en viss skillnad? Då jag kom ner till Fiona och såg solen glittra över fjärden och skina så varmt på ön tvärs över fjärden, fick jag en oemotståndlig lust att ge fanken i arbete i båten och ta och ro ut med jollen istället. Så blev det också.

En lätt frånlandsbris hjälpte mig iväg och det kändes något så underbart skönt att vara på vattnet igen och njuta av stillheten och tystnaden. Sakta rodde jag framåt, tittade genom det klara vattnet och såg mer av botten än vad som vanligen ses. Vattnet verkar alltid att vara så mycket klarare när det är kallt ute, än vad det är på sommaren.

På andra sidan fjärden gick jag iland på ön med ledfyren, efter ett antal mindre graciösa försök att få något fast under vinterskorna och utan att glida ner i vattnet, och förtöjde jollen klumpigt vid en buske vars grenar ideligen försökte peta av mig mössan. Till skillnad mot september, så är marken mycket hal och man måste gå försiktigt. Jag klarade mig från att sätta en rova, men det var bra nära ett par gånger.

Ser det här ut att vara taget i januari? Det är lite märkligt, men jag tycker om det. Om det nu inte beror på klimatförändringar förstås – då är det mindre roligt. Annars var det en bra början på året. Men den första och största händelsen så här långt i år var att den kära hustrun den allra första dagen för året blev medlem av 50-klubben. Nästa år kan hon också säga att hon är 50+. Nu är det slut på gliringarna att hon är gift med en gamling i jämförelse med henne, eftersom hon bara är i 40-årsåldern. En mycket närstående person till henne njuter av det.

Stormen som svepte in häromdagen blev ett elddop för presenningen över Fiona. Jag gick ner till på kvällen innan läggdags för att titta till henne och då blåste det halv storm snett framifrån. Fiona lutade betänkligt i byarna och jag såg att det var stor risk att presenningen skulle rämna där den låg hårt an mot mantåget. Fiona i sig löpte ingen risk, väl förtöjd som hon är vid dubbla bojar och extra linor midskepps till bryggan. Men det fanns inget jag kunde göra annat än gå tillbaka hem och hoppas på det bästa.

På natten hörde jag att det blåste ännu hårdare och då gav jag också upp hoppet att presenningen skulle klara sig. När jag kom ner till hamnen följande dag, väntade jag mig att få se presenningen i trasor, spridd över nejden. Men märkligt nog så såg allting ut att

vara helt då jag fick henne i sikte från stranden. Väl ombord såg jag att ett par öljetter hade gått sönder och att det blivit några små revor just vid mantåget. Annars var allting helt och jag tror nu att jag den här gången gjort ett bra jobb. Någongång ska ju det hända också.

Den här båten klarade sig bättre än jag hade trott, för den låg lågt redan på kvällen och med vind och vågor akterifrån var risken stor att den skulle sjunka. Men den hänger fortfarande kvar och lika mycket lyser ägaren med sin frånvaro.

Andra jobb jag gnetar med är demonteringen av varmvattenberedaren och duscharmaturen. I somras bestämde vi oss för att ta bort den slutgiltigt, eftersom vi så gott som aldrig använde varmvattnet. När vi duschar använder vi oss av en sådan där svart säck, vars vatten solen värmer upp. De gånger då solen inte sken (faktiskt rätt många gånger den här sommaren) värmde vi lite vatten på spisen och hällde i. Vi tycker att det är bekvämare än att starta motorn för att värma vattnet och sedan böka med

duschslangen, som också är i stuvfacket. Dessutom tar beredaren upp mycket plats och vi har inte haft plats att ha seglen där. Alltså – tillbaka till enkelheten och ut med beredaren.

Jobbet låter enklare än vad det är, för det är en mängd slangar och rör som ska lossas inklusive de på motorn och sedan ska de som ska vara kvar för tryckvattensystemet,

kopplas ihop. Lite trixigt jobb och tidskrävande, men det gick, även om det läckte ett tag i skarvarna

Med duscharmaturen och den skiva som den var monterad på borta, blev det mer plats i stuven och mer ”rent” på skottet. Det blev till och med plats så att jag kunde skruva fast

en elmätare ovanför kylaggregatet (den gula fyrkanten).

Tidigt under vår resa i längs Göta kanal, hittade jag en morgon ett luftintag (den svarta burken) från motorn liggande bredvid densamma. Till en början var jag mycket konfunderad, både var den hade suttit och hur den kunnat lossna. Sedan visade det sig att burken var monterad på en metallvinge och via den fäst vid motorn och att vingen gått

av, hur nu det gått till. Motorn var ju bara fem år gammal. Nå, vid det tillfället var det inget annat att göra än att hänga upp burken med lite tillbehör såsom plastband av lämplig längd. Det höll hela vägen tillbaka. Men hur vingen var fäst vid motorn visste jag inte förrän den delen plötsligt blev åtkomlig i och med att slangarna från motorn till varmvattenberedaren togs bort. Då kunde jag konstatera att vingen hölls bara av en enda bult och att dess egen vikt varit tillräckligt för att få den att brista, för själva burken vägde inte mer än ett frimärke. Alltså bristfällig konstruktion. Minst sagt.

Med hjälp av goda vänners kunskaper och utrustning fick jag det avbrutna hörnet raskt svetsat samman och efter slipning och målning, såg det än en gång ut som en gång i tiden. Priset blir en gentjänst så småningom, med det ska vi inte prata högt om – det lär vara icke tillåtet att byta tjänster?

Så här sitter vingen monterad på motorn och nu är ordningen återställd. Ytterligare en punkt på åtgärdslistan att bocka av. Nu är det bara åttatusensjuhundratrettiofem kvar....

Årsavslut.

2007-01-05T16:55:00.000+01:00

December brukar innebära olika evenemang, så också i år. Dagarna efter julkonserten i Storkyrkan var det traditionsenligt firande av Lucia hos vår båtklubb. Vi var något sena och tog den plats som var ledig, lite på sidan och bakom ett antal ryggar, men glada ändå. Lucian och tärnorna brukar rada upp sig på ena kortsidan i rummet men i år gjorde de ett annat arrangemang och vi befann oss oförhappandes på ”första parkett”. Vi kunde inte ha haft bättre platser. Denna gång sjöng de väldigt vackert de vanliga luciasångerna utan konstiga arrangemang och utan ”ovanliga” sånger i reportoaren. Det var i vårt tycke den bästa lucian hittills.

Vi blev också inbjudna till glöggafton i Gamla stan hos en gammal ungdomsvän och klasskamrat – mycket trevligt och stämningsfullt. Efteråt gick vi genom Kungsträdgården till NK:s julskylting, som är en annan tradition vi försöker att beskåda. I år var det en

saga på temat ”tre gubbar från pepparkakeland” och vi märkte att barnen var synnerligen förtjusta över skådespelet.

Årets första? minusgrader har också gjort entré, om än kortvarig, och la lite is på bryggan. Mer än så blev det inte men helt klart var att stunden för att täcka båten i någorlunda anständigt väder, hade kommit. Jag hade ju, som bekant, bestämt mig för att få upp presenningen ordentligt den här gången och då kan man inte jobba i snö och minusgrader om det ska bli bra. Ruggigt väder inverkar menligt på arbetsmoralen.

Ett par timmars arbete under några dagar (mer kan betraktas som flit och bör undvikas) resulterade i något som jag känner mig ganska nöjd med. En av mina ambitioner har varit att få konstruktionen hållfast. Därför har jag sågat itu en bräda på

längden för att få lister, för att fästa presenningen med i ryggåsen. Problemet med att täcka båten med masten på plats, är just att presenningen måste skäras itu bakom masten och då går hållfastheten förlorad. Det är likadant med delen bakom akterstaget. Jag gör

ett experiment med att fästa den ituskurna presenningen med lister och inbillar mig att det ska hålla bättre än silvertejp, som jag använt förut. Jag har också klämt i ett större antal

öljetter här och var i presenningen så att det skulle gå att sträcka den ordentligt. Nu är den skapligt tät från för till akter och några mängder snö lär nog inte hitta in. Visserligen

glipar det lite på sidorna, för ryggåsen går inte att sänka mer i mastskåran utan att ta bort storseglet, men jag anser det marginellt och behöver ingen vidare justering. Det är bra för latmasken som opponerar sig så fort det förbjudna ordet arb.... nämns.

Jul har det också varit – jag antar att det inte gått någon förbi. Som vanligt firade vi den hos min bror. Till skillnad mot förut och också visa av förutvarande hemresor med den förbittrade lokaltrafiken till Nynäshamn, gav vi fanken i nämda lokaltrafikbolag och hyrde helt miljövidrigt en liten bil från OK och fraktade både oss själva och den mat vi iordningställt hemmavid, helt komfortabelt tur och retur på mer än halverad tid jämfört med förut. Fördelen med bil är att man VET att man kommer också hem – annat är det med tågen, så ofta som de är inställda eller inte trafikerar hela sträckan.

Avspända som vi var i och med att återresan var tryggad, stannade vi länge i det trevliga sällskapet (trots att det är min släkt) och åkte inte hem förrän två på natten. Förra året bestämde vi oss för att åka hem istället för att se färdigt en film vi alla gluttade på och brodern körde oss till pendeltågsstationen. Där visade det sig att tåget som skulle komma in till stationen klockan tio, också var det sista för natten istället för som på andra helgdagar, klockan ett. En mindre behaglig överraskning och vi betraktade det som ren tur att vi kom hem.

Den 30 december satt vi tillsammans med äldsta dottern i lånad bil med målet satt till Malmö. Dottern och jag turades om att köra och hustrun läste kartan samt hade en allmänt lugnande effekt på oss. Vi var på väg för att hämta dotterns tillhörigheter, då hon flyttat tillbaka efter att ha bott en kortare tid i staden med det skruvade huset. I somras blev det inte av att besöka Gränna när vi seglade på Vättern, för det kändes lite väl långt bara för att titta på en enda stad. Nu tog vi tillfället i akt och svängde av E4 för en kortare visit och polkagrisinköp.
Natten tillbringades i Flyinge hos vänner, som välvilligt ställde ett rum till förfogande samt bjöd oss på middag.

Hon hade mer grejor än jag föreställde mig och det såg mörkt ut ett tag, men till sist lyckades vi med hjälp av ett antal skohorn, klämma in allting i bilen. Dock var det smått trångt i baksätet. Men viljan var god och vi kom hem obrutna.

Och så blev det inget mer gjort på båten det året, för året tog slut...

Bullar och julkonsert.

2006-12-13T22:23:00.000+01:00

Nu när tillvaron blivit lycklig igen i och med Fionas återkomst till hennes "riktiga" brygga, har jag börjat så smått med att ta itu med reparationer och underhåll. Den lilla kartläsarlampan som följde med båten och som är monterad i taket ovanför kartbordet, alltså inte den större som vi monterat och som sitter på skottet mot salongen, har sedan en tid tillbaka inte fungerat. Jag retar mig på saker som inte fungerar, även om vi inte använder dem ofta. Det är bara det att det som finns, det ska fungera. Jag har dragit mig för att ta mig an reparationen, då jag väntat mig ett rotande bland de åtta miljarder kablar som finns bakom den vackra mahognyluckan i elcentralen. Det är trångt och obekvämt med kroppen vänd åt fel håll och kablarna är för korta så luckan går inte att svänga undan ordentligt. Jag brukar haka av den från sina gångjärn och ställa den på en liten hyllkant strax under, men då finns det en risk att några kablar ska lossna när jag försöker komma åt bättre och trycker undan luckan liiite till. Utöver detta bekymmer så brukar jag varje gång jag måste in där och rota, ställas inför frågan "var ska jag börja?" Inte att undra på att jag dragit mig, eller hur?

Men som sagt, en mindre lust, eller var det kanske motivation? kom över mig häromdagen och jag skruvade loss armaturen. Det var inte en vacker uppenbarelse jag fick se och inte den syn jag väntat mig. Det ser ut att komma fukt från hålen i taket. Hmm... Nå, kablarna såg inte rostiga ut i alla fall och jag började med att lokalisera dem. Plus- och minusanslutningarna gick hyggligt att hitta och då fann jag också en skarv, vilket jag tänkte var boven i dramat. Efter att

isoleringstejpen avlägsnats mätte jag och fann ström i skarven, så det var inte där felet satt. Sedan mätte jag om det fanns ström fram till strömbrytaren, vilket det fanns och tillika i lamphållaren. Glödlampan blev bytt, men ändå lös inte fanskapet. Så vad var felet och varför ska alla båtreparationer vara så krångliga och ta så mycket längre tid än man i sin enfald trott?

Ett par dagars vila och sedan en förnyad attack på armatureländet. Den här gången tog jag bort strömbrytaren från höljet och borstade bort rosten. Sedan polerade jag det hela med Autosol, så att jag blev nästan nöjd. Montering av kablarna och så spray med elektronikolja. Efter monteringen av strömbrytaren skruvade jag fast armaturen i taket på sin ursprungliga plats. Sedan provade jag. Ingenting!? Demontering av alltihop igen. Nu var det dags att gå vetenskapligt tillväga och mäta spänningen vid varje anslutning. 13,1 Volt vid elcentralen, något mindre vid skarven och armaturen. 12.6 vid lamphållaren så visst borde det lysa?
I frustration tänkte jag att jag kan lika gärna klippa av kablarna vid armaturen och om jag inte får fart på lampan, tar jag bort den helt och hållet. Klipp, klipp och sedan drog jag ut kablarna. Då såg jag ett litet jack i den ena kabeln och vid en närmare inspektion kunde jag också se att den var helt grön och mest liknade pulver. Men hur kunde jag då få så höga värden när jag mätte spänningen? Förstår inte.
Hur som helst så klippte jag bort en del av den kabeln och anslöt lampan till jord- och

strömkabel. Och visst sjutton lös lampan! Då var det dags att gå hem. Och det var med lätta steg jag travade hemåt – problemet löst och bara lite monteringsarbete återstod. Roligt att ha en lätt uppgift vid nästa arbetsinsats.

Men riktigt så lätt blev det inte. När jag höll på med att dra nya kablar och anslöt dem i elcentralen, blev jag varse några kablar som borde dras om lite och få det att se bättre ut. Det tog en del tid. Och när jag skruvade fast kartläsarlampan i taket, tyckte jag att det var dags att få dess arm att sluta hänga i en trött vinkel till irritation varje gång vi vistades runt kartbordet, för den var

alltid i vägen, så då tog jag fram borrmaskinen och borrade hål för en krok som armen fick vila i. Det tog bara lite tid. Men då ville jag också göra något åt GPS:ens antennsladd som hängde lite osnyggt från fönstret och nedåt. Så då tog jag bort en list och pillade in sladden där och sedan pennhyllan och pillade in sladden vidare där och sedan ganska snyggt upp till GPS:en. Det tog också tid och vid det laget, hade jag gjort en normal arbetsinsats i tid. Så gick det med det lätta arbetet. Finns det några sådana på en båt förresten?

Men livet har inte bara bestått av båt – för en vecka sedan beslöt jag att ta min kära hustru ur sitt tvivel angående sanningshalten hos mina barns och min svägerskas uttalande, när de för länge sedan, till den kära hustruns stora häpnad och chock, påstod att mina bakverk var fenomenala. Jag hade inte bakat en enda smula sedan vi träffades, så för henne lät allting suspekt och högst tvivelaktigt.

Sex år och en dag efter att vi träffats och flyttat ihop, skred jag till verket av rent förbarmande och begärde att få rå om köket ett par timmar. Det var knappt jag kom ihåg i vilken ordning

vätskan och mjölet skulle blandas och så var det några handgrepp som var fel i början, men allt det där rättade till sig i takt med att hustruns ögon blev allt större.

Så småningom växte det fram ett antal saffransbullar och jag lät mig välvilligt fotograferas vid beviset på att ryktena om mig så långt var sanna. När sedan bullarna tagits ut ur ugnen, vackert

färgade och luftiga, dukade jag bordet med några utvalda exemplar och te, tillsammans med de rosor hon fick dagen innan och vid provsmakningen föll resten av

hennes tvivel. Men nu har jag nog satt mig själv på pottan, för det lär nog resas krav på fler bullar framöver...

En dag var vi också i Gamla sta´n på konsert i Storkyrkan; Händels Messias framfördes och biljetter hade beställts redan i oktober. Ändå hamnade vi delvis bakom en pelare. Att den kyrkan är så populär för konserter är lite svårt att förstå, då hälften av publiken har sikten skymd av alla bastanta pelare. Med samma biljettpris som dem som har fri sikt. Men alla medverkande var mycket bra och kyrkan vacker, så vi var ganska så nöjda.

Julmarknaden vid Stortorget pågick som vanligt vid den tiden på året, men det blir inte riktigt rätt stämning utan snö. Visserligen tycker jag inte om snö, men ibland behövs den för vissa atmosfärers skull.

Båttur med Hustru, Husse och Hund.

2006-12-12T21:36:00.000+01:00

Några dagar senare kom Fiona ut på en tur till, dock var den oplanerad i den längd den kom att få. Vi hade pratat om att flytta henne tillbaka till hennes sommarbrygga tills vidare, då vi inte behöver elektricitet så länge som det är så här varmt. Värmen ser ut att hålla sig kvar en tid till dessutom.

Nackdelen med att ha Fiona vid vinterbryggan är, förutom det mer än dubbla avståndet som ska avverkas till fots, även i snöstorm, att det blir en del sjögång där så fort det blåser. Och det har det gjort mer eller mindre varje dag nu en längre tid. Det känns så lagom roligt att ligga inkrupen någonstans i båten och göra något arbete då. Jag vill kunna förflytta mig i båten utan att riskera att göra en överhalning - den risken finns ju ändå numera. Vart tog den ungdomliga goda kontrollen över kroppen vägen?

En av dagarna kom med lugnare väder och det kändes som ett bra tillfälle att köra runt Trehörningen, där de rika bor, till andra sidan. Ön skapar två vikar i fjärden; den södra där klubbens verksamhet finns och den norra där det bara finns bryggor och inga fria parkeringsplatser för de bilburna. Det är där vi har båten och det tar bara drygt 10 minuter för oss att gå dit. Där ligger Fiona alltid stilla, förutom när det blåser hårt från sidan - då kan hon luta över i byarna.
Alltid är en sanning med modifikation, hon rör sig också när Gotlandsbåten kommer in till terminalen, flera kabellängder bort. Men det är mera som en notifiering att det är dags att titta på klockan för att se om hon följer tidtabellen. Vistas man mycket vid båten, lär man sig ungefärligt tidtabellen så att man kan tänka när man känner rörelserna "ja ha, det där måste vara Gotlandsbåten. Undrar vad klockan är?" Det är alltid lika roligt om det visar sig vara rätt. Hm... vad har vi för krav på underhållning egentligen?

Nå, när vi lossat alla förtöjningsrep, dubbla till bryggan, till två bojar plus extra, gled vi ut på fjärden och upptäckte att det var en hyggligt fin dag, visserligen med sol i dis, men med en sorts trevnad i luften som lockade till lite längre färd än bara runt ön. Ja, runt Trehörningen vill säga, för en tur runt Bedarön är mer likt en utflykt. Bedarön ligger som en långsmal tarm mellan Mysingen och Nynäshamn och skyddar den senare från den förra.

På Mysingesidan av Bedarön finns en grupp av öar, som skapat en populär liten "skärgård" bara ett stenkast bort. Där finns många platser att välja på, beroende på vindriktning. Enda nackdelen är mindre motorbåtar som då och då far utan betänkligheter med ibland hisnande farter mellan öarna och rör om i friden. Vore det inte för dem, skulle det vara himmelskt där. Inte bara där förresten.
Vi fick lusten att köra runt ön och se hur det såg ut på "andra sidan". Egentligen var vi inte klädda för en tur på sjön, enär vi bara hade gångkläder på oss, men vi tänkte att vi skulle klara oss hyggligt då vi inte skulle segla. Mer kläder hade inte skadat, upptäckte vi senare.

Närmare sydudden som vi skulle runda, började det bli lite vågigt och när vi gick tvärs vågorna en stund innan vi kunde styra norrut och gå med vinden, vaknade Lambi upp ur hennes dvala och hon såg ut att undra vad tusan som var på gång nu då? Men så fort vi fick vågorna akterifrån,

somnade hon om. Vi njöt av de vackra kontraster och färger som solljuset skapade omkring oss; det blåa vattnet, ljusa klipporna, de mörka grynnorna med det vita skummet svepande över. Allt ser så mycket trevligare och mer inbjudande ut när solen skiner, även de elaka grunden, vars inbjudan man inte bör anta. De ser helt enkelt inte hotfulla ut när vädret är vackert.

Är det inte förunderligt med så starka färger i naturen fortfarande i december? Det kändes nästan som att segla på sommaren och det var bara en viss blekhet och temperaturen som fick oss att

inte stanna och slänga i ankaret någonstans. Vi fortsatte mellan öarna och begapade vad vi såg.

Varför har inte också vi ett hus i en skyddad vik med öppen utsikt åt horisonten i sydost?

Det finns en smal passage i mitten av ögruppen så att man kan ta sig mellan södra och norra delen utan en stor omväg. Djupet där är 1,8 meter, men bara om man går precis rätt. Vi hade provat det tidigare, men inte kommit igenom och gett upp. Sedan berättade en klubbkamrat hur man skulle köra och nu när det var lite högre vattenstånd än normalt, bestämde vi oss för att göra ett försök. Och det gick. Mycket sakta tog vi oss framåt och ekolodet visade som minst 1,9 meter. Men vi såg oss var stenarna låg, så att vi kan gå rätt nästa gång när det är normalt vattenstånd.

Vid det här laget hade det börjat mulna på och vi satte full fart hemåt. Vi frös och slog åkarbrasor och stampade med fötterna för att få igång lite blodcirkulation. Vi ville komma in i värme snart och vi tänkte att det hade varit så mycket roligare under turen om vi hade klätt oss för den. Nu var den ändå en glad överraskning och ett nöje att vara ute på sjön igen, men för att kunna njuta ordentligt, är det rätt kläder som gäller.